måndag 8 december 2014

Hysteroskopi

Hysteroskopin gick bra även om det inte var någon behaglig upplevelse direkt... Jag fick lokalbedövning kring livmodertappen och den gick direkt upp i skallen (trodde jag inte!) så jag blev helt konstig och borta för en stund. Jag trodde nästan att jag skulle svimma där ett tag. I vilket fall som helst så försvann den effekten efter några minuter och själva ingreppet kändes inte särskilt mycket. Det var obehagligt och stack till lite i livmodern, men ingen direkt smärta. Efteråt fick jag fruktansvärd mensvärk som turligt nog gick över efter en timme.

Allt såg i alla fall bra ut som förväntat, men faktiskt så kunde läkaren se en liten flik eller antydan till polyp där inne på ena sidan livmoderväggen. Inget som han trodde har påverkat, men som han ändå valde att skrapa lite på. Han visste inte säkert om den försvann, men det kan komma ut lite slemhinna i en blödning efteråt. Han sa också att det kunde ha varit en sammanväxning som försvann i och med ingreppet och att det var därför han såg den där fliken. I vilket fall som helst så känns det ändå skönt att det var något som hittades där inne. Framför allt när det inte var något allvarligt. Jag hoppas att det är den lilla fliken som varit boven i dramat och att det nu ska rätta till sig till nästa försök.

Nu inväntar jag telefontiden med vår ivf-läkare på onsdag för att planera för nästa behandling. Jag ska ta upp frågan kring intralipiddropp har jag tänkt och det blir spännande att höra om min klinik kan tänka sig att ge mig det. Troligen inte eftersom de inte är särskilt taggade på nya saker, men jag ska verkligen tjata på dem. Utan min övertygelse om att göra en hysteroskopi hade vi ju aldrig fått göra en sån heller.

Vi har också bestämt oss för att byta till Falun om de två försök vi har kvar inte lyckas. Jag har varit i kontakt med dom och fick ett väldigt bra intryck. Nackdelen är längre resor och att jag inte kan göra vul etc i min hemstad, men läkaren vi träffade idag var mycket bra så det känns bara bra att byta till dem i så fall. Skönt att ha en backup-plan! Det främsta skälet till att vi vill byta klinik är att vi, eller framför allt jag, börjar bli så less på vår nuvarande kliniks bemötande. Sköterskorna är alltid sura i telefon, och varje sak man frågor om dem tycker de är världens besvärligaste sak. Dessutom tycker jag att läkaren inte riktigt vill anstränga sig att tänka utanför boxen, utan allt ska gå enligt samma standardschema varje gång. Jaja, vi hoppas ju ändå såklart att det ska räcka med ett försök till, men som sagt så känns det skönt att ha en plan b.

tisdag 2 december 2014

Tre år och ett år

Det är svårt att så här i slutet av november och början av december inte bli nostalgisk och tänka tillbaka på hur det var för några år sedan. För idag är det exakt tre år sedan den dittills mest fantastiska dagen i mitt liv, den dagen då vi testade positivt för allra första gången. Den stunden kommer jag aldrig någonsin att glömma. Den dagen blev starten på något helt fantastiskt!

Det är ju också nu ganska precis ett år sedan vi drog igång med syskonförsöken, och det var nog kring de här dagarna jag testade svagt positivt igen för första gången. Jag är så glad att jag inte visste då att allt vi skulle få uppleva under det här året skulle bli en massa svaga test och tidiga missfall.

Det börjar kännas tungt nu. Det är många av de jag känner som fick barn samtidigt som oss som väntar småsyskon eller redan har fått barn igen, och av alla barn på förskolan är det bara vår dotter och en annan tjej som inte har något syskon. Två syskon är på väg till barn födda samtidigt och året efter dottern. Jag har fått höra några osmidiga kommentarer från andra föräldrar om att det kanske är dags för syskon, och ja vad säger man? Jag suckar mest och byter samtalsämne. Bland våra kompisar är vi i alla fall rätt öppna och de flesta vet åtminstone lite kring vad vi gått igenom, och de har vett (tack och lov!) att inte fråga. 

