Det här med kläder?

Igår skulle jag (äntligen!) ge mig ut och hitta ett par byxor med lite mer plats för magen. Jag har nämligen börjat bli less byxor som sitter åt i midjan där jag måste ha uppknäppt gylf och gummisnodd i midjan... Men fy så besviken jag blev! Av alla butiker i stan var det bara Polarn och pyret som hade mammakläder. Och då var det ju inte något jätteutbud de hade direkt. Två olika typer av byxor med värdelös passform båda två.

Så nu blir det lite nätshopping istället, även om det tar emot lite att köpa byxor på nätet. Hur ska jag veta att de sitter bra liksom? Har ni tips på någon bra sida? Ska man köpa sin vanliga storlek? Vill man ha hög eller låg mudd på byxorna? Och ni Sundsvallare, finns det mammakläder i butikerna hos er? Kan hända att det får bli en shoppingresa lite framöver. :)

Jag som aldrig brukar ha leggings funderar på att byta klädstil helt och hållet. Det känns nästan lättare. ;)

Fladder?

Både igår och idag har jag känt något som ibland fladdrar till ganska långt nere i magen, en bit under naveln. Tro om det är den lille som ger sig till känna? :)

Knappt 3 veckor kvar till RUL nu och jag är både sanslöst förväntansfull och fullkomligt livrädd...

Glädjetårar och snart vecka 17

Nu var det ett tag sen det blev något skrivet här. Jag har inte direkt någon inspiration och känner att det inte finns så mycket att skriva om. Vi väntar ju mest bara :)

Bulan på magen blir i alla fall större även om den varierar stort under dagen. På morgonen syns det knappt men på kvällen jäser den ut som bara den. I fredags gick jag ut officiellt på jobbet med vad som är på gång och jag fick höra att två kollegor börjat ana något och gissat att magen inte bara var uppblåst på grund av mat. :)

Sen har jag också den senaste veckan börjat med ett stickprojekt och ska försöka få till en tröja till pyret. Tyvärr har jag inte blivit något superproffs än så det blir något litet hål här och där. Det får nog bli en body under och en tjock tröja ovanpå för att det inte ska bli för kallt till hösten tror jag. ;) Jag måste bara berätta en rolig sak om min gullliga mamma också. Ni kommer kanske ihåg att jag berättade att hon grät mest hela julafton för att hon blev så glad för vår skull? Efter det gråter hon tydligen lite nu och då för att hon är så glad och längtar så mycket efter pyret. Igår när jag pratade med henne och beskrev tröjan jag håller på med så blev det plötsligt helt tyst i luren. Då visar det sig att hon sitter och gråter igen. Hihi, lilla söta mamma! :) Jag och min syster misstänker att mamma kommer att bli precis som vår farfar. Han brukar nämligen börja darra på underläppen varje gång vi ses bara för att han blir så glad. :)

En till sak också nu när jag ändå är i farten. Det har blivit så att vi varit rätt öppna med ivf:andet för våra kompisar (trots att vi nog egentligen inte tänkte det från början). Och helt plöstligt visar det sig att någon försökt rätt länge utan att lyckas, att någon fått hjälp av pergotime, att någon har endometrios osv. Vi är inte ensamma och jag är så glad att vi vågar prata om det!

Och så en sak till, den här "mensvärken" jag känner mest hela tiden, kommer den att gå över eller är det nåt man har hela graviditeten?

Idag 15+6, imorgon går vi in i v 17! :)

Välkommen v 16 (15+0)!

Ojoj, nu rusar tiden verkligen fram! Redan v 16, hur gick det till?! Om knappt en månad är det dags för ultraljud. Om drygt en månad har halva graviditeten passerat.

Varje morgon och kväll (och alla gånger jag går på toaletten under dagen) drar jag upp tröjan, tittar på magen och smeker lite försiktigt över den lilla rundning som finns. Tänk att vårt lilla barn finns där inne. Det är så ofattbart och jag är så glad och tacksam över att få uppleva det här.

Samtidigt som jag är glad finns också oron där. Jag har svårt att slappna av och njuta och det stör mig. Vi har kommit så långt på resan och är ju mitt i det som vi längtat efter så länge. Varför ska det då vara så svårt att bara vara glad och tro på att allt kommer att gå bra?

Det börjar synas nu

Vet ni vad, jag tror att jag har börjat få lite bebisput! :) Jag var hemma hos familjerna (både min och mannens) i helgen och allihopa tyckte med bestämdhet att det börjat synas lite på magen. Jag tror inte att det är något de skulle vågat säga om de inte vetat om att jag faktiskt är gravid, men ändå... Och egentligen så låter det lite logiskt också. Jag har nämligen gått ner lite i vikt de senaste månaderna pga illamåendet, men magen är ju större. Det känns mest som lite extra fett pga för mycket mat, men jag inser ju att ekvationen med minskad vikt och större mage inte går ihop annars. :)

Illamåendet är förresten mycket bättre nu. Det var förra helgen och i början av förra veckan jag kände av det senast, men nu tycker jag att det känns bättre igen. Det enda jag egentligen känner nu är molvärk (som känns precis som mensvärk) och mycket ömma bröstvårtor, plus att jag är uppe och kissar varje natt. Det är väl lika bra att vänja sig vid att vara uppe på nätterna redan nu. ;)

v 15 (14+0) och fortfarande illamående

Blä, illamåendet verkar inte riktigt vilja släppa sitt grepp om mig. Jag mådde mycket bättre förra veckan men i helgen och i början av denna vecka tycker jag att det har kommit tillbaka. Inte lika mycket och inte lika konstant som tidigare, men ändå illamående. Igår morse hängde jag över toastolen igen på jobbet. Det känns så skumt att ena stunden hulka och må piss för att i nästa stund må hur bra som helst och käka förmiddagsmacka som vanligt...

