Tacksamhet och lycka

16 mm stor med tickande hjärta. Jag kan inte vara mer tacksam än jag är idag. Storleken stämde överens med dagen sånär på en dag. 8+0 och vi är i 8+1.

Läkaren gjorde en ordentlig kontroll och både klämde på magen, kollade på tappen och gjorde ett ultraljud. Idag gick det att se huvudet och antydan till armar och ben. Oh my, det är ju en liten miniminibebis där inne! :) Gulesäcken såg också fin ut. Vi frågade alla tusen frågor vi hade och det känns väldigt bra att ha fått svar på dem. Det gick inte att se var blödningen kom ifrån så jag får anta att den kom från sköra slemhinnor eller så.

Nu ska jag bara njuta av det här. Njuta av att jag är gravid. På riktigt! :)

v 9 (8+0) och oron äter upp mig

Eftersom jag var så orolig över blödningen ringde jag igår en barnmorska på vårdcentralen. Hon var tyvärr väldigt sur och otrevlig och snäste av mig. Blodet kunde komma från ultraljudet. Punkt slut. Och på slutet la hon till "och så finns det ju inga garantier".

Men eftersom jag fortfarande tycker att de små symptom jag har haft helt har avtagit och oron vägrar att släppa sitt grepp om mig ringde jag KK idag. Den enda jag fortfarande kan märka av är att brösten är lite större och lite mer ådriga. I övrigt känner jag mest bara mensvärk. Inget illamående längre, ingen trötthet... Den bruna flytningen har nästan helt slutat men det kommer fortfarande lite rosabrunt.

Sköterskan på KK som jag pratade med var förstående och efter ett samtal med en läkare har vi fått en jourtid för vul imorgon förmiddag. Jag måste säga att jag är lite förvånad över att få en vul-tid... Jag trodde att hon skulle lugna mig med att det var normalt med en blödning osv osv. Så det känns både bra och dåligt att få komma in. Hon sa också att om det här är början till ett missfall kan man inte göra någonting åt det nu, men samtidigt tyckte hon att det ju var bra för oss att få se hur det såg ut med tanke på att vi ändå har haft en lång resa med ivf. Tack för förstående personal!

På ett sätt är jag sjukt orolig och nervös över imorgon men samtidigt så utgår jag från att det ändå finns något levande i rätt storlek där inne. Något annat får inte hända... Om allt ser bra ut imorgon ska jag sluta noja. Eller försöka i alla fall. ;)

En känslosam jul

Hoppas att ni alla haft en härlig julhelg! Själv har jag haft det både bra och lite sämre. Julafton firade vi med min familj och lagom till lunchgröten berättade vi den stora nyheten. Det blev ett gråtkalas utan dess like! Min familj har vetat om att vi har hållit på med ivf under året, men de har inte varit uppdaterade om när försöken pågått. Det blev därför en stor överraskning för dom när vi kunde visa upp ultraljudsbilden. Jag tror att mamma grät utan avbrott i minst en timme. ;)

På juldagen berättade vi för mannens familj och dom blev minst lika glada. Dom förstod först inte vad det var för bild som låg i julklappslådan dom fått ;) Eftersom dom inte har vetat om ivf-försöken gjorde vi en snabb redogörelse för dom också så nu är alla i familjen uppdaterade. Vi hade tänkt att berätta för mannens familj under hösten, men det har inte blivit av så det känns skönt att dom nu vet vad vi gått igenom.

Tyvärr har helgens lycka grumlats av att jag på juldagskvällen fick en blödning. Inte särskilt mycket, men ändå en rejält brun flytning. Den har toppats av mensvärk av och till så jag är mer än lite orolig, det måste jag säga. Det bruna avtog iaf under gårdagen och idag verkar det än så länge vara lugnt. Hela kvällen igår låg jag i mannens knä och grät. Jag tycker inte heller att jag har så mycket symptom längre så jag är rätt orolig. Jag har googlat och googlat och blir inte direkt klokare. Det som gör mig mest nervös är att mycket av det jag hittat säger blod = ingen fara, värk = ingen fara, blod + värk = oro... Detta tillsammans med att jag inte tycker att jag känner så mycket längre (förutom mensvärken) gör att jag inte riktigt kan släppa oron. Det känns som att de närmaste dagarna kommer att bli en enda lång väntan på en eventuellt ny och större blödning... När ska man få slappna av egentligen...?

Lycka!!

10 mm stor med pulserande hjärta. Tänk att något så litet kan betyda så mycket. <3

Äntligen - imorgon gäller det!

Det är lustigt hur det svänger. Igår kväll hade jag ont i magen av och till, framför allt på ena sidan och jag satt frenetiskt och googlade på utomkvedshavandeskap. Jag var helt övertygad om att det var något sånt på gång. Smärtan blev dock bättre när jag var uppe och rörde på mig och inget blod syntes till hur mycket jag än letade. När jag skulle sova gjorde det så pass ont att jag tog en alvedon för första gången sedan äggplocket. Imorse när jag vaknade var smärtan borta och idag har jag istället haft mycket mer spänningar kring livmodern och magen har känts svullen efter varje måltid. På något sätt jag har lyckats lugna mig så pass mycket att jag fått det till att det är växtvärk jag känner. Och nu känner jag mig inte särskilt orolig heller. Den gravida hjärnan är bra lustig ;)

Imorgon kl 9.45 ska vi infinna oss på sjukhuset. Måtte det gå bra.

Två dagar kvar

Tack för alla lugnande kommentarer! Tyvärr har jag svårt att koppla bort all min oro och jag blir så ledsen på mig själv som alltid ska ta ut det värsta i förskott. Det hade varit så mycket enklare om jag bara hade kunnat vara positiv och tro fullt ut på det här. På samma sätt som jag trodde på det för två veckor sedan, för då var jag lugn som en filbunke. Nu har lugnet övergått i att jag är LIVRÄDD inför ultraljudet. Jag förstår inte hur jag ska kunna andas den dagen. Eller sova natten innan heller för den delen. Tänk om jag kunde byta ut oroskänslorna till förväntan och ett pirr i magen istället...

Det som också gör mig ledsen över att jag känner så här, är alla gånger jag blivit irriterad på andra som lyckats bli gravida efter IVF och sedan tjatar om hur oroliga de är. Då jag har tyckt att det har varit så överdrivet. Att de för tusan borde njuta av att de blivit gravida. Nu förstår jag. Så fort stickan visade plus dök en massa nya oroskänslor upp. Jag vill jaga ut vanemänniskan i mig som alltid ska ha något att oroa sig för...

Lugna mig, tack...

Kan nån vänlig själ lugna mig?

Jag kissar inte något på natten
Jag har inte kräkts
Jag är inte så mycket tröttare än vanligt
Jag är inte svullen om magen

Jag är illamående av och till, men jag är så otroligt nervös inför torsdagen så det känns mest som ett illamående grundat på nervositet. Brösten ömmar inte lika mycket, men är fortfarande svullna och ådriga. Inget blod. Det känns inte så mycket i magen. Lite stick och mensvärk ibland men inte alls lika mycket som den första veckan. Usch, att vänta är inte min grej...

Over and out.

En vecka kvar

Jag försöker att njuta och jag försöker att bortse från all dum oro som ligger och lurar runt knuten (men det är så svårt, sååå svårt). Om prick en vecka är vi på sjukhuset och jag ligger och spretar med benen. Jag hoppas så innerligt att vi får gå därifrån med tårar av lycka rinnandes längs våra kinder.

Min julkalender räknar i år ner till den 22 december, och den här väntan är nog snäppet värre än när man var liten och väntade på tomten. :)

Tiden går sakta framåt

Slutet av v 6 närmar sig och på onsdag går jag in i den sjunde veckan. Min veckoräkning har helt plötsligt ändrats från att måndagen är första dagen till att onsdagen blivit det. Varje dag utan blod känns som en seger, men jag vet ju att det på något sätt inte spelar någon roll. Det är hur det ser ut nästa vecka som spelar roll. Det enda som betyder något.

Jag har försökt att inte kolla så många bloggar eller googla de senaste dagarna. Det blir bara att jag dras in i en massa oro... Men jag känner efter. Hela tiden.

Inatt vaknade jag av världens kramp i magen. Precis som den värk jag hade innan vi plussade. Jag hann tänka många oroliga tankar innan jag somnade om, men inget blod har dykt upp idag. Värken höll sen i sig mest hela dagen, men jag hoppas att det bara är livmodern som växer där inne. Tycker också att det har spänt en del i magen de senaste dagarna.

Jag tog extra progesteron i 2 dagar efter testdagen men sedan gav jag upp det. Det är ju så skönt att slippa kladdet och jag känner så här: är något fel, då är det lika bra att det går fel så tidigt som möjligt. Jag vill inte att något progesteron ska stoppa upp en ev blödning... Dessutom känns det skönt att kroppen får sköta sig själv. Att alla symptom beror på en graviditet och inte på mediciner.

Annars mår jag rätt bra. Har varit illamående av och till de senaste dagarna, men det känns mest som något jag hittar på... Det är så svårt att veta vad som är "på riktigt" och vad jag framkallar själv. De ömma och svullna brösten hittar jag inte på i alla fall. Dom finns där. :) Ännu har jag inte heller börjat känna av någon speciell trötthet.

Ringde och berättade nyheten för närmaste vännen igår. Jag började tokgråta när jag hörde hur glad hon blev, så det är nog bara att ladda med näsdukar inför att berätta för familjen. :) Tanken är att få överraska dom på julafton. I år har jag bara en julklappsönskning: hjärtslag nästa torsdag.

Fått tid för ultraljud

Nu har vi fått tid för vårt första ultraljud. Vi hade först fått en tid efter julhelgen, men efter lite övertalande från min sida får vi komma redan den 22/12. Vi hoppas på att kunna få överraska våra familjer i jul... Vid ultraljudet kommer jag att vara i v 7+1 och som jag förstått det ska det inte vara för tidigt för att kunna se hjärtslag då. Det blir också väldigt spännande att se om det finns en eller två små bebisar där inne. En fin liten rackare räcker alldeles utmärkt... ;)

På något sätt känns det här som ytterligare en testdag. Jag vet att jag kommer att vara sjukt nervös innan. Jag blir alldeles skakis bara av tanken på att sitta där i väntrummet och vänta på att bli uppropad. På ett sätt är jag ändå lugn och tror att det här kommer att gå bra. Samtidigt vet jag att det inte finns några garantier. Åh, jag hoppas att vi får den bästa julklappen någonsin!

Tack för era tankar kring progesteronet också! Jag hittade 2 paket i skåpen hemma och tog faktiskt en igår kväll. Kommer nog att ta en per kväll fram till ultraljudet. Efter det kan jag förhoppningsvis slappna av lite mer och njuta. (Även om jag faktiskt njuter väldigt mycket redan, det ska jag erkänna. Just nu vet jag ju inget annat än att jag är gravid. Naivt? Javisst. Skönt? Absolut.)

No more progesteron

Igår tog jag den sista progesteronvagitorien. Det känns väldigt läskigt att kroppen nu ska sköta den biten själv. Jag har kvar ett eller två paket av min tidigare typ av progesteron och funderar på att ta en per kväll. Hur hade ni andra gjort? Samtidigt är det ju såååå skönt att slippa allt kladd...

Testdagen är här

Ruvardag 19 idag och den testdag kliniken gav oss. Jag har aldrig tidigare testat på vår riktiga testdag. Vi har alltid tjuvtestat på dag 14 och när det blivit minus har mensen kommit före denna dag. Idag var det därför en stor dag när jag faktiskt skulle få testa. Och dessutom få plus. Nu kom ju inte det som någon överraskning eftersom vi testat flera gånger tidigare, men ändå. Ett stort steg.