Behandlingsmässigt står vi stilla, men förhoppningen är att kunna köra igång ganska snart efter jul igen beroende på resultatet från hysteroskopin som jag ska göra nästa vecka.

onsdag 22 oktober 2014

Uppdatering

Drömmar kan verkligen spela en ett spratt. I natt en dröm om denna hopplöshet och kamp. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men någonstans mitt i allt kämpande i drömmen såg jag dem framför mig. Min dotter och ett till barn. Hennes lillebror. Lättnaden när jag insåg att vi just nu kämpar för ett tredje barn och att vår dotter redan fått ett syskon var så stor. Där och då kände jag att vi ju lika gärna kunde lägga ner ivf:andet, att vi redan kommit i mål. Besvikelsen när jag vaknar och inser att allt var en dröm, att vi visst är kvar mitt i allt jobbiga, att det inte alls finns något syskon till vår dotter. Tungt.

Inom mig så kämpar jag med alla möjliga tankar. Jag har fortfarande ett hopp om att det ska lyckas vid nästa försök, men samtidigt försöker jag att närma mig tanken på att vår dotter inte kommer att få något syskon. Att vi kanske kommer att bli den där familjen med bara ett barn. De familjerna som jag, som växt upp med flera syskon, alltid tyckt varit nästan lite konstiga. Jag vet inte varför, men jag känner verkligen en så stor skam och skuld om det skulle bli så. Som att jag inte lyckats med det mest naturliga - att få ett till barn.

Jag har varit på en första undersökning på kliniken där de gjorde ett ultraljud samtidigt som koksaltlösning sprutades in i livmodern. Undersökningen visade inte på något avvikande, och precis som vanligt såg allt sååå bra ut och var sååå normalt. Förstå mig rätt, det är klart att det är bra att allt ser bra ut, men det är så frustrerande att inte hitta något fel som går att åtgärda.

Läkaren skickade i alla fall iväg en förfrågan till en annan privat klinik om en hysteroskopi (även om han själv inte tyckte att det var nödvändigt) så nu väntar jag på besked därifrån om de är beredda att ta emot mig för en sån undersökning. Om de inte heller anser att det behövs får jag väl köpa det resonemanget då i så fall.

Jag ska i alla fall inför nästa behandling få göra en rispning av livmoderslemhinnan och dessutom kommer de att använda embryo glue vid återföringen. Dessutom kan det bli aktuellt att återigen ta trombyl, innohop och prednisolon. Både läkaren och jag är väl dock tveksamma till innohep och prednisolon eftersom det inte hjälpte den här senaste gången, men samtidigt så kanske det är lika bra att köra på med allt som bara går?

Det värsta för mig just nu är stressen över tiden. Jag inser att vi, om vi nu ska hinna med både hysteroskopi och rispning av slemhinnan, troligen inte kommer att kunna göra ett nytt försök förrän i februari. FEBRUARI! Det är ju evigheter kvar. Det innebär också att vi, om det försöket misslyckas, kanske bara hinner med ett försök till under våren. Pessimisten i mig har tagit över, och jag är så himla ledsen över att det i så fall blir så många år mellan dottern och hennes syskon. Jag kan verkligen inte släppa det där med åldersskillnaden. I det stora hela vet jag ju att det inte spelar någon roll, men jag kan inte låta bli att må så dåligt över det här. Och samtidigt så känner jag mig så dum som klagar så över det här. Vad har jag att klaga på, vi som redan fått en frisk och fin dotter? Det är väl bara att inse att barnlängtan inte försvinner trots att barnlösheten är botad. Vi är inte barnlösa i familjen, men i hjärtat och själen fattas det fortfarande ett barn hos oss. Jäkla infertilitet - jag är så fruktansvärt less på det här nu. 

måndag 6 oktober 2014

Hopplöst. Tröstlöst. Lönlöst.

