Rapport från en nervös själ

Det fortsätter att vara upp. Och det fortsätter att vara ner. Känslorna pendlar värre än värst.

Igår kändes allt precis som de senaste dagarna med mycket mindre ömma och svullna bröst på morgonen och när jag kom till jobbet var jag på riktigt pissigt humör, men precis som de andra dagarna kom det ömma tillbaka framåt eftermiddagen/kvällen. Jag hade mensvärk stora delar av dagen igår också och i natt vaknade jag av fruktansvärd mensvärk. Sån värk som vrider om hela magen och går ut i ryggen. Sån värk som jag brukar få precis innan mensen kommer. Men än så länge är det fortfarande vitt och fint i trosorna. Imorse när jag gick upp var jag helt övertygad om att det var kört. Jag brukar jämt få spottings ett par dagar före mens (både i vanlig cykel och vid de tidigare ivf-försöken), men än så länge har jag klarat mig undan det. Mensvärken ligger kvar och lurar i magen och gör mig orolig. Det är inte längre någon mild molvärk utan bara vanlig mensvärk. Jag har fortsatt konstant hungerkänsla. Jag orkar inte äta så mycket, men suget finns där hela tiden. Det pirrar i brösten.

Det som gör att jag känner mig tveksam är, förutom mensvärken, att jag inte har några känningar av bröstvårtorna. Efter att jag tog ovitrellen fick jag ömma bröstvårtor i en vecka, och eftersom den innehåller graviditetshormon borde jag ju rimligtvis reagera likadant vid en graviditet, eller vad tror ni?

Jaja, vi börjar båda två i alla fall vara smått hoppfulla, men som jag skrev tidigare så är jag orolig över att det är den nya typen av progesteron som lurar min kropp. Så här nära en graviditet har vi aldrig varit. På lördag vet vi. Jag hoppas att det blir det bästa lördagen i mitt liv.