Inför det här ivf-försöket bestämde vi oss för att fota hela resan. Vi har inte ett endaste foto från något av de andra försöken och jag kände att jag ville ha bilder från det vi gått igenom. En möjlighet att kunna visa vårt barn hur det gick till. Jag har varit dålig på att tömma kameran, men fick ett ryck igår i kväll eftersom kameran ska lånas ut till några som inte vet något. Här kommer ett urval. Jag hoppas att jag får bygga på med bilder på en växande mage och till sommaren bilder på en söt bebis.

Dags att börja blanda. Tjejen på broschyren var gladare än jag.

Rätt dos...

...trycktes in i fläsket

Äggen plockades ut...

...och efteråt blev det vila, närhet

Dom små hämtades från labbet... 

...och sattes in av favoritläkaren

I väntan på testdagen räknade jag. Här alla sprutor från alla ivf-försök.

Resultatet. Det som förändrade allt. Positivt.

Om att bli nervös

Dagen började toppen. Jag hittade mina billiga tester och testade ett klart och tydligt gravid. Tog morgonproggen och sedan gick jag och la mig igen, fantiserade och drömde mig bort i den nya värld som uppenbarat sig för oss. Att vänta barn. När det sedan var dags för dusch hände det jag fasat för, men faktiskt inte varit så orolig för. Blod.

Nu ska jag inte överdriva, för det var inte mycket, men den där ljusbruna flytningen har skrämt vettet ur mig. När jag stod i duschen bannade jag mig själv för att ha varit så naiv. Som funderat ut hur vi ska berätta för familjen, som funderat ut hur vi ska möblera om, som funderat över en föräldraledig sommar nästa år. Skulle det vara över redan?

Jag har tagit ett djupt andetag vid varje toalettbesök idag men inget mer brunt har kommit. Jag var snabb med att googla (såklart...) och valde att lita på den info jag hittade på en sida. Att en av fyra får små blödningar i början av graviditeten, att det kan vara mer vanligt efter ett ivf-försök. Jag har haft lite mensvärk av och till, men det stod att så länge man inte blödde och har kramper samtidigt är risken mindre. Såklart kan allt hända, men jag väljer att vara optimistisk.

På något sätt är jag ändå lugn. Jag tror på det här. Jag tror att vi kommer att bli föräldrar till sommaren.

Status: fortfarande ömma och svullna bröst, mer på kvällen än dagen. Blir lätt andfådd. Hungrig. Känner mig lite svullen om magen och det spänner kring livmodern. Illamående som kommer i vågor. Inte så att jag behöver kräkas, mer som av nervositet. Mensvärk... nä växtvärk ska jag kalla det från och med nu... och sist men inte minst: lycklig!

Tack!

Tack för alla lyckönskningar! Ni är för underbara! :)

Allt känns fortfarande helt overkligt och hela dagen igår gick jag runt med ett fånigt leende på mina läppar. Var nästan tvungen att hålla igen lite på jobbet så att dom inte skulle börja fundera på vad som flugit i mig. ;) Varje gång jag har tänkt på stunden när det där andra strecket kom fram har mina tårar börjat rinna. Och jag kan omöjligt förstå att det är VI som har testat positivt. Att det efter över 3 års längtan och 3 st ivf-försök har fungerat. Galet och underbart! Det faktum att något litet kan fastna där inne har gett mig ett inre lugn som jag inte haft på flera år. Som att tusen ton oro lyfts från mina axlar.

Jag har fortfarande bara testat en gång och är jätterädd för att testa igen. Tänk om det inte finns nåt andra streck längre? Mannen har förbjudit mig att testa 1000 gånger eftersom han är rädd att jag kommer att stressa upp mig i onödan. Och han har rätt, jag vet, men en gång till innan testdagen kommer jag att testa i alla fall... ;)  Ironiskt nog köpte jag ett 10-pack billiga tester inför den här omgången, men jag hittar dom inte! Det får bli ett besök till apoteket idag tror jag minsann...

Trevlig helg på er och en jättemegakram till er alla!

Åh herregud!

Igår mådde jag piss, och då menar jag verkligen PISS. Mensvärken som kom under natten satt i hela dagen, brösten ömmade betydligt mindre och var inte lika svullna och när jag gick och la mig kändes allt totalt hopplöst. Jag grät och grät. Orkade inte längre. Vi pratade om vad vi ska göra istället. Hur vi ska börja må bra igen. Att vi ska ta en paus ett par månader. Mitt i allt det där kände jag att jag inte orkar längre. Jag ville göra slut på eländet. Vi bestämde därför att testa idag istället.

Det innebar att jag hela natten har drömt om mens, misslyckanden och tårar. Jag har i drömmen berättat för först min syster och sen mamma att vi gjort 3 försök som misslyckats. Hela natten har bestått av drömmar där jag har gråtit. Jag var helt slutkörd när jag vaknade i morse.

Med en puls på minst 220 doppade jag stickan i kisset. Mannen satt på badkarskanten bredvid. Jag gjorde precis som tidigare gånger och ville försäkra mig om att den var tillräckligt blöt för att kontrollstrecket skulle komma fram. MEN.... innan kontrollstrecket kom fram hände något som aldrig hänt oss tidigare. Ett annat streck. Ett plus.

Vi grät, skakade, skrattade, skrek och kramades. Kan det vara sant?!?!

Det är miljoner steg kvar och vi är försiktigt glada. (Nä jag ljuger, vi är hysteriskt glada!!) Det första steget är att få ett plus på testdagen nästa vecka, men ett så starkt plus på ruvardag 14 betyder att något kan fastna där inne. Det kan fungera. Idag är jag gravid. Resten tar vi sedan.

Rapport från en nervös själ

Det fortsätter att vara upp. Och det fortsätter att vara ner. Känslorna pendlar värre än värst.

Igår kändes allt precis som de senaste dagarna med mycket mindre ömma och svullna bröst på morgonen och när jag kom till jobbet var jag på riktigt pissigt humör, men precis som de andra dagarna kom det ömma tillbaka framåt eftermiddagen/kvällen. Jag hade mensvärk stora delar av dagen igår också och i natt vaknade jag av fruktansvärd mensvärk. Sån värk som vrider om hela magen och går ut i ryggen. Sån värk som jag brukar få precis innan mensen kommer. Men än så länge är det fortfarande vitt och fint i trosorna. Imorse när jag gick upp var jag helt övertygad om att det var kört. Jag brukar jämt få spottings ett par dagar före mens (både i vanlig cykel och vid de tidigare ivf-försöken), men än så länge har jag klarat mig undan det. Mensvärken ligger kvar och lurar i magen och gör mig orolig. Det är inte längre någon mild molvärk utan bara vanlig mensvärk. Jag har fortsatt konstant hungerkänsla. Jag orkar inte äta så mycket, men suget finns där hela tiden. Det pirrar i brösten.

Det som gör att jag känner mig tveksam är, förutom mensvärken, att jag inte har några känningar av bröstvårtorna. Efter att jag tog ovitrellen fick jag ömma bröstvårtor i en vecka, och eftersom den innehåller graviditetshormon borde jag ju rimligtvis reagera likadant vid en graviditet, eller vad tror ni?

Jaja, vi börjar båda två i alla fall vara smått hoppfulla, men som jag skrev tidigare så är jag orolig över att det är den nya typen av progesteron som lurar min kropp. Så här nära en graviditet har vi aldrig varit. På lördag vet vi. Jag hoppas att det blir det bästa lördagen i mitt liv.

Som igår

Samma status idag som igår. Fortfarande mycket ömma och svullna bröst. Inte så mycket på dagen men desto mer på kvällen. Mensvärk av och till. Mer på kvällen än under dagen. Just nu känns det nästan som att mensen ska komma när som helst. Konstant hungerkänsla. Inte lika illamående och stressad idag. Ont och trött i svanken. Ingen tillstymmelse till blod än. PEPPAR PEPPAR!

Jag måste erkänna att jag har börjat hoppas ordentligt nu. Det känns inte alls som de förra gångerna. Det som gör mig osäker och extra nervös är dock att jag fått en annan sorts progesteron den här gången, och det är ju inte omöjligt att det är det som lurar mig.

Jag velar om när vi ska testa. Att vänta i en vecka till är uteslutet. Det är verkligen dubbla känslor. Så länge man inte har testat går det ju att leva på hoppet... De förra gångerna har vi testat på ruvardag 14, vilket den här gången skulle bli på fredag. Jag tror att lördag blir en bra dag. Det var så jobbigt förra gången att vara på jobbet samma dag som vi fick minus. Och om det blir plus blir det ju en underbar start på helgen.

Och som vanligt vet jag att dessa planer kan kastas omkull närsomhelst. Vilken minut som helst kan allt vara över.

Dag 10 och många tankar

Ruvardag 10 idag, och den sista veckan av ruvandet är verkligen den värsta. Jag vill bara bli nersövd i en vecka och sedan få vakna, kissa på ett test och se ett plus. Något annat orkar jag inte med. På något sätt känner jag att de två närmaste dagarna kommer att bli avgörande. Kommer allt att kännas som de tidigare gångerna eller kommer något nytt att hända?

Hela den här väntan är så otroligt påfrestande. Det spelar ingen roll att jag har haft en toppenhelg med bara en massa roliga saker att göra, tankarna har ständigt funnits där. Hela tiden har jag känt efter och det är så fruktansvärt tärande. Ena stunden är jag säker på totalt misslyckande medan jag i nästa stund är säker på att vi lyckats. Jag har HELT hakat upp mig på det här med ömma bröst och är säker på att det är där nyckeln till en ev graviditet ligger. Därför blir jag så deppad när dom ömmar mindre. När svullnaden lägger sig. Jag gick runt hela dagen igår och var sur över att dom kändes mindre ömma, men sedan på kvällen så ömmade de som tusan igen. Då kändes det så onödigt att jag varit deppad hela dagen! Nu idag ömmar de mindre igen och känns inte lika svullna så ni förstår ju hur jag känner nu...

Status:

• Fortsatt ömma och svulla bröst. Mindre idag än i helgen, och det har vid de tidigare försöken avtagit helt till ruvardag 12
• Illamående, men jag är så sjukt nervös och stressad så det beror bara på det.
• Mensvärk till och från. Mest till de sista dagarna.
• Lite hugg och stick kring livmodertrakten
• Konstant hungrig. Men jag är ett matvrak i vanliga fall så det är inget konstigt med det ;)
• Dålig sömn. Har vaknat varje natt den senaste veckan pga mardrömmar. Jag brukar alltid sova bra annars.
• Försöker känna efter vad magkänslan säger, men jag hittar den inte riktigt. Trots det lever jag fortfarande på hoppet och pirret i magen finns faktiskt kvar.

Jag funderar en massa också. Hur vi ska berätta för familjen att det lyckats. Om vi hinner med ett första VUL innan jul. Hur vi kommer att springa runt och jubla vid ett plus. Hur underbart det kommer att bli att få en liten kompis till alla kompisars barn. Ett pirr i magen av att tänka på hur roligt det kommer att bli att äntligen få köpa den där barngrinden till trappan och behöva barnsäkra huset.

Det är bara såna saker jag orkar med att tänka på. Återigen kan jag inte tänka på hur det skulle bli om vi misslyckas. Det får inte hända. Det kommer inte att hända.

Lite hopp igen

Det svänger. Upp och ner. Ner och upp. En rätt deppig dag blev genast mycket bättre då jag kom hem och länsade brevlådan. I den låg nämligen besked om att 2 av de 6 embryon som odlats vidare nu ligger i frysen! 2 blastocyter alltså! Det gör att mina förhoppningar om att vi någon gång kommer att lyckas ökar massor! :)

Summan av kardemumman är alltså att allt känns mycket bättre nu, och i helgen ska jag bara njuta och odla hopp!

