Mellandagar

Kanske några av de jobbigaste dagarna på hela behandlingen. Dagarna då antingen en början till liv blir till, en alldeles egen blandning av min man och jag, eller dagarna då det kan visa sig att hela behandlingen varit förgäves. Så har det känts idag.

I våras var jag helt mör efter äggplocket men den här gången har jag knappt känt av det efteråt och därför gick jag till jobbet idag ändå. Det var skönt att få komma iväg hemifrån och att tänka på något annat. Jag kan väl dock inte påstå att dagen varit den mest effektiva i min karriär... Mitt fokus har inte direkt varit på något som har med jobb att göra och jag har konstant tittat på mobilen och väntat på det där samtalet jag inte vill ha. Kliniken ringer nämligen bara om det inte fungerat.

Och vet ni vad - inget samtal kom idag! :) Det betyder att något eller några av äggen befruktats och vi är ett steg närmare slutmålet. Nu är det bara en miljard steg kvar... Jag hoppas att äggen delar sig fint nu också och jag skickar iväg allt hopp jag har till de små liven på klinikens labb.

I övrigt känns allt bra. Lite mensvärk och lite småblödningar efter igår med det börjar att avta nu. Brösten blev sjukt ömma av menopuren men det känns knappt av längre. Nu är det bara bröstvårtorna som är ömma och jag misstänker att det kommer från ovitrellen. Idag började jag med progesteron-vaggisarna så det återstår att se hur kroppen reagerar på dem.

Åhhh, jag hoppas så att vi får tillbaka ett fint embryo imorgon! Om ett dygn är jag antingen ruvare eller på de djupaste av bottnar. Återigen är allt man kan göra att vänta...