Status: Avtrubbad och samtidigt mentalt slut. Luften har helt gått ur mig. På något sätt också en lättnad för nu vet vi resultatet, och precis som vid de senaste gångerna slutade det här försöket också med ett tidigt missfall. Väntan och ovissheten är det värsta. Testet idag visade på ett knappt synbart streck. Symptomen försvann på några dagar så det var inte oväntat alls. Jag har fortfarande inte börjat blöda men det brukar komma igång några dagar efter att jag slutat med lutinus. 

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag känner mig. Jag är inte så där ledsen som jag trodde att jag skulle bli, inte nu längre i alla fall. Det är bara så fruktansvärt jobbigt att aldrig få komma vidare. Nu har vi hållit på med syskonförsöken i ett år och någonstans inom mig har något dött. Hoppet och tron kanske?

På fredag har jag fått en telefontid med läkaren på kliniken och då ska vi diskutera hur vi går vidare. Jag kommer inte att vilja göra något nytt försök innan vi fått göra en hysteroskopi, Magkänslan säger att något är fel där inne i livmodern eftersom jag har mycket spottings och får alla dessa missfall. Vad jag gör om allt ser bra ut där vet jag inte. Måste försöka tänka ett steg i taget. 

Jag försöker glädjas med alla ivf-systrar som är och blir gravida, men just nu är det kämpigt. Bland mina närmaste vänner och kollegor har missfallsvågen dragit in, och det gör att allt blir ännu mer grått och dystert. 

Trösten i allt detta jobbiga är vår dotter. Jag kan inte ens tänka mig ångesten jag skulle haft om vi fortfarande var barnlösa. Inom mig har jag ett lugn som jag inte trodde skulle finnas där, och på något sätt kommer jag inte ner till det där alldeles mörka och svarta rummet längre. Jag väljer att vila i tacksamheten och lyckan över vår underbar dotter, annars klarar jag inte av det här.

torsdag 2 oktober 2014

Gravid 1-2

Nej, att testet visar Gravid 1-2 när man ska vara i v 4+3 är inte helt bra. Det svaga strecket igår stämde, och det är bara att inse fakta. Vi kommer att behöva gå igenom ett fjärde missfall. Fyra i rad!

Jag är så less! Och ledsen! Det värsta är att kroppen verkligen skriker ut att den är gravid. Brösten ömmar som tusan, hungern är enorm och jag mår illa av och till. Det var nog det där magonda som tog död på det lilla livet. Varför, varför, varför måste vi behöva gå igenom det här om och om igen?

Som det känns nu så VÄGRAR jag att göra en till behandling innan jag fått göra en hysteroskopi. Nånting är ju inte som det ska där inne i livmodern, och jag köper inte att det är kromosomfel på alla embryon. Aldrig i livet! Tyvärr är läkarna på kliniken så trista och verkar bara vilja köra på hela tiden, men nånstans känner jag att jag måste säga stopp. Vi börjar allvarligt överväga att byta klinik efter att vi använt klart alla försök som ingår i vårt 3-pack, trots att det innebär resor på 40 mil enkel väg istället för 10 som idag.

onsdag 1 oktober 2014

Ruvardag 11 - på väg upp eller ner?

Jag vaknade redan vid 4-tiden och kunde inte somna om. Efter en halvtimme gav jag upp och gick upp och tog ett nytt test. Jag önskar så att jag hade fått uppleva något nytt, men testet var bara halvstarkt. Det är ju absolut ingen tvekan om att det var positivt, men det var inte alls så där starkt och självlysande som när vi väntade dottern. Mer som vid de senaste ivf-försöken. Jag har inte helt gett upp än eftersom jag ändå känner mig mer och mer gravid för varje dag och inte har börjat blöda än, men jag inser ju någonstans inom mig att jag greppar efter halmstrån.

Jag försökte att ta en bild på testet, men det såg mycket svagare ut på bilden än i verkligheten så det får vara.