Tack för era peppande kommentarer! Dom gör skillnad! :)

Som det brukar vara

Jag vill egentligen inte skriva nåt. För allt är precis "som det brukar vara". Och jag gillar inte att jag kan använda jämförelsen "som det brukar vara". Det betyder att jag gjort fler än ett ivf-försök som misslyckats.

Ja, som ni ser så har mina positiva känslor börjat flyga ifrån mig, men jag kämpar hårt för att försöka behålla dom. Det är tungt, och tyvärr har de jobbiga tvivel- och kännaefterdagarna börjat. Ett konstant klämmande på brösten bara för att inse att de ömmar mindre. Mensvärken i magen som kommer och går. Jag hade hoppats att jag skulle kunna klara mig över helgen innan tvivlet sköljde in, men en vecka är nog gränsen för mig...

Än är inget kört, jag vet. Än kan ett fint plus uppenbara sig. Än har inget blod börjat droppa. Men ändå, allt är "som det brukar vara".

Ingen googling

Ruvardag 4 och ännu ingen googling. Eller... okej då.... en litenlitenliten sökning har jag gjort. Men bara en ;) Däremot har jag en dagbok där jag skrivit upp allt jag kände och inte kände vid de förra försöken. Den lusläser jag varje kväll...

Jag försöker att inte känna efter så mycket, och som vanligt brukar den första veckan gå ganska bra. På måndag börjar utmaningen.

Jag försöker intala mig själv att allt kommer att bli bra. Att allt kommer att bli annorlunda den här gången. Jag har faktiskt varit så avslappnad att jag de första dagarna nästan glömde bort att ta progesteronet mitt på dagen. Tyvärr har ett litet tvivel ändå lyckats slå rot inom mig, men jag jobbar på att utrota det. Jag vågar inte tänka på hur det blir om vi misslyckas. Jag vågar bara tänka på hur det blir när vi lyckas.

Tills motsatsen bevisats

Ja, så har jag tänkt att tänka den här gången. Gravid tills något annat sägs. Jag tror och hoppas att det är denna gång vi lyckas och förväntanspirret i magen har återuppstått igen efter många upp och ner den senaste veckan. Tro hur länge jag kan hålla dessa positiva tankar uppe? ;)

Dubbelruvar! :)

Yeeees! Två stycken embryon av toppkvalitet ligger nu och jäser i min livmoder. Och där ska en, gärna två, stanna fram till augusti nästa år vi har tänkt! :) Vi har 35-40% chans att lyckas.

Telefonen höll sig som ni förstår tyst även denna nervösa dag och strax före utsatt tid kom vi till kliniken. Vi behövde bara vänta i några minuter och sedan var det dags att få besked om hur det gått. Av mina 13 ägg var 11 mogna. Av dessa hade 8 st befruktats och vuxit som de skulle. Två av dom fick vi tillbaka och resterande 6 ska odlas i ett par dagar till för att se om de håller fryskvalitet. Allt känns toppen! :) Nytt denna gång är att jag även ska ta trombyl från och med idag.

Den vita pricken i cirkeln är bubblet där våra små embryon ligger :)

Och efter att vi var klara firade vi genom att äta dessa. Dom får på nåt sätt representera de söta embryona eller nåt ;)

Nu ska jag bara njuta av helgen och försöka förstå att vi faktiskt fått två finfina embryon insatta idag! :)

Trevlig helg på er alla!

En nervös dag

Tack, ni är underbara! :) Jag har nog inte hunnit fatta än att vi fick ut så många ägg! :)

En väldigt nervös torsdag lider mot sitt slut. Jag har tittat på mobilen var och varannan minut och fasat för att det ska ringa från hemligt nummer. Jag vet att jag inte ska oroa mig, att vi fått befruktade ägg båda gångerna tidigare och att vi inte stått utan embryo förut, men finns det något att oroa sig för - då hittar jag det.

Jag har jobbat hårt med att försöka tänka "just nu är det bra." För det har det ju faktiskt varit. Väldigt bra till och med eftersom ingen ringt! :) Det betyder att ett eller flera ägg har befruktats. Precis som förra gången skickar jag allt mitt hopp till dom små liven där på klinikens labb och håller mina tummar stenhårt för att det finns 2 fina embryon till oss i morgon. En nervös förmiddag väntar i morgon och sedan på eftermiddagen är det dags. I morgon kl. 14.40 har jag tänkt att bli gravid.

Hemma igen!

Så var då vårt tredje äggplock klart!

Det blev lite längre väntan än vi trodde så jag hann bli rejält nervös innan det var dags för oss att få komma in i salen. Plocket gick väldigt bra den här gången också och jag blev lagomt dåsig och trött av medicinerna. Det jag egentligen tycker är mest obehagligt är när alla instrument som spänner ut hela härligheten sätts in. Sprutorna och punkteringsnålen känner jag inte mycket av.

Innan han påbörjade själva plocket kollades blåsorna och de största var 19 mm idag. Dvs bara 1 mm större än i måndags. Dessutom mätte han slemhinnan till 3 mm mindre än i måndags. Han förklarade skillnaden med att klinikerna har olika utrustning, men det kändes ändå inte helt bra måste jag säga... Dessutom hade inte läkaren här i stan rapporterat in alla blåsor utan bara de största. Jaja, det var ju inte så mycket att göra åt det då och på läkaren lät det inte som att det var någon större fara.

Efter plocket vinglade jag in till vårt rum (som vi fick helt för oss själva idag eftersom det var rätt lugnt), men när jag var på väg att lägga mig tappade jag hörseln på ena sidan. Jätteläskigt! Troligen var jag på väg att svimma för efter att jag lagt mig ner och höjt upp benen lite så kändes det bättre.

Och så antalet ägg då? Jo, hönan har lyckats värpa fram 13(!!!) stycken ägg! Vi funderade lite i bilen på vägen dit och gissade båda två på 7 st ägg så det var otroligt många fler än vi kunnat tro! Tyvärr har jag svårt att glädjas över alla ägg eftersom många av dom troligen kom från små blåsor men vårt utgångsläge inför fredagens återföring hoppas jag är bra! :) Av alla dessa ägg hoppas jag att minst 2 st befruktas och utvecklas fint till på fredag. I vilket fall som helt så känns det toppen att det går att få ut så många ägg ur mina äggstockar. :) Det hade jag aldrig nånsin kunnat drömma om med tanke på alla hårda ord från läkare tidigare om att jag är svårstimulerad och dessutom på väg in i tidigt klimakterium. Min trend med ägg i alla blåsor verkar dessutom fortsätta. :)

Nu ska jag vila lite och jag hoppas att ömheten och svullnaden i magen lägger sig snart. Förra gången kände jag knappt av magen alls efteråt men då hade jag å andra sidan inte ens hälften så många blåsor som nu.

På fredag eftermiddag hoppas vi på att få hämta hem vårt blivande barn! :)

Andra packar BB-väskan...

...och vi packar ÄP-väskan.

Allt är framlagt, matsäcken är iordninggjord och bilen är fulltankad. Imorgon packar vi ner allt vårt hopp också och sedan lämnar vi det på kliniken fram till på fredag. Då tar vi med oss det hem igen.

Och den här gången tänker vi få behålla det i 9 månader.

Lite lugnare

Efter en natt med halvdålig sömn är jag nog lite mer sansad nu. Eftersom kliniken ringde så sent igår hann jag inte prata med min man förrän efter stängning (eller snarare, vi provade inte ens att ringa eftersom klockan var över 17). Efter lite gråt mot mannens axel kändes det ändå lite bättre. Vi måste ju på nåt sätt ändå utgå från att läkaren på kliniken tror på att det ska fungera. Det finns ingen anledning alls för dom att boka in ett plock om det är för tidigt eftersom vi har köpt ett 3-pack och det här bara är försök nr 2. Krasst sett har dom inga pengar att tjäna på att vi skulle misslyckas.

Mina förväntningar på äggplocket har i alla fall sjunkit drastiskt och jag skulle bli överlycklig om vi får ut i alla fall 2 ägg som befruktas och delas fint. Förhoppningen är fortfarande att få tillbaka 2 st embryon, men får vi bara ett är jag nog nöjd med det också. Skulle allt gå åt skogen funderar vi på en eventuell frysåterföring istället, men jag vet inte riktigt om det skulle funka/om vi egentligen vill det.

Jag var på akupunktur igår också och vi pratade en del om min oro. Hon sa några kloka ord och tyckte att jag ska försöka vara mer i nuet. Att lämna smärtminnet utanför och inte ta med mig gamla misslyckanden in i det nya. Det ligger mycket i det. Att försöka att fokusera på hur det är just nu, att det just nu är bra. Inte hur det var förut. Inte hur det kan bli. Utan bara hur det är nu. Jag ska verkligen försöka ta till mig dom orden och tänka på det de närmaste dagarna. Det kommer att bli svårt och jag kommer inte att lyckas helt, men jag ska försöka.

Äggplock på onsdag?!?!

Så här är det. Jag började skriva ett inlägg tidigare idag direkt efter ultraljudet. Då var jag helt övertygad om att äggplocket skulle bli på fredag utifrån blåsornas storlek (5 st på 15-18 mm) och jag skrev ett långt inlägg om hur bra allt kändes och hur mycket jag längtade till äggplocket. Jag hade förhoppningar om kanske ett rekordplock eftersom det utöver de 5 stora blåsorna fanns 4 st till på ca 10 mm som skulle hinna växa på sig till dess.

MEN... sedan ringde kliniken upp och det blir det äggplock redan på onsdag! Och helt plötsligt har jag fått en klump i magen, tårarna bränner bakom ögonlocken och allt känns pissigt. Det var nämligen rätt struligt på ultraljudet idag med det papper som läkaren skulle fylla i och faxa till kliniken. Jag är så rädd att det inte framgår av papperna att det faktiskt bara var 2 blåsor som var 18 mm och att de andra låg på 15-16 mm. Är det inte lite väl tidigt med äggplock??! Nån annan som fått tid för plock med blåsor på 15-18 mm? (tidigare har alla blåsor varit >18mm när jag fått ÄP-tid)

Mina förhoppningar om att 10 mm-äggen ska hinna växa på sig till äggplocket är ju bara att glömma. Jag är så rädd att inga av äggen kommer att vara mogna! :( Jag är så rädd att de planerar in ÄP till på onsdag bara för att det passar bättre i deras eget schema.

Jag ställde såklart frågan om blåsornas storlek till sköterskan som ringde men hon sa bara "läkaren har gjort den här bedömningen". Usch så snabbt alla ens känslor kan vända. Från att ha varit väldigt förhoppningsfull tidigare idag så känns allt faktiskt väldigt jobbigt. En extra oro som jag inte alls hade räknat med att få.

2- resp 3-dagars?

ÄNTLIGEN börjar förkylningen ge med sig. Jag var hemma från jobbet 3 dagar förra veckan och låg helt däckad i sängen/soffan. Uh så tråkigt det var! Igår började jag känna mig lite bättre och idag känner jag mig nästan helt som vanligt. Fortfarande lite hostig och snuvig men inte alls samma huvudvärk och trötthet som tidigare. Det var länge sen jag blev så här dålig av en förkylning och undrar om kanske alla extra hormoner påverkar?

I övrigt känns det bra. Magen känns lite öm, mest utanpå. Som ett blåmärke som inte syns. Tyckte jag kände av äggstockarna igår, men jag vet inte. Jag vill ju så gärna att det ska kännas nåt där inne så jag vet inte vad som är på riktigt eller inte :) I morgon blir det ett nytt ultraljud och jag har en fånig förhoppning om att blåsorna ska ha vuxit så pass att det kan bli äggplock redan på onsdag. Mest troligt är dock att det blir fredag.

