Dagen efter

Gårdagen var verkligen ingen bra dag. Det kom inga tårar direkt på morgonen, men hela förmiddagen på jobbet satt jag och smyggrät på kontoret. För att få ett avbrott blev det hemmalunch tillsammans med mannen. Kramar och närhet gjorde susen. Trots att allt känns fruktansvärt orättvist och jobbigt är det också väldigt skönt att ha fått veta resultatet. Ovissheten är det värsta, men nu vet vi och kan försöka ta oss framåt utifrån det.

Som jag skrev igår har jag fortsatt med progesteronet, men igår kväll började de färgade flytningarna att visa sig. Det här får mest bli ett litet test av att se hur länge progesteronet kan stoppa upp de riktiga blödningarna.

Vi har bestämt att vi väntar 2 månader till nästa försök. Jag har bokat in en massa roliga saker i oktober och känner inte att jag vill hoppa över dom pga jobbiga ivf-behandlingar. Efter testdagen på måndag ringer jag kliniken och hoppas på att det finns plats för oss framåt slutet av november. Vi väljer att vänta med ev FET tills vi gjort alla färskförsök eftersom vi ändå betalat för ett 3-pack. Det optimala hade ju varit att kunna använda dom i frysen till syskon!

Att det här försöket misslyckades känns så otroligt surt. Jag hade verkligen så mycket hopp den här gången. Jag hade en så bra känsla. Det här visar att känslor och tecken bara är skit.