Annars är allt finfint! Det enda som bekymrar mig lite är att jag har börjat få ont i svanskotan. Just nu är det hanterbart men jag oroar mig lite för att det kommer bli värre. Jag försöker att bli bättre på att variera mellan sittande och stående på jobbet i alla fall. En kudde på stolen kanske inte hade varit så dumt heller?

Idag tänker jag också på Solens strålar som är på sitt rutinultraljud. Jag håller alla tummar jag har för att allt ser finfint ut med lilla glimten!

Resa?

Vi (mest jag...) har börjat få ett rejält sug i restarmen, och med tanke på att vi förhoppningsvis bara är två i familjen i ett halvår till så kanske det är dags att passa på nu i vår. Först hade jag tänkt att valborg skulle passa bra med tanke på att det är en del extra lediga dagar då, men sen insåg jag att jag kommer att vara i v 25+x då... Ni som varit/är gravida och rest, vad säger ni? Är det värt att åka så sent eller vill man helst bara vara på hemmaplan då? Tanken är en storstad, helst Barcelona. Jag har ju ingen aning om hur jag kommer att må så i så fall bokar vi resan lite längre fram.

Inskrivning och ligamentsmärtor

Igår var det dags för inskrivning och jag är så glad att jag bytte barnmorska! Från en förvirrad och stressad kvinna till en strukturerad, noggrann, kunnig och avslappnad kvinna med glimten i ögat. Det kunde inte ha blivit bättre. Så nu är jag inskriven enligt konstens alla regler!

Nästa besök hos BM blir först i april/maj (!) men innan dess är det ju rutinultraljud som gäller. Egentligen skulle vi ha fått en tid för ultraljud v 10 men då ska hon som gör ultraljud vara sportlovsledig så ultraljudet blir först den 12:e mars. Det känns spännande och jag hoppas verkligen att allt ser bra ut. En kompis till oss var i somras med om att behöva avbryta graviditeten efter rutinultraljudet och det är ju verkligen mardrömmen... Men chansen att allt ska se bra ut är ju så mycket större än risken att något är fel och det är vad jag försöker att fokusera på. Jag ser verkligen fram emot att få se att det finns en bebis där inne för just nu är det väldigt svårt att förstå. Bara tanken på att VI ska bli föräldrar gör mig yr! Inte hjälper det mig att jag haft nästan 4 år på mig att förbereda mig på tanken. ;)

Jag hade en hel lista med frågor till barnmorskan och en av dom handlade om att jag se senaste dagarna har haft rätt ont i nedre delen av magen. Smärtan kommer vid hastiga rörelser och är mer som hugg på sidorna ner mot ljumsken. Det kan vara ligamentsmärtor fick jag höra. Igår kunde jag knappt gå under vissa delar av dagen utan att det gjorde fruktansvärt ont, men idag känns det mycket bättre. Jag var rädd att det var urinvägsinfektion på gång men provet visade inte på några bakterier så det var ju skönt.

Dessutom var jag ordentlig igår och hämtade ut en kanylburk från apoteket dit jag ska slänga alla gamla sprutor. Nu ska allt ut! Frågan är när jag vågar lämna tillbaka medicinen som ligger i kylskåpet...

Nyheten är ute

Sådär. Då är hela släkten informerad! :) Pappa (mina föräldrar är skilda och pappa har inte fått veta tidigare pga att jag vet att han har svårt att hålla tyst) var den första som fick veta. Efter lite kallprat sa jag att jag hade något att berätta och frågade om han satt ner. Ja... sa han. Du ska bli morfar i sommar! -tyyyyyyst- Haha, stackarn fick inte ur sig ett ord utan lämnade över telefonen till sin sambo. Efter att jag pratat lite kort med sambon hade han hunnit återhämta sig tillräckligt för att kunna prata lite mer. :)

Kusinen som misstänkt och anat något sen i julas blev hur glad som helst. Men jag tror att han blev lite förvånad ändå. :)

Det känns både stort och läskigt att ha berättat för så många. Nu är det inte längre vår hemlighet. Jag är nojig över att något ska gå på tok, men samtidigt så funkar det ju inte att tänka så. Det finns inget som tyder på att något skulle vara fel och när jag läser om hur man mår i olika graviditetsveckor hittar jag mycket som stämmer in och det lugnar mig.

Något annat som också är stort är att jag igår kväll faktiskt kunde se att det är en liten bebismage på gång. Det syns absolut inte mycket utan jag är väl egentligen bara svullen över livmodern, men om jag tittar från en viss vinkel ser det inte ut som vanligt. :) Den riktiga magen får jag väl vänta på en månad till eller så.

I eftermiddag är det äntligen dags för inskrivningen. Ytterligare en milstolpe. Idag v 14 (13+1).