Om ÄP blir på fredag kommer återföringen att bli först på måndag, dvs dag 3. Jag har fått för mig att det är svårare att frysa ner 3-dagars jämfört med 2-dagars. Är det någon som vet om det stämmer? Eftersom vi redan har ett par i frysen är jag inte så jättedesperat efter att få frysa ner några den här gången. Det viktigaste är ju att vi får åtminstone 2 fina embryon så att jag kan få dubbelruva. Det skulle vara fantastiskt.

Kanon!

Åh så bra! Den högre dosen verkar ha fått fart på mina äggstockar. Åtminstone den ena. Det var min favoritläkare som gjorde ultraljudet och jag känner mig alltid trygg med honom. Han tar sig tid att ställa frågor om vår behandling, förklarar vad han gör och är genuint intresserad. Sånt betyder mycket. (Jag gör alla ultraljud och blodprov på en annan klinik än IVF-kliniken)

Ultraljudet då. Jo, på den första sidan hittade han bara 2 blåsor som var 8-9 mm och då började han prata om att jag var svår att få igång, framförallt med tanke på att jag ju har fått höja dosen ytterligare denna gång. Hoppet sjönk på en gång vill jag lova. Jag har ju tyckt att det spänt en del i magen och har börjat få rejäla ägglossningsflytningar så jag tyckte att det inte gick ihop.

När han sedan gick över till den andra sidan uppenbarade sig ett helt gäng fina blåsor! Det var 4 st som var i bra storlek (ca 12 mm) och ett helt gäng som var mindre. Det var första gången jag såg ett band av äggblåsor som till och med låg i vägen för varandra. Annars har det bara varit några enstaka blåsor utspridda. Det känns fantastiskt! För mig är 6 st blåsor något helt nytt. Förra gången hittades bara 3 blåsor motsvarande dag.

Nu väntar jag på ett samtal från kliniken om jag ska justera dosen eller fortsätta på samma. Tidigare har jag behövt höja och vet att det inte är hela världen om det skulle bli så. Hur som helst så känns det väldigt bra!

Nu har hoppet börjat spira och mina mörka tankar är på väg bort. Skönt!

Edit: efter samtal från kliniken fortsätter jag med 225 IE. Blodprovet såg också bra ut! :)

Förkyld

Tycker redan att det spänner och drar i magen, och ikväll är det dags att sänka dosen till 225 IE. Ser fram emot fredagens VUL och hoppas att det jag känner i magen är ett gäng ägg som växer. Vid de andra försöken har jag inte börjat känna av magen förrän efter en vecka ungefär.

Den förkylning som jag hade förra veckan och glatt trodde var över har kommit tillbaka och slagit till med full kraft tyvärr. Jag har stannat hemma från jobbet för att vila och hoppas att det inte ska påverka chanserna på ett negativt sätt. Ingen feber än så länge i alla fall.

Spruta nummer fyra ikväll.

En bit på väg

Tiden tickar sakta framåt och spruta nummer tre är tagen. En stor skillnad jämfört med förra gången är att Menopur nu går att blanda för flera dagar i taget. Underbart! Nu behöver jag bara ta fram en spruta, fylla den med vätska och sedan sticka. På torsdag lägger jag till Orgalutran, som jämfört med Cetrotide som jag hade förra gången, är färdigfyllda sprutor. Det betyder ännu mindre blandande och joxande. Me like!

Ett första VUL är bokat till på fredag och sedan ytterligare ett VUL på måndag. Äggplock förhoppningsvis i slutet av nästa vecka. Jag hoppas verkligen att den lite högre dosen ett par dagar i början (300 IE de första 3 dagarna) ska göra susen och sätta fart på mina små blåsor. Får vi ut 5 ägg är jag nöjd, men jag hoppas såklart på ett par till utöver det! Snälla väx små ägg, väx!

Stort tack för era peppande kommentarer också, det värmer! Det känns lite bättre nu när vi väl är igång, men jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande är rädd. Jag vill ju så gärna att det ska lyckas... Nu har vi stått och stampat på samma barnlösa ruta i över 3 år. Det är dags att få komma vidare. Vi är så redo man kan bli.

Igång igen

Ett djupt andetag och ett stick i magen senare är vi då igång igen. IVF nr 3. Helt ärligt är jag livrädd! Rädd på ett helt annat sätt än jag varit vid de tidigare försöken. Om vi misslyckas denna gång kommer det att bli enormt tungt. Lyckas vi kommer glädjen att vara enorm. Enorma känslor hur det än blir.

De mörka tankarna har smugit sig på. Vad är det som säger att vi kommer att lyckas denna gång? Någonsin? Vi kanske blir ett av de där paren som aldrig lyckas? Innerst inne tror jag nämligen inte på det här. Jag tror inte att vi kommer att lyckas. Jag skickar negativ energi ut i universum och får bara misslyckanden tillbaka. Finns det någon annan som känt så här men ändå har lyckats? Snälla, berätta! Ge mig hopp!

Samtidigt som mörkret breder ut sig inom mig försöker jag att hitta ljuset. Försöker intala mig att det nog kan fungera ändå. Hoppas att något litet faktiskt kan fastna där inne. För hur det än är jag har ett litet pirr i magen av förväntan, och alla mina känslor är verkligen dubbla. Jag hoppas att pirret och tron på att vi också ska få uppleva lyckan av ett barn konkurrerar ut mörkret snart. 

Sedan har vi det andra som rör sig inom mig. Sidan där jag är så glad för att det är så många som har lyckats den senaste tiden. Men samtidigt också den sida där det river i kroppen av avundsjuka. Känslor av skuld för att jag känner så här. Känslor av att vi återigen är utanför. Att alla andra lyckas men inte vi. 

Allt okej där inne

Dagens ultraljud gick bra. Träffade en läkare jag inte stött på förut och besöket gick väldigt snabbt. Hon tittade, mumlade, mätte och sen var det klart. Tyvärr var hon rätt otydlig och när hon surrade om nåt "bubbel" på ena sidan förstod jag inte alls vad hon menade. Men det var inget onormalt i alla fall. Hon kunde se 5 blåsor som var ca 5 mm så det är väl dom jag kan hoppas på inför nästa försök då kanske.

Jag ber om ursäkt för att jag varit så dålig på att kommentera inne hos er den senaste veckan, men jag har känt mig lite låg. Rädslan för ytterligare ett misslyckande har börjat smyga sig på och då blir det på något sätt jobbigt att läsa om hur det går för alla andra... Jag hoppas att jag är med på banan snart igen.

Förberedelser

En underbar helg är slut och nu känner jag mig riktigt peppad på att köra igång igen! Saker och ting börjar falla på plats. Alla papper kom från kliniken idag, VUL:et är inbokat till slutet av veckan (jag fick dock ringa ytterligare 3 samtal innan jag fick en tid...) och dessutom ligger alla mediciner på plats både i kylskåpet och garderoben.

Då var det bara mensen som fattas då. Jag är på dag 22 idag och det känns väldigt bra att mensen inte fått för sig att komma redan på dag 21 igen. Det kändes inte riktigt normalt. Jag har haft lite menskänningar i helgen så om jag känner min kropp rätt borde den komma framåt helgen.

I övrigt pimplar jag kinesiskt örtte, tar örtdroppar och går på akupunktur. Den förkylning jag åkte på förra veckan har börjat ge med sig så nu är jag nog så redo man kan bli. Snart är det helg igen! ;)

En föraning?

Jag börjar känna mig lite orolig. Allt, och då menar jag ALLT, har än så länge strulat inför nästa behandling. Jag ringde vid min senaste mens precis som jag och läkaren kom överens om. Sköterskan som svarade då lät väldigt förvånad och fundersam. Hon skulle kolla med läkaren som skulle skriva ut recept och skicka sprutschema. Jag hörde inget och ringde igen några gånger. Till slut ringde läkaren upp i fredags och jag fattade då som att han skulle skicka recept, schema och även beställning om VUL på vår ort.

Efter det har jag ringt till apoteket ett antal gånger - inga recept. Efter ytterligare ett samtal till kliniken (säkert det 5:e...) fick då äntligen apoteket receptet i tisdag. Så nu är i alla fall medicinerna beställda. Då var det ju bara resten kvar: schema och vul-tid. Ringde kvinnokliniken i stan för att höra om tiden, nej ingen beställning fanns från ivf-kliniken. Återigen ett samtal till kliniken om det. Sköterskan hittar inte någon anteckning om att en vul-beställning gått iväg. Och inget om att behandlingsschema var skickat heller. Hon sa igår att hon skulle skicka en beställning till KK och att KK ska ringa mig om tiden. Tror ni att nån ringt än? Nej.

Jag vill inte klaga. Jag vill inte känna att jag bryr mig. Men det gör jag. Vi betalar ju för tusan en massa pengar till dom, då borde dom ju åtminstone kunna få iväg ett recept och några papper! Jag hoppas att detta strul inte är en föraning om hur kommande behandling kommer att gå...

Imorgon åker jag iväg på min efterlängtade resa till mina kära vänner! Dom allra närmaste. Dom som får veta nästan allt. Dom man inte måste hitta på en massa undanflykter för. Det ska bli helt underbart att bara få surra, fika och skratta hela helgen!

Tack för era kommentarer förresten och trevlig helg så här lite i förväg! :)

Äntligen kontakt

Efter några påtryckningssamtal till kliniken fick jag igår äntligen prata med läkaren. Recept och sprutschema är på väg. Tydligen ska jag göra ett ultraljud också innan jag börjar med sprutorna. Det gjorde jag inte förra gången och lite konstigt tycker jag det är att det inte gjordes då. Framförallt eftersom det enligt den här läkaren är standard vid kort stimulering. Nu brukar jag ju inte ha problem med cystor eller så men det känns ju ändå bra att få kolla upp allt innan man sätter sprutan i magen.

Jag kan inte komma ifrån att jag har ett pirr i magen av förväntan. Om det blir flera embryon som ser bra ut kommer vi att få tillbaka två stycken, så nu hoppas jag verkligen på ett lika fint befruktningsresultat som förra gången. I bagaget har vi ju ett försök som gick rätt dåligt och det senaste som gick mycket bättre så det känns lite nervös över åt vilket håll det kommer att tippa...

Mensen bör komma kring allhelgonahelgen vilket innebär att det nu bara är två veckor kvar tills det är dags igen. Uppladdningen har börjat på allvar!

Börjar räkna ner lite i smyg

Det är många som är igång med sprutor, äggplock och ruvande nu och jag börjar faktiskt se fram emot nästa försök. Jag räknar dagarna lite i smyg. Säger inte så mycket. Jag låtsas ha tagit en paus.

I själva verket kretsar fortfarande stora delar av min vakna tid kring tankar om ivf, barnlöshet och hopplöshet. Jag har insett att det inte går att koppla bort tankarna och jag försöker istället hitta ett sätt att leva med dom. Sakta men säkert förstår jag att tankarna nog kommer att finnas där länge. Kanske inte alltid rakt framför mig, men ändå alltid lite vid sidan om. Pickandes på min hjärna. Pockandes efter uppmärksamhet.

Tiden rusar som vanligt fram och nu är det förhoppningsvis bara 3 veckor kvar till sprutstart. Jag hoppas att mensen inte ska börja krångla utan dyker upp när den ska.

Det har varit lite struligt med att få medicinen utskriven också men efter ett till samtal till kliniken hoppas jag nu att receptet ska vara skickat. Jag vill ju kunna beställa hem allt så snart som möjligt. Sprutschema hoppas jag kommer med posten den här veckan.

