Igång igen

Ett djupt andetag och ett stick i magen senare är vi då igång igen. IVF nr 3. Helt ärligt är jag livrädd! Rädd på ett helt annat sätt än jag varit vid de tidigare försöken. Om vi misslyckas denna gång kommer det att bli enormt tungt. Lyckas vi kommer glädjen att vara enorm. Enorma känslor hur det än blir.

De mörka tankarna har smugit sig på. Vad är det som säger att vi kommer att lyckas denna gång? Någonsin? Vi kanske blir ett av de där paren som aldrig lyckas? Innerst inne tror jag nämligen inte på det här. Jag tror inte att vi kommer att lyckas. Jag skickar negativ energi ut i universum och får bara misslyckanden tillbaka. Finns det någon annan som känt så här men ändå har lyckats? Snälla, berätta! Ge mig hopp!

Samtidigt som mörkret breder ut sig inom mig försöker jag att hitta ljuset. Försöker intala mig att det nog kan fungera ändå. Hoppas att något litet faktiskt kan fastna där inne. För hur det än är jag har ett litet pirr i magen av förväntan, och alla mina känslor är verkligen dubbla. Jag hoppas att pirret och tron på att vi också ska få uppleva lyckan av ett barn konkurrerar ut mörkret snart. 

Sedan har vi det andra som rör sig inom mig. Sidan där jag är så glad för att det är så många som har lyckats den senaste tiden. Men samtidigt också den sida där det river i kroppen av avundsjuka. Känslor av skuld för att jag känner så här. Känslor av att vi återigen är utanför. Att alla andra lyckas men inte vi.