En känslosam jul

Hoppas att ni alla haft en härlig julhelg! Själv har jag haft det både bra och lite sämre. Julafton firade vi med min familj och lagom till lunchgröten berättade vi den stora nyheten. Det blev ett gråtkalas utan dess like! Min familj har vetat om att vi har hållit på med ivf under året, men de har inte varit uppdaterade om när försöken pågått. Det blev därför en stor överraskning för dom när vi kunde visa upp ultraljudsbilden. Jag tror att mamma grät utan avbrott i minst en timme. ;)

På juldagen berättade vi för mannens familj och dom blev minst lika glada. Dom förstod först inte vad det var för bild som låg i julklappslådan dom fått ;) Eftersom dom inte har vetat om ivf-försöken gjorde vi en snabb redogörelse för dom också så nu är alla i familjen uppdaterade. Vi hade tänkt att berätta för mannens familj under hösten, men det har inte blivit av så det känns skönt att dom nu vet vad vi gått igenom.

Tyvärr har helgens lycka grumlats av att jag på juldagskvällen fick en blödning. Inte särskilt mycket, men ändå en rejält brun flytning. Den har toppats av mensvärk av och till så jag är mer än lite orolig, det måste jag säga. Det bruna avtog iaf under gårdagen och idag verkar det än så länge vara lugnt. Hela kvällen igår låg jag i mannens knä och grät. Jag tycker inte heller att jag har så mycket symptom längre så jag är rätt orolig. Jag har googlat och googlat och blir inte direkt klokare. Det som gör mig mest nervös är att mycket av det jag hittat säger blod = ingen fara, värk = ingen fara, blod + värk = oro... Detta tillsammans med att jag inte tycker att jag känner så mycket längre (förutom mensvärken) gör att jag inte riktigt kan släppa oron. Det känns som att de närmaste dagarna kommer att bli en enda lång väntan på en eventuellt ny och större blödning... När ska man få slappna av egentligen...?