I väntan på sprutorna går jag på ju som jag skrivit om på akupunktur. Jag har normalt väldigt dålig blodcirkulation och är alltid kall om fötterna, men igår efter akupunkturen var fötterna heta hela kvällen. Det har nog nästan aldrig hänt förut! Så nog påverkas cirkulationen av akupunktur, det tvekar jag inte på. Jag hoppas att övriga kroppen också påverkas positivt.

Akupunktur

Den här veckan har jag varit på det första akupunkturbesöket inför nästa ivf-försök. Planen är att gå en gång per vecka fram till äggplock.

När jag gick i våras blev min "diagnos" en kall livmoder och lite stress. Den här gången tyckte hon att det var bättre. Inte lika kall och stressad men livmodern är fuktig. Måste nog slå upp i min bok vad det innebär. :) Jag vet inte riktigt vad jag själv tror. Lite mer avslappnad är jag nog, men samtidigt också väldigt stressad över barnlösheten tycker jag. Vi får väl se hur det går.

I och med akupunkturen så känner jag åtminstone att jag gör allt jag kan för att nästa försök ska lyckas. Fungerar det inte så har jag i alla fall gjort mitt bästa. Jag hoppas och tror att en kombination av västerländsk och österländsk medicin inte är så dum.

Ni andra som går/har gått på akupunktur, hur upplevde ni det? Blev det någon skillnad?

Trevlig helg på er alla!

Drömmen om ett barn

Jag har inte tagit mig tid tidigare att titta på TV3:s program Drömmen om ett barn men nu ikväll har jag tittat på båda programmen i rad. Jag har bara en sak att säga: TACK alla ni som vågar vara med! TACK alla ni som berättar om era känslor, som beskriver precis hur det är. TACK för att ni delar med er och ger dom som inte är insatta en chans att få veta vad vi går igenom. Ni är så modiga och det betyder så mycket!

Jag satt med tårar i ögonen igenom båda programmen. Det var så många känslor och tankar som jag förstod och kunde känna igen mig i.

En positiv överraskning var också att programmet kändes så välgjort, så respektfullt och så ärligt. 3:an är väl inte direkt kända för seriösa produktioner så det är väl inte mer än rätt att jag också tackar 3:an som jag tycker, än så länge, verkligen har lyckats.

Nu redan?

Min menscykel verkar inte vara riktigt som den ska. Vaknade med världens mensvärk igår morse och redan idag dök den upp med buller och bång. På dag 21! En hel vecka tidigare än förväntat. Jag gissar att det har något att göra med att mensen blev så försenad pga progesteronet förra gången och om jag tittar tillbaka så ligger jag i fas med mensen jag hade för 2 månader sedan. Det var förra som kom en vecka sent. Jag vet inte om det ens är möjligt att tänka så men jag gör det i alla fall. :) Någon annan som varit med om samma sak?

Det positiva med att den är här är ju att det nu bara är en månad kvar till vi kör igång igen. Det känns återigen helt rätt att stå över denna månad - för att börja sätta en spruta i magen redan imorgon hade känts alldeles för jobbigt.

Nu vilar vi lite och laddar och peppar inför november istället! :) Jag har också ringt "min" akupunktör som håller på med kinesisk medicin. Jag hoppas att hon kan få min kropp lite mer i balans och lugna ner mig lite. Jag har känt mig stressad den senaste månaden och har haft envisa sprickor i mungiporna som vägrat ge med sig. Jag käkar B-vitamin för fulla muggar och det har börjat bli lite bättre men det är nog ingen nackdel att även köra lite akupunktur. Den här gången går vi all in!

Barn till varje pris?

Efter två avsnitt av SVT:s serie Barn till varje pris? känner jag att jag måste skriva några rader om den.

När jag först läste om att serien skulle visas var jag positiv och glad över att ofrivillig barnlöshet skulle uppmärksammas i tv. Dock fick jag lite negativa vibbar av namnvalet på serien. Efter att ha sett två avsnitt står mina negativa vibbar kvar. Egentligen handlar det nog mest om att jag haft fel förväntningar på programmet och inte känner igen mig i det. Jag trodde att det skulle handla om den längtan, frustration och den sorg man känner när inte barnen kommer. Troligen mest utifrån att det är så min värld ser ut.

Nu har man valt att på ett, enligt min mening, ganska krasst och ytligt sätt bunta ihop alla sorters barnlängtande personer och alla olika sätt att försöka få barn. Jag blir helt enkelt rädd att de som inte är insatta i ämnet kommer att dra alla över en kam, att de inte kan särskilja på de olika sakerna. Det går inte att komma ifrån att vissa av de saker som tagit upp hittills är rätt kontroversiella och lätt kan ifrågasättas av många.

Jag känner att jag blivit placerad i ett fack där jag inte vill vara. Tonen hos programledaren kan jag tycka är lite hård ibland (eller förväntar jag mig för mycket empati eftersom jag vet att hon själv är barnlös? läser jag in bitterhet i hennes röst utan att den finns där?). Jag blir också lite irriterad över att frågorna de diskuterar avbryts när de är som mest intressanta. Man rör vid många stora och viktiga frågor och funderingar men kommer inte in på djupet.

Min rädsla är att sådana som jag, som genomgår ivf efter ivf, kommer att ifrågasättas. Att jag kommer att behöva försvara varför vi går igenom försök på försök. Samtidigt är det bra att det blir en diskussion. Inget är ju svart eller vitt. Det finns många intressanta synvinklar och jag har själv haft många funderingar på om det är värt det, och det är väl på något sätt där kärnan i serien ligger. Hur mycket är vi människor beredda att gå igenom för att få ett barn?

Äh, jag vet egentligen inte var jag vill komma med det här inlägget men känner att jag måste få mina förvirrade tankar ur skallen...

Det tredje försöket

Första steget inför IVF nr 3 är taget och jag frågar mig igen och igen - nr 3, hur gick det till egentligen?! Det var ju alldeles nyss vi gjorde det första försöket. Det har låtit så mycket när jag hört om andra som varit inne på sitt tredje försök men det känns inte riktigt så för mig ändå. Inte än i alla fall. Jag tror att det har att göra med att den senaste gången ändå kändes ganska "lindrig" och att behandlingen trots ett negativt resultat ändå gick ganska bra. Rent fysiskt mådde jag nästan som vanligt. Det jobbiga var/är den psykiska biten och det känns därför rätt att vänta några månader till nästa gång. Jag tror inte att jag hade pallat med att börja om igen direkt på nästa mens.

Vi kör korta metoden nästa gång också. Kommer att börja på lite högre dos för att kicka igång äggen och ska sedan sänka den efter några dagar. I övrigt the same procedure as last time. När nästa mens kommer meddelar jag kliniken och vi börjar på ännu nästa mens. Jag vet inte om jag kommer att våga ha så stora förhoppningar. Samtidigt så kan jag inte komma ifrån att jag har ett pirr i magen av förväntan.

Läkaren lyfte själv frågan om 1 eller 2 embryon tillbaka och det kan övervägas att återföra 2 st nästa gång. Jag är lite förvånad men samtidigt också glad över det. Vi ska fundera själva och meddela om vi är intresserade (vilket vi är). Det beror såklart på utfallet om det blir aktuellt men det känns bra att dom är öppna för det. Läkaren sa är vi ett gränsfall så jag vet inte om det blir av i slutändan.

Kommer det att bli tredje gången gillt tro?!

28

Förra veckan fyllde jag år. Jag brukar inte ha några speciella känslor över att bli äldre men den här gången var det faktiskt lite jobbigt. 28 är den ålder som jag när jag var yngre tyckte var en "bra attfåbarnålder". Min mamma hade precis fyllt 28 när jag föddes. När vi började försöka bli gravid var jag knappt fyllda 25. Jag tänkte att jag skulle bli en ung mamma och kände mig väldigt glad över det.

Nu blir jag mest ledsen och irriterad över att tiden tickar och att vi inte fått vårt barn än. Jag vet att jag är relativt ung i ivf-sammanhang men vad hjälper det när hormonvärdena är som hos en 35-plussare? När längtan växer sig större och större för varje dag? Jag känner mig snuvad på värdefull tid och för varje dag som går missar vi en dag med vårt barn.

Tack!

Åh vilken kick det var att få träffa er alla i helgen! Tacktacktack för att ni välkomnade mig med öppna armar! Det betyder massor! :)

Det känns dock lite overkligt (och såklart väldigt fint) att ha fått ansikten till de ord jag har läst under så lång tid. Att få se att det är riktiga människor av kött och blod som finns bakom. Inte för att jag har tvivlat på det, men ni förstår :) Det känns också bra att få känna att man inte är ensammast i världen om barnlösheten. Samtidigt blir jag också så ledsen över att så fina människor ska behöva gå igenom det här.

Klump i magen

Nu har vi fått en telefontid med läkaren nästa vecka för planering av nästa försök. JAG VILL INTE! Jag får en klump i magen bara av att tänka på att börja om igen. Nya mediciner, nya ingrepp och framförallt ny väntan. Det är egentligen väntan och ovissheten som är värst. Mediciner och äggplock går ändå bra på något sätt. Funderar på om vi ändå ska göra ett FET... men jag vet inte om det blir så mycket bättre egentligen. Väntan blir lika lång ändå och det enda som händer är att vi minskar våra resurser i frysen. Helst vill vi ju kunna använda dom till syskon och slippa betala för fler färskförsök.

I förrgår kväll bröt jag ihop totalt. Jag var ensam hemma och satt och surfade runt om ivf. Jag vet att jag inte ska göra det, att det bara får mig att må dåligt, men jag kan inte låta bli. Under en timme gick jag runt i huset och tokgrät och sen somnade jag av ren utmattning. Jag vill verkligen inte må så här. Jag vill vara stark och känna att jag orkar med så många försök som behövs för att få vårt barn. Alla ni som gör försök på försök blir jag imponerad av. Hur orkar ni egentligen? Hur samlar man mod och ork inför varje nytt försök?

Jag vet ju att vår önskan och längtan efter ett barn är stark och jag vet att jag kommer att göra så många försök som behövs, men ändå... Tiden mellan försöken - hur ska jag få den att bli bra? Att inte fylla den tiden enbart med tårar och nedstämdhet? Jag försöker att komma iväg hemifrån och göra annat men det har inte hjälp än så länge. Tankarna följer med mig överallt, och nu funderar jag på att kontakta kuratorn igen. Hon kanske har några tips om hur jag ska tänka för att kunna hantera situationen. För om det ska det vara så här jämt, då vet jag inte hur länge jag kommer att orka.

Sedan måste jag ju berätta att jag i natt drömde om bloggträffen som är i helgen. Att jag träffade Solensstrålar och Ettvanligtliv men att jag inte fick skriva på bloggen att dom skulle vara med. Dom hade tydligen skrivit på sina bloggar att dom skulle på skidsemester eller nåt. Hemligthemligt var allt! Jag har blivit skadad av allt bloggande tror jag, haha! :)

Och där kom den

Så var då IVF-försök nr 2 till ända. Ruvardag 19, testdagen, blev cykeldag 1 då mensen som har hållit sig borta pga progesteronet dök upp idag. Skönt på sitt sätt, det betyder att vi är närmare försök nr 3 - och en graviditet! För nästa gång blir vi gravida, det har jag faktiskt bestämt nu. Jag vill tillhöra majoriteten nu! Hittills har vi som bekant tillhört minoriteten: ca 10-15% är ofrivilligt barnlösa, ca 30% av oförklarlig orsak. Eftersom ca 60-70% lyckas efter 3 försök är det nu dags att få tillhöra det större gänget, eller hur? Imorgon ska jag se om jag lyckas få tag på kliniken och kan planera in nästa försök.

