Tiden går sakta framåt

Slutet av v 6 närmar sig och på onsdag går jag in i den sjunde veckan. Min veckoräkning har helt plötsligt ändrats från att måndagen är första dagen till att onsdagen blivit det. Varje dag utan blod känns som en seger, men jag vet ju att det på något sätt inte spelar någon roll. Det är hur det ser ut nästa vecka som spelar roll. Det enda som betyder något.

Jag har försökt att inte kolla så många bloggar eller googla de senaste dagarna. Det blir bara att jag dras in i en massa oro... Men jag känner efter. Hela tiden.

Inatt vaknade jag av världens kramp i magen. Precis som den värk jag hade innan vi plussade. Jag hann tänka många oroliga tankar innan jag somnade om, men inget blod har dykt upp idag. Värken höll sen i sig mest hela dagen, men jag hoppas att det bara är livmodern som växer där inne. Tycker också att det har spänt en del i magen de senaste dagarna.

Jag tog extra progesteron i 2 dagar efter testdagen men sedan gav jag upp det. Det är ju så skönt att slippa kladdet och jag känner så här: är något fel, då är det lika bra att det går fel så tidigt som möjligt. Jag vill inte att något progesteron ska stoppa upp en ev blödning... Dessutom känns det skönt att kroppen får sköta sig själv. Att alla symptom beror på en graviditet och inte på mediciner.

Annars mår jag rätt bra. Har varit illamående av och till de senaste dagarna, men det känns mest som något jag hittar på... Det är så svårt att veta vad som är "på riktigt" och vad jag framkallar själv. De ömma och svullna brösten hittar jag inte på i alla fall. Dom finns där. :) Ännu har jag inte heller börjat känna av någon speciell trötthet.

Ringde och berättade nyheten för närmaste vännen igår. Jag började tokgråta när jag hörde hur glad hon blev, så det är nog bara att ladda med näsdukar inför att berätta för familjen. :) Tanken är att få överraska dom på julafton. I år har jag bara en julklappsönskning: hjärtslag nästa torsdag.