Jag hade egentligen inte tänkt att räkna dagar men det är svårt att låta bli. Framförallt sedan jag insåg att ruvardagarna följer datumet denna månad... Jag har väl inte haft så många symtom än egentligen. De ömma brösten kom igång igen efter ett par dagar med progesteron och jag har haft lite molande värk i magen de senaste dagarna. Jag brukar aldrig ha finnar men några små har dykt upp sedan någon dag tillbaka. Tittar jag tillbaka till förra gången så började de ömma brösten att avta kring dag 6 och mensvärken tilltog istället.
Det så svårt att tänka på något annat än hur det går där inne i magen. Jag skulle gissa att minst 70% av min vakna tid går åt till att tänka på allt som har med ivf att göra, och det är väl kanske inte så konstigt att jag känner mig helt galen! Tiden går så långsamt, men på ett sätt kanske det är bra. Jag vill inte att testdagen ska vara här. Jag vill fortfarande kunna ha lite hopp. Samtidigt så måste vi ju få ett besked, jag vet ju det. Det är oundvikligt...
Jag vet inte riktigt vad jag tror. Kommer vi att lyckas eller inte? Självklart hoppas jag av hela mitt hjärta, men njaaa, som det känns just nu skulle jag gissa att livmodern kommer att vara lika tom i slutet av månaden som den alltid brukar vara... Egentligen bara grundat på all besvikelse jag varit med om de senaste tre åren. Det är det enda jag har upplevt och känner till.
Mina tankar flyger ändå iväg till allt jag vill få vara med om. Jag funderar kring hur vi kommer att reagera på ett plus. Hur vi ska berätta för våra föräldrar. Hur det känns att vara gravid, att föda barn. Hur den där tröjan i garderoben som jag aldrig använt pga att den ser ut som en mammatröja ska få komma till användning. Var vi ska ha skötbordet, spjälsängen, leksakerna, vagnen. Men framförallt på vilken fin pappa min man kommer att bli. Bara tanken på att få se min man hålla vårt barn gör mig tårögd. Och så min målbild, det jag tänker på för orka med allting när allt känns skit: hur det kommer att kännas att få sitta i vår sköna fåtölj framför brasan en mörk kväll med vårt barn mot min axel, klappandes på en blöjrumpa och med näsan mot bebisens nacke. Åh, det är så många saker jag önskar att vi ska få uppleva!
När har du testdag?
SvaraRaderaFörst den 19 sept, men funderar på att testa den 14:e. Pallar inte med att vänta ända till 19:e :)
SvaraRaderaJa, vad sjutton ska man göra när tankarna vandrar iväg? Då är det bara att släppa loss. Det är så mysigt samtidigt som det är jobbigt.
SvaraRaderaDet är ju själva väntan och ovissheten som är den tuffa biten, tycker jag. Hade man haft fler försök på sig varje månad, hade det nog inte varit lika jobbigt. Vi kan laborera så mycker med kvinnokroppen med hjälp av hormoner. Varför inte laborera fram fler ägglossningar? Eller är jag naiv nu? :-)
Jag hoppas så att embryot växer och frodas där inne.
Känner igen mig så väl. Det är svårt att föreställa sig nånting man aldrig upplevt förut. Kunde tex inte föreställa mig hur det skulle vara att ha svårt att få barn, men nu är det typ allt jag vet. När vi lyckas, och det sk vi, då kommer livet helt plötsligt att vända riktning. Plötsligt är det självklart att känna som man gör. Att magen växer och att vi sedan har barn.
SvaraRaderaHåller tummarna vännen!
Kramar!
Ja, du.. Alla dessa tankar! Vad skulle man göra utan dom, just vid den stunden så är det ju helt underbart.. Det är när det övergår till det jobbiga som man skulle vilja slippa dom, om det nu behöver övergå till det, som vi hoppas på att det inte gör! :)
SvaraRaderaHåller tummarna för dig och hoppas så mycket att det växer där inne! :)
Haha, ja kanske 3-4 ägglossningar per månad hade varit det ultimata. Då slipper man vänta så länge ;)
SvaraRadera