Som jag skrev tidigare så har vi bestämt att vi väntar 2 månader till nästa gång. Om det hade fungerat hade jag gärna börjat om på nästa mens men nu blir det istället en resa genom halva landet för att träffa några av mina närmaste vänner. Hade vi kört nästa omgång i oktober skulle vi inte ha kunnat få till en träff på hela hösten. Det känns ändå bra och jag ser verkligen fram emot att få träffa dom en hel långhelg! Jag tror också att det är nödvändigt för mig att få komma bort från vardagen en stund, fylla på med positiv energi och att få göra roliga saker för att orka med ännu ett försök.

Nu när jag bara går och väntar (som alltid när det gäller IVF...) så funderar jag lite över det här med akupunktur och kinesisk medicin. Jag ska försöka få ner det på pränt och återkommer. Hoppas att det finns någon läsare som har koll och erfarenhet. :)

En sista sak också: Hur har det gått för er, Maria och Åsa? (ni som kommenterat hos mig men inte har någon blogg)

Tom på något sätt

Jag känner mig tom och likgiltig, helt nollställd på känslor. Egentligen var det bara i onsdags som jag mådde dåligt och var ledsen. Både igår och idag har jag känt mig som vanligt och jag tror att jag vet varför. Det här med att känna sorg över barnlösheten, att ha en evig längtan som river i bröstet, att vara med om misslyckande på misslyckande och att känna hopplösheten - det har på något sätt blivit mitt normalläge. Det är inte längre något ovanligt. Min kropp och mitt hjärta har nog helt enkelt vant sig.

Jag kommer inte ens ihåg hur livet var innan det här. Det har blivit en del av mig. Barnlösheten har krupit in i minsta lilla vrå och naglar sig fast. Den vägrar att släppa sitt grepp om oss. Ångesten som jag vet finns någonstans inom mig gömmer jag undan. Jag orkar inte tänka på hur jag skulle må om vi aldrig lyckas, om jag aldrig skulle få vara gravid och föda vårt barn. Bara av att snudda vid tanken får jag yrsel och mår illa. Lika bra att stoppa huvudet i sanden ett tag till...

Tack för era fina kommentarer och tankar! Det betyder så mycket att veta att det finns de som tänker på oss.

Dagen efter

Gårdagen var verkligen ingen bra dag. Det kom inga tårar direkt på morgonen, men hela förmiddagen på jobbet satt jag och smyggrät på kontoret. För att få ett avbrott blev det hemmalunch tillsammans med mannen. Kramar och närhet gjorde susen. Trots att allt känns fruktansvärt orättvist och jobbigt är det också väldigt skönt att ha fått veta resultatet. Ovissheten är det värsta, men nu vet vi och kan försöka ta oss framåt utifrån det.

Som jag skrev igår har jag fortsatt med progesteronet, men igår kväll började de färgade flytningarna att visa sig. Det här får mest bli ett litet test av att se hur länge progesteronet kan stoppa upp de riktiga blödningarna.

Vi har bestämt att vi väntar 2 månader till nästa försök. Jag har bokat in en massa roliga saker i oktober och känner inte att jag vill hoppa över dom pga jobbiga ivf-behandlingar. Efter testdagen på måndag ringer jag kliniken och hoppas på att det finns plats för oss framåt slutet av november. Vi väljer att vänta med ev FET tills vi gjort alla färskförsök eftersom vi ändå betalat för ett 3-pack. Det optimala hade ju varit att kunna använda dom i frysen till syskon!

Att det här försöket misslyckades känns så otroligt surt. Jag hade verkligen så mycket hopp den här gången. Jag hade en så bra känsla. Det här visar att känslor och tecken bara är skit.

Nada, nothing, zero

Minus precis som förväntat. Inga tårar än, bara uppgivenhet.

Vår egentliga testdag är på måndag men jag har väldigt svårt att tro att något mirakel kommer att ske fram till dess. I våras gjorde vi ett test dag 14 och eftersom jag ändå hade börjat blöda slutade jag faktiskt med vagiatorerna då. Jag vet att kliniken vill att man ska fortsätta med dom trots riktiga mensblödningar och allt, men det pallade jag inte med då. Den här gången tror jag ändå att jag fortsätter med dem. Eftersom inget blod dykt upp än vill jag veta hur länge mensen kommer att hålla sig borta pga progesteronet.

De jobbiga och ångestfyllda tankarna är på väg att dyka upp, men jag orkar inte med att tänka hela vägen. Jag skjuter dom framför mig och känner att jag lämnar dom till en annan dag. En dag när jag känner mig starkare.

Imorgon gäller det

Imorgon bitti ska jag göra det jag gruvar mig så mycket för - kissa på det där eländiga testet. Jag vet hur det brukar vara. Först måste jag titta på testet en stund för att se att vätskan verkligen har sugits upp. Sedan brukar jag sitta och stirra på det. Vända och vrida på det och hoppas på åtminstone en svag skugga där det lodräta strecket ska dyka upp. Något annat än minus har aldrig dykt upp hur mycket jag än har vinklat det och i vilka ljus jag än har tittat i.

Tyvärr så tror jag ju fortfarande inte att det har lyckats den här gången, men eftersom inget blod har dykt upp än så har jag lite hopp kvar. Mest troligt är dock att blodet håller sig borta pga progesteronet. Jag har under tidigare hormonstimuleringar varit med om att mensen kommit först 2-3 dagar efter att jag slutat med progesteronet.

Jag känner mig mycket mer likgiltig idag än igår. Någon form av skyddsinstinkt skulle jag tro. Dagen har bjudit på mensvärk men inte lika mycket som igår. Det känns som att det "rinner till" lite nu och då och det börjar nog bli ett litet spår i plastmattan mellan mitt arbetsrum och toaletten vid det här laget... Usch och fy, jag vill faktiskt inte veta. Imorgon blir allt så definitivt.

Snälla ni, håll alla tummar ni har! Vi behöver det verkligen!

Jag återkommer imorgon...

Början på slutet?

Den här dagen är inte någon bra dag. Riktig mensvärk hela dagen, precis som den värk som kommer dagen innan de första bloddropparna dyker upp. Precis som den som jag har haft varje månad sedan jag var 11 år. Ingen molvärk - bara vanlig vidrig mensvärk. Jag vet inte ens om det är någon idé att testa på onsdag. Att få se ett minus hånle åt mig är inte något jag behöver just nu. De "symptom" jag kände igår var helt klart framkallade och ihopfantiserade av mig själv, och jag har inte känt något av dem idag. Det enda som känns är mensvärken. Humöret har varit och är nere på botten. Det hopp jag faktiskt har haft den här gången har helt försvunnit. Jag är beredd på mens och minus - inget annat finns i min värld.

 

Detta är så fruktansvärt jobbigt! Ivf:et har helt tagit min kropp i besittning och jag kan omöjligt fokusera på något annat. Gråten och tårarna ligger bara några blinkningar bort. Jag plågar mig själv genom att googla. På ruvardagar, på symptom, på inga symptom, på misslyckade ivf:er, på mensvärk och på fan och hans moster.

 

En sväng på stan sänkte mig ännu mer. Jag brukar aldrig någonsin reagera så hårt på gravida magar som jag har gjort de senaste dagarna. Lika mycket som varje mage putar ut, lika mycket växer hålet inom mig.

 

Jag vill bara gråta. Gråta tills det inte finns några fler tårar.

 

För att inte helt braka ihop måste jag tänka framåt, planera. Det är det enda jag kan kontrollera i den här situationen. Därför undrar jag om det är någon som vet hur det fungerar med 3-pack? Det här är det första av våra 3 försök. 1 FET ingår. Måste vi göra FET nu eller kan vi få göra ett till färskförsök innan? Vi skulle nämligen vilja spara på dom i frysen tills vi gjort alla färskförsök. Jag kan så klart ringa kliniken och fråga men det brukar vara så svårt att få tag på dem...

Snart är det nästa vecka

Om 3 timmar har det blivit nästa vecka. Den vecka då vi får veta hur allt gått.

Helgen har varit väldigt bra och avslappnad. Middag och bio med några kompisar, husrenovering, idrottsmatch (tittade på), städning, uteaktiviteter. Tiden går sakta framåt...

Symptomen då? Ja, alltså... Jag tror att brösten nog ändå är lite ömma och spända fortfarande. Kan det bero på att jag klämt så mycket på dem i helgen tro? ;) Knappt någon mensvärk eller molvärk alls på hela helgen. Däremot har jag mått illa. Både i fredags och lördags kväll, troligen pga för mycket godis. Jag brukar inte äta lösgodis särskilt ofta annars. Dessutom mådde jag illa efter lunchen och middagen idag, men nu känns allt som vanligt igen. Jag har också varit rätt kissnödig idag, men funderar på om det kan vara uvi på gång. Ingen antydan till blod än. Vid förra ivf:et var det på dag 12 de färgade flytningarna dök upp. Gråtmild har jag varit sen en vecka tillbaka. Jag får tårar i ögonen av allt!

Åh, jag hoppas SÅ att det kan vara så att något har fastnat där inne och att inte allt bara är inbillningssymptom. De brukar ju som bekant vara rätt lätt att kunna framkalla sådana. 3 dagar kvar...

Tvåsiffrigt

Äntligen uppe på tvåsiffriga ruvardagar! Det börjar att dra ihop sig inför upploppet. Den sista skälvande veckan. I våras: antydan till blod på dag 12, negativt test på dag 14, mens på dag 16.

Kroppsligt: Inget nytt. Knappt någon mensvärk, knappt några ömma eller svullna bröst, ingen särskild trötthet, inget illamående, inget blod. Ingenting av någonting.

Själsligt: Hopp och förtvivlan om vartannat. Ena stunden är jag säker på att vi lyckats. Minuten efter helt övertygad om totalt misslyckande. Dessa dagar är psykisk tortyr. Jag fasar för att göra testet. Vill inte få ett misslyckande svart (blått) på vitt.

Gläds med alla som lyckats få ett plus de senaste dagarna! Av de bloggar jag följer har 3 av 3 fått plus. Det ger mig hopp och visar att det går.

Trevlig helg på er!

Det här med symptom

Det är så dumt. Jag har helt hakat upp mig på några symptom som jag av någon anledning är säker på att jag kommer att få när (om...) jag blir gravid. Jag har aldrig varit gravid så egentligen vet jag ju ingenting om hur det kommer att kännas. Jag vet lika lite om det som jag vet om hur det är att hoppa ut från ett flygplan fastspänd i en fallskärm, bli stångad av en arg tjur eller dricka kaffe med kungen.

I vilket fall som helst blir jag så less när jag inte känner något av det jag tror att jag ska känna, och istället känner det jag tror att jag inte ska inte känna. Frustrerande är ordet!

Mens/molvärken har fortsatt att besöka mig under dagen. Brösten är nog lika (lite) ömma och svullna som igår. Varken mer eller mindre. Jag har kommit fram till att det är mer på morgonen och mindre på kvällen.

När jag ändå är i farten måste jag få slänga in lite om det här med tecken som jag skrev om för en vecka sedan. Jag kan inte låta bli att leta efter dem! Jag är hopplös! Senast var igår kväll: jag sitter i soffan och tittar på tv. Plötsligt blir jag helt varm. Det sprider sig från magen och ner i benen, upp genom överkroppen och huvudet. Min kropp bara slukas upp av den lugna och varma känslan. I den stunden tänker jag "det är nu jag blir gravid, det är nu det händer". Jag försöker att hålla fast vid känslan men efter 5-10 sekunder försvinner den. Jag vill så gärna att det ska betyda någonting!

Snälla, snälla! Låt oss lyckas denna gång! Nu tycker jag att det är vår tur.

Som förväntat

Knappt några ömma bröst längre och mensvärk stora delar av dagen. Allt följer samma mönster som förra gången. Ända skillnaden är att jag är mer jämn i humöret. Hoppet rätt lågt nu även om jag ändå har lite av den där pirriga och förväntansfulla känslan kvar också. Aja, än är det ju inte kört i alla fall...

