Tom på något sätt

Jag känner mig tom och likgiltig, helt nollställd på känslor. Egentligen var det bara i onsdags som jag mådde dåligt och var ledsen. Både igår och idag har jag känt mig som vanligt och jag tror att jag vet varför. Det här med att känna sorg över barnlösheten, att ha en evig längtan som river i bröstet, att vara med om misslyckande på misslyckande och att känna hopplösheten - det har på något sätt blivit mitt normalläge. Det är inte längre något ovanligt. Min kropp och mitt hjärta har nog helt enkelt vant sig.

Jag kommer inte ens ihåg hur livet var innan det här. Det har blivit en del av mig. Barnlösheten har krupit in i minsta lilla vrå och naglar sig fast. Den vägrar att släppa sitt grepp om oss. Ångesten som jag vet finns någonstans inom mig gömmer jag undan. Jag orkar inte tänka på hur jag skulle må om vi aldrig lyckas, om jag aldrig skulle få vara gravid och föda vårt barn. Bara av att snudda vid tanken får jag yrsel och mår illa. Lika bra att stoppa huvudet i sanden ett tag till...

Tack för era fina kommentarer och tankar! Det betyder så mycket att veta att det finns de som tänker på oss.