Nu tror jag att det blir ett nytt test på lördag, och har inget hänt med testet till dess så kommer jag att deppa ihop totalt. Men inte än. Jag vägrar ge upp redan.

tisdag 30 september 2014

Upp och ner och ner och upp

Igår kväll fick jag sådär fruktansvärt ont i korsryggen igen. Precis som jag fick vid behandlingen strax efter jul. Då försvann symptomen ganska snabbt efteråt så jag kan ju säga att jag inte är lite orolig nu direkt...

För att fokusera på det positiva så har jag fortfarande symptom som illamående som kommer och går, och det har inte blivit något mer brunt eller rosa utan det är samma status på det som igår, Jag har dessutom ett sug i magen mest hela tiden och mensvärk som kommer och går. Och vet ni, brösten har börjat ömma lite plus att de pirrar! Hoppet ökar!

Imorgon kommer jag att testa igen. Då är det motsvarande dag som vi plussade med dottern. Är testet hyfsat starkt imorgon har vi passerat ett delmål. Testdagen på måndag känns däremot evighetslångt bort...

måndag 29 september 2014

Att vilja men inte våga

Det här är verkligen tortyr. Jag har så klart inte kunnat hålla mig från att testa, även om jag inte varit på samma besatthetsnivå som vid de tidigare försöken. Nu har jag dessutom slut på storpacket tester så nu får jag snällt vänta in onsdag (motsvarar den dagen jag plussade med dottern) och sedan nästa måndag som är vår testdag. Jag har hittills tagit ett test varannan dag och alla visar positivt. De två senaste mer än det första.

Jag mår illa av och till, är hungrig och känner mig lätt andfådd. När det kommer till trosanalyserandet så går det både bra och dåligt. För att gå in på detaljer så skulle jag vilja säga att lutinus kommer ut i två olika delar, dels nåt slags "vatten" och så klumpar. "Vattnet" är fortfarande helt vitt medan klumparna är svagt rosa. Rosa eller brunt har aldrig varit bra för mig i dessa sammanhang, och är väl egentligen det som gör att jag tappar hoppet mest. Magen har börjat kännas av mer, och sedan i natt har jag riktig mensvärk som går ut i ryggen. Dessutom känns det annorlunda när jag tar lutinus. Värken har vid de tidigare missfallen kommit strax innan spottingsen har ökat, och den där annorlunda känslan när jag tar lutinus har också alltid varit en dålig sak. Så imorgon borde jag vet åt vilket håll det barkar. Det pirrar i brösten någon minut per dag, men de är fortfarande helt oömma. Möjligtvis att jag kan lyckas klämma på dem så det gör ont en millisekund på kvällen.

Jag vill så gärna tro och hoppas att det här ska gå vägen, men jag förstår ju att chanserna inte är så stora. Jag känner mig mer gravid nu än för några dagar sedan, men jag tror egentligen inte på det.

Jag vill men vågar inte hoppas.

fredag 26 september 2014

Samma visa om och om igen?

Jag testade igår och det blev ett väldigt svagt men ändå tydligt streck på testet. Gravid alltså. Men som alltid så ska det bara krångla för oss, och jag har ingen som helst tro i hela världen på att det här kommer att sluta bra. Tyvärr. Det positiva är att jag fortfarande inte har fått några färgade flytningar eller progesteronrester. Dessutom är jag illamående i vågor plus väldigt hungrig av och till. Det negativa är att jag inte har några som helst känningar i brösten och de har blivit helt mjuka och oömma nu. Det pirrar inte i dem heller. Dessutom har jag knappt haft någon värk eller känning av magen. Inget alls liksom. Bara lite mensvärk nån kort minut totalt sett på de senaste dagar och ont i svanken av och till.