Testdag är först den 19/9, dvs ruvardag 19, men jag tror att vi gör ett test den 14:e... Om jag räknar så istället har plötsligt halva ruvartiden passerat. Bra va? :)

Och tack för era kommentarer! Det värmer :)

Ruvardag 6

Jag hade egentligen inte tänkt att räkna dagar men det är svårt att låta bli. Framförallt sedan jag insåg att ruvardagarna följer datumet denna månad... Jag har väl inte haft så många symtom än egentligen. De ömma brösten kom igång igen efter ett par dagar med progesteron och jag har haft lite molande värk i magen de senaste dagarna. Jag brukar aldrig ha finnar men några små har dykt upp sedan någon dag tillbaka. Tittar jag tillbaka till förra gången så började de ömma brösten att avta kring dag 6 och mensvärken tilltog istället.

Det så svårt att tänka på något annat än hur det går där inne i magen. Jag skulle gissa att minst 70% av min vakna tid går åt till att tänka på allt som har med ivf att göra, och det är väl kanske inte så konstigt att jag känner mig helt galen! Tiden går så långsamt, men på ett sätt kanske det är bra. Jag vill inte att testdagen ska vara här. Jag vill fortfarande kunna ha lite hopp. Samtidigt så måste vi ju få ett besked, jag vet ju det. Det är oundvikligt...

Jag vet inte riktigt vad jag tror. Kommer vi att lyckas eller inte? Självklart hoppas jag av hela mitt hjärta, men njaaa, som det känns just nu skulle jag gissa att livmodern kommer att vara lika tom i slutet av månaden som den alltid brukar vara... Egentligen bara grundat på all besvikelse jag varit med om de senaste tre åren. Det är det enda jag har upplevt och känner till.

Mina tankar flyger ändå iväg till allt jag vill få vara med om. Jag funderar kring hur vi kommer att reagera på ett plus. Hur vi ska berätta för våra föräldrar. Hur det känns att vara gravid, att föda barn. Hur den där tröjan i garderoben som jag aldrig använt pga att den ser ut som en mammatröja ska få komma till användning. Var vi ska ha skötbordet, spjälsängen, leksakerna, vagnen. Men framförallt på vilken fin pappa min man kommer att bli. Bara tanken på att få se min man hålla vårt barn gör mig tårögd. Och så min målbild, det jag tänker på för orka med allting när allt känns skit: hur det kommer att kännas att få sitta i vår sköna fåtölj framför brasan en mörk kväll med vårt barn mot min axel, klappandes på en blöjrumpa och med näsan mot bebisens nacke. Åh, det är så många saker jag önskar att vi ska få uppleva!

Lite bättre

Det kanske var några pissdagar och en rejäl urladdning som behövdes. Idag känns det mycket bättre och om jag känner efter riktigt noga och jämför med förra ivf-omgången så vet jag att jag har lite mer hopp nu än jag hade då. Den gången var jag 100% säker på ett misslyckande redan från ruvardag 1. Den här gången har jag ju faktiskt en gnutta hopp. Det ligger tyvärr inbäddat i alla negativa känslor men jag hoppas att de kan ta överhand snart igen.

Jag skrev förut att mellandagarna var bland de jobbigaste. Det är de nog på sitt sätt, men dessa dagar fram till testdag när man bara går och väntar är nog ändå jobbigare faktiskt. Kanske mest bara för att allt blir så utdraget. Humöret är verkligen som en jojo. Upp och ner. Ner och upp.

Förmodligen är allt redan avgjort där inne. Om embryot har fortsatt att dela sig fäster det nog inom några dagar. Annars är det över. Och vi måste vänta i 2 veckor till innan vi får veta.

Idag ska jag försöka att sysselsätta mig med roliga saker och tanka positiv energi så att jag klarar av ytterligare några ruvardagar innan nästa sammanbrott. ;)

Nersänkt

De positiva känslorna jag hade direkt efter ET försvann snabbare än snabbast. Nu känns allt mest bara svart. Varför skulle just vi lyckas liksom?

Det är helt omöjligt att koppla bort alla negativa tankar och allt känns faktiskt rätt pissigt nu. Jag känner mig låg, som att jag ligger nertryckt under vattenytan. Tårarna bränner bakom ögonlocken och munnen har fastnat i en sur min som inte går att rubba. Mitt dåliga humör har gått ut över min stackars man som får ta all skit. Jag fräser, surar och gråter om vartannat. 

Jag har så himla svårt att se att det här skulle lyckas. Pessimisten i mig har helt tagit över och jag vet inte vad jag ska göra för att kasta ut henne? Jag vill ju vara glad och förväntansfull, inte en sur och bitter kärring. Jag vill känna mig glad och tacksam över att vi får den här chansen, inte vara ledsen och gråtfärdig.

Tecken

Jag är inte skrockfull och jag tror inte på ödet. Vidskeplighet är egentligen så långt ifrån mig man kan komma. Men det spelar ingen roll. Jag kan inte låta bli att fundera och läsa in saker i allting. Letar tecken överallt på att det är den här gången det kommer ske. Att det är de här dagarna vårt första barn blir till.

Att regnbågen gick ner mitt på sjukhuset när vi åkte till kliniken. Det kan väl inte betyda annat än att det var vår skatt som mötte oss där?
Att jag haft en tröja på mig som nog faktiskt (trots att jag aldrig haft några turkläder någonsin) ändå måste vara en riktig turtröja.
Att vi den här gången fick se vårt embryo när det landade i livmodern, att jag hade mina strumpor med hjärtan på. Osv osv...

Ni hör ju, jag hittar saker lite överallt :)

De kroppsliga tecknen då? Ja, än så länge är det ju för tidigt att börja leta och det känns faktiskt väldigt skönt. Jag gissar att jag om en vecka börjar med de jobbiga och dryga "menvisstmåstedetjagkännernuändåvaranågotsomkanskekanbetydaattjagärgravid"-tankarna.

Potentiellt gravid!

Åhhh! Allt har gått så otroligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro!!!

Lite bakgrund: vid vårt första IVF-försök i våras fick de ut 8 ägg. 6 av dessa var mogna varav 2 befruktades. Det ena embryot var väldigt fragmenterat och kasserades men det andra fick jag tillbaka. Det innehöll då bara 3 celler. Mensen och minuset kom som ett brev på posten ett par veckor senare. Den här gången:

Av 5 ägg befruktades ALLA! Av dessa var det en som var lite otålig och delades för snabbt. De andra 4 delade på sig i fin takt och var 4-celliga idag. Ett av dem bär jag nu på och de andra 3 (TRE!!) ligger i frysen. Det känns så otroligt fantastiskt bra! :)

Jag är så lättad av så många anledningar. Både att äggen kan bli bra befruktade men också att jag och min man kan få till fina embryon. Och att vi har några i reserv i frysen - underbart!

Nu vet jag att det är otroligt lång väg kvar och att så många saker ska klaffa innan vi har ett barn i vår famn, men idag väljer jag att vara så där fånigt lycklig och glad! Vi är ett steg närmare vårt barn! :)

Och tack för era tumhållningar förresten! Det känns otroligt fint att ni tänker på oss och det har fungerat bättre än jag någonsin kunnat ana med några extra tummar. :) Om ni orkar får ni gärna hålla dem ett par veckor till. I utbyte håller jag mina för er! :)

Mellandagar

Kanske några av de jobbigaste dagarna på hela behandlingen. Dagarna då antingen en början till liv blir till, en alldeles egen blandning av min man och jag, eller dagarna då det kan visa sig att hela behandlingen varit förgäves. Så har det känts idag.

I våras var jag helt mör efter äggplocket men den här gången har jag knappt känt av det efteråt och därför gick jag till jobbet idag ändå. Det var skönt att få komma iväg hemifrån och att tänka på något annat. Jag kan väl dock inte påstå att dagen varit den mest effektiva i min karriär... Mitt fokus har inte direkt varit på något som har med jobb att göra och jag har konstant tittat på mobilen och väntat på det där samtalet jag inte vill ha. Kliniken ringer nämligen bara om det inte fungerat.

Och vet ni vad - inget samtal kom idag! :) Det betyder att något eller några av äggen befruktats och vi är ett steg närmare slutmålet. Nu är det bara en miljard steg kvar... Jag hoppas att äggen delar sig fint nu också och jag skickar iväg allt hopp jag har till de små liven på klinikens labb.

I övrigt känns allt bra. Lite mensvärk och lite småblödningar efter igår med det börjar att avta nu. Brösten blev sjukt ömma av menopuren men det känns knappt av längre. Nu är det bara bröstvårtorna som är ömma och jag misstänker att det kommer från ovitrellen. Idag började jag med progesteron-vaggisarna så det återstår att se hur kroppen reagerar på dem.

Åhhh, jag hoppas så att vi får tillbaka ett fint embryo imorgon! Om ett dygn är jag antingen ruvare eller på de djupaste av bottnar. Återigen är allt man kan göra att vänta...

Nyskördad

Hemma igen! Allt har gått bra. När vi kom dit fick min man lämna sitt prov och sedan var det bara att vänta. Och vänta och vänta. Mellan all väntan fick jag några lugnande tabletter och en nål i armen. Efter 3 timmar var det vår tur. Sist ut av alla som skulle plockas idag.

Själva ingreppet gick mycket bättre än förra gången. Den gången var jag så fruktansvärt spänd och väntade mig smärta hela tiden. Allt mitt fokus låg då i de nedre regionerna och på att känna efter. Idag försökte jag att slappna av mer och ha mitt fokus på annat håll. Det lyckades bra och det gjorde inte ont alls. Dessutom tyckte jag att medicinen funkade mycket bättre idag och jag var rätt drogad där ett tag... :)

Och så till resultatet - av fem stora blåsor och en liten blåsa blev det fem ägg! Nice! :) Eftersom det ändå inte är supermånga ägg som mina äggstockar lyckats få fram blir det mikroinjektion på alla ägg den här gången. Förra gången blev bara 2 av 6 mogna ägg befruktade på normalt sätt. Jag är ändå supernöjd med antalet ägg och läkaren verkade också nöjd och kallade det ett mycket bra utfall.

Era tumhållningar verkar fungera bra så fortsätt gärna med det i ett par dagar till! På onsdag är det planerat återförande. :)

Uppladdning

Puh! Jag är nog lite nervös ändå... Har försökt att sysselsätta mig med annat i helgen men tankarna far ändå hela tiden iväg till vad som ska ske imorgon (och förhoppningsvis senare i veckan).

Förra gången var jag mest nervös över om vi skulle få några ägg. Att något skulle bli befruktat var jag inte särskilt orolig över, och så fort äggplocket var gjort blev jag superlugn. Den här gången är jag nog mest nervös över att inget ska bli bra befruktat eftersom vi fick så låg procent förra gången. Jag försöker att tänka ett steg i taget men det är så lätt att man redan är fem steg längre fram i tanken...

Kliniken förvarnade om att det kan bli lite väntan den här gången eftersom det tydligen är många som ska in på äggplock imorgon. Hoppas att det ändå går rätt smidigt, för att ligga och vänta i flera timmar lär ju inte vara bra för min nervositet direkt.

Snälla ni, håll tummarna för många och fina ägg imorgon! :)

Äggplock på måndag!

Allt okej! Blåsorna har växt som de ska och jag är nästan lite nervös över att de blivit för stora nu! Alltid ska det vara nåt ;)

Min uppmaning till äggen verkar ha fungerat den här gången också och det hade dykt upp ytterligare någon blåsa också så vi får väl se hur många ägg de får ut i slutändan. Läkaren höll på att rota runt en hel del och hade lite svårt att få in någon bra bild på dem, men som jag förstod det var blåsorna mellan 18-24 mm nu. Förra gången blev antalet ägg så många fler än jag vågat hoppats på så jag är rädd för att bli besviken den här gången om de bara får ut ett par stycken. Å andra sidan blev det ju bara skit av de ägg dom fick då ut så det kanske inte spelar så stor roll. Bara något av dom som finns där nu är Ägget med stort Ä är jag nöjd :)

Äggplocket är bokat till på måndag och det känns väldigt bra! Jag är inte lika nervös som förra gången och det känns tryggare nu när jag vet hur det går till, hur lokalerna ser ut, hur personalen är och hur själva plocket går till. Det gick väldigt bra förra gången och gjorde inte alls särskilt ont. Det jag tyckte var mest läskigt då var att få en infart i armen och att få morfin. Jag har varit förskonad från sjukhusvärlden så det var mycket som var nytt.

Ikväll tar jag den sista Menopur- och Cetrotidesprutan och imorgon kväll blir det Ovitrelle. Sedan är det förhoppningsvis slutsprutat på 2 år eller så! :)

Sprutor och tårar

Hela magen känns som ett enda stort blåmärke. Det är knappt något som syns utanpå men att sticka 2 sprutor i magen varje dag under en vecka sätter sina spår. För ena sprutan är det till och med dag 9 idag. Igår kväll gick det tungt. Magen hade varit öm och spänd hela dagen och när jag skullle ta den sista sprutan fick jag nog. Det som började spruta istället var mina tårar. Det har gått så bra hittills men nu tog det stopp. Jag orkar inte stå och blanda 2 sprutor: 4 ampuller i den ena, 1 i den andra. Det svider av menopuren. Det kliar av cetrotiden. Efter lite gråt mot mannens axel hjälptes vi åt att blanda den sista sprutan och han hjälpte mig att ta den.

 

Idag känns det ändå lite bättre och jag ser fram emot morgondagens VUL. Jag hoppas att allt ser bra ut och att vi får en tid för äggplock i början av nästa vecka, helst måndag!

Hugg och stick

Det både hugger och sticker i äggstockstrakterna och jag hoppas att det innebär att mina små blåsor växer sig stora och fina. Nästa VUL blir på fredag och blodprovet som togs igår visade på ett bra värde. Jag pustar ut en aning.

Ett besök på apoteket hanns med idag också och därifrån kom jag ett paket Menopur rikare. Det lilla paketet räcker till 2 sprutor. Kostnad per spruta? 1100 kr! Jag är så evinnerligt glad att vi har högkostnadsskydd på medicinerna! 

Mindre rolig var den räkning från kliniken på över 50 papp som dök upp med posten idag. Det känns så trist att behöva lägga de pengarna på något som så många andra får alldeles gratis. Det är klart att det kommer att vara värt det när vi väl fått vårt barn, men ändå... Det hugger till lite i hjärtat.

Jag verkligen önskar, önskar, ÖNSKAR att vi kommer att lyckas den här gången. Jag längtar tills vi är på andra sidan. Andra sidan om barnlösheten, andra sidan om gravidmagen, andra sidan om barnvagnen...

Om man önskar något riktigt, riktigt mycket - går önskningen i uppfyllelse då?

Första äggräkningen

Det första ultraljudet och blodprovet är avklarat. För en gångs skull gick det smidigt och jag fick göra VUL i samband med att jag lämnade blodprovet istället för att komma tillbaka mitt på dagen. Toppen! Dessutom tog det bara 10 min från att jag gick in på kliniken till att jag kom ut igen. Rekord!

 

Läkaren hittade 3 blåsor som var jämnstora plus några små till på varje sida. Jag hoppas verkligen att de små också växer på sig lite till nästa vecka. IVF-kliniken ringde upp på eftermiddagen och det blir till att höja dosen ytterligare. Blåsorna är tydligen lite för små. 8-9 mm på dag 6 trodde jag var okej, men icke sa nicke. Blodprovet får de svar på först imorgon. Förra gången var jag helt hispig över att behöva höja dosen men jag var nog beredd på det den här gången. Att de bara hittade 3 blåsor känns väl ändå rätt okej eftersom de under mitt förra ivf bara hittade 4 st. Jag hoppas att de små växer till sig på slutet. Mitt mantra i veckan blir "väx! väx! väx!" och så blir det ett nytt VUL i slutet av veckan. Förra gången lyckades jag med min uppmaning till äggen. De 4 blåsorna resulterade då till slut i 8 ägg :) Hoppas på samma tur den här gången!

  

Jag skrev för några dagar sedan att jag var så lugn. Jag vet inte riktigt om jag lyckats hålla fast vid den känslan. Den oroliga och pessimistiska delen av mig vill bara skrika ut "HJÄÄÄÄÄLP! KOMMER DET ATT FUNGERA? BLIR DET DET NÅGRA ÄGG? HUR ÄR KVALITETEN PÅ ÄGGEN? KOMMER NÅGOT ATT BLI BEFRUKTAT? TÄNK OM VI ALDRIG LYCKAS!!!" medan den mer positiva och peppande delen av mig lugnt försöker kompensera med att "Det är klart att det blir några ägg, det blev ju det förra gången. Sluta oroa dig, du mår bara sämre av det!" Och så det mest klämkäcka "Någon gång kommer ni att lyckas, kanske bara inte nu..."

 

Suck och stön! Det är så jobbigt att slitas mellan dessa tankar och känslor om vartannat! Tips på hur man kan lugna ner sig? Går det ens att lugna ner sig i den här situationen?

Dagarna går

Nu är jag redan inne på sprutdag 4 och på måndag är det dags för det första ultraljudet. Tiden går så otroligt mycket snabbare den här gången jämfört mot förra. 

Hela behandlingen har hittills känts väldigt avslappnad också. Det är bara en tid att passa per dag jämfört med 3-4 tider per dag under förra behandlingen. Det jobbiga den gången var att behöva ta sprayen tre gånger per dag och att alltid ha alarmet på kl 6, vardag som helgdag. Det blev så svårt att koppla bort ivf:et eftersom jag blev påmind om det hela tiden. Den här gången har jag dessutom också hoppat över akupunkturen. Det blev bara ytterligare ett stressmoment att behöva passa de tiderna och att behöva gå från jobbet tidigare någon dag i veckan. Jag hoppas att kroppen förstår vad den ska göra ändå. 

Oron över att inte få fram några ägg har inte dykt upp än men jag gissar att den kommer på måndag när det är dags att hoppa upp i stolen. 

Jag känner mig så otroligt lugn just nu och jag önskar verkligen att den känslan håller i sig. 

En fråga till ev läsare som gjort korta metoden: hur blev er mens efter att ni börjat med sprutorna? Min har nästan helt försvunnit (jämfört med 1 vecka normalt). Är det någon annan som känner igen det?

Igång

Då var den första sprutan tagen. Allt gick smidigt och det känns väldigt bra att vara igång igen. Lite overkligt dock. Jag tittade tillbaka i kalendern och insåg att det faktiskt har gått nästan 5 månader sedan sist.

I övrigt har dagen mest präglats av ett sorgligt besked jag fick igår. En kompis fick vid rutin-UL reda på att barnet är gravt missbildat och inte kan överleva utanför magen. De kommer därför att behöva avbryta graviditeten. Jag kan inte ens tänka mig hur fruktansvärt det måste kännas för dem. Livet är inte alltid rättvist, varken på det ena eller det andra sättet.

Nu kör vi!

Det här med att blogga var så mycket svårare än jag trodde. Å ena sidan har jag hur mycket som helst att skriva, å andra sidan vill jag inte skriva för mycket. Det är en svår balansgång och trots att jag är helt anonym känns det på något sätt så privat.

Under våren mådde jag dåligt under en period och gick faktiskt till en kurator ett par gånger. Det var så många tankar och funderingar jag höll inom mig. Det är klart att jag kan prata med min man, men på något sätt så är vi väldigt olika i det här, han och jag. Jag är den oroliga och informationsletande människan medan han mer är den lugna och coola typen. "Det ordnar sig" är hans motto och det kanske är mer så man borde försöka tänka. Jag har i alla fall insett att jag mår bättre av att få prata om barnlösheten och tror att det vore toppen att få kontakt med andra i samma sits. Jag vet ju att vi tyvärr är alltför många som går igenom samma sak...

Och nu vidare till vår närmaste framtid:

Jag har haft menskänningar under ett par dagar och imorse när jag vaknade hade jag en känsla av att jag haft rejäl mensvärk under natten. Efter så här många år med symtomletande vet jag alla små och stora tecken på att mensen är på väg. Ett par timmars kraftig mensvärk är alltid det sista och mest säkra tecknet. Mycket riktigt, under dagen kom den igång. Äntligen, får man väl kanske säga så här i "i-väntan-på-nästa-ivf"-tider. 

Efter ett samtal med kliniken är planen så här:

Imorgon sprutstart Menopur 225 IE.

På söndag lägger jag till Cetrotide som ska hämma ägglossningen.

På måndag blir det ett första VUL och blodprov.

Äggplock preliminärt v 35.

Åh, vad jag hoppas att det kommer fungera den här gången! 

Förra gången var jag så fruktansvärt orolig att vi inte ens skulle få fram några ägg. Trots att läkaren bara såg 4 blåsor på båda ultraljuden blev det i slutändan 8 st ägg. Tyvärr blev bara två ägg befruktade så denna gång kommer det att bli en kombination av "vanlig" befruktning och mikroinjektion. Nu hoppas vi att kort metod och mikroinjektion är receptet på vår lycka.

En början och samtidigt en fortsättning

Ja, jag tror att jag börjar nu. Att blogga alltså. Det som fortsätter, det är vår väntan och längtan efter barn.

För ganska precis 3 år sedan slängdes p-pillerna åt skogen. Jag kommer ihåg hur nervös jag var den första månaden. Mådde illa bara av tanken på att det kanske skulle blivit något när mensen var ett par dagar sen. Det kanske låter konstigt men på något sätt trodde jag nog att det ändå skulle ta ett tag. Jag var inte beredd på att det skulle tagit sig på första försöket. Testet som togs med skakig hand visade ett negativt resultat och på den vägen har det fortsatt. Tyvärr.

Den första hösten och vintern försökte jag trösta mig med att jag med största sannolikhet skulle vara gravid nästa sommar. 90% lyckas ju ändå inom ett år hade jag läst. Sommaren gick och inget hände. I augusti -09 ringde vi KK. Under nästan ett år lämnades prover, undersökningar gjordes och vi testade med enklare hormonstimuleringar. Av den första läkaren fick vi besked om att allt såg normalt ut. När han sen gick i pension kom en annan in i bilden och nu kom det fram att både mitt TSH och FSH varit lite halvdåligt. Med levaxin har TSH (sköldkörtelhormonet) kunnat rättas till, men mitt höga FSH går det inte att göra något åt. Det kan indikera att jag är på väg in i tidigt klimakterium, men framförallt att äggstockarna är tröga och att det kan vara svårt att få fram ägg vid ivf. Vi fick ändå remiss beviljad till ett gratis ivf-försök som vi gjorde våren 2011. Vi kom så långt som till återföring av ett embryo, men sen tog det stopp. Eftersom vi inte fick något till frysen och vårt landsting hör till de snålaste i landet ger vi oss därför nu in i de dyra försökens land.

Planen är att påbörja IVF nr 2 nästa vecka. Vi ändrar från lång till kort metod och jag ser fram emot att få börja direkt med sprutorna istället för det evinnerliga sprayandet. Blir det denna gång vi lyckas tro?

Och namnet "Bortom längtan"? Ja, det är var jag hoppas att vi är om några år när vi sitter med ett par guldklimpar i våra armar. För drömmen om 2-3 barn, den låter jag leva lite till.