I onsdags bröt jag ihop totalt och var tvungen att åka hem tidigare från jobbet. Idag känns det lite bättre, men jag sjukskrev mig faktiskt både igår och idag. Jag orkar inte med jobbet nu. Dessutom har jag blivit förkyld och mår dåligt pga det också. Jag tog inget test i morse, och tvekar på när jag ska testa nästa gång. Som det känns nu kommer inte strecket att bli starkare så det är nog lika bra att skita i det helt enkelt. Jag orkar inte stressa upp mig med en massa analyserande så länge som jag känner mig så här tom i kroppen.

Det känns fruktansvärt att jag är så här negativ nu, men med tanke på hur försöken under det senaste året gått så har jag faktiskt väldigt svårt att vara något annat. Det är bara att hoppas att det vänder snart. Det här är mer än jag egentligen orkar med.

tisdag 23 september 2014

Den långsamma tiden

Dagarna går verkligen aldrig så långsamt som när man väntar på något slags resultat under ivf-behandlingen. I natt sov jag riktigt uselt och vaknade genomsvettig med pangont i huvudet kring halv 5. Jag hade drömt en mardröm och det gick knappt att somna om. Jag tyckte i natt att jag hade rejäl mensvärk, men jag vet inte riktigt om det var så eller om det bara var en förlängning av drömmen på nåt sätt.

Jag har känt mig väldigt positiv fram till idag. Nu börjar jag tvivla lite mer. Det är ju nu de jobbiga dagarna med mer seriöst analyserande börjar. Det är kring de här dagarna som jag börjat få spottings vid de andra syskonförsöken - ett dåligt tecken alla gånger.

Det har huggit, dragit och stuckit i livmodern sedan i söndags. Brösten ömmar inte lika mycket längre, men är svullna fortfarande. Jag tycker att jag är väldigt hungrig idag, men det är svårt att avgöra om det är mer än normalt. Kortisonet gör nog sitt till. Allt jag kan göra är att vänta och hoppas.

lördag 20 september 2014

Klappat och klart!

Ja men då ska vi väl vara lite positiva va? Då säger vi så här: idag blev jag gravid och i juni kommer vårt barn. Vad säger ni om det? :)

För att vara lite mer realist så är vi alla fall många, många steg närmare för nu ligger en fin blastocyst på plats i min livmoder! Återföringsdagen är nog den mest positiva av alla dagar under behandlingen och idag njuter vi bara. Oron vet jag kommer om några dagar så det är bara att passa på att njuta så länge lugnet varar!

Äggrapport för minnets skull: alla åtta ägg var mogna och fem av dem befruktades. Alla fem hade klarat sig till idag på dag 5, och en hade redan åkt in i frysen när vi kom dit. De andra tre får vänta till imorgon och fryses in då om de ser fina ut. Vi kan inte vara annat än supernöjda med resultatet, och som jag känner så är det ändå bara en tidsfråga om när vi ska på gravida på riktigt. Vi får ut många och fina embryon som klarar sig till blastocyster och jag har blivit gravid och fått ett barn. Bättre förutsättningar borde inte finnas tycker jag? Nu har vi dessutom fyra blastocyster i frysen, och chans till tre till med lite tur.

Medicinarsenalen är enorm under den här behandlingen och jag tar från och med idag Prednisolon, Levaxin, Lutinus, Trombyl, Innohep och folsyra.

Nu kör vi igång med de "underbara" ruvardagarna. Heja, heja!

torsdag 18 september 2014

Från 1 till 2 till 3...

Nej, det är inte bara _en_ kollega som ska ha barn i februari/mars utan helt plötsligt tre stycken. Vi är fem tjejer på avdelningen, så nu är det väl bara att vänta in nr fyra också då... Hoppas av hela mitt hjärta att vi blir nästa på tur! Hur ska jag orka annars? Jag orkar inte ens försöka snudda vid tanken på att inte lyckas denna gång. Att tänka på att ladda om igen. Jag orkar inte. Helt plötsligt blev luften lite tyngre att andas.

onsdag 17 september 2014

Långtidsodling!

Kliniken ringde precis och 5 ägg har blivit befruktade och delat sig som de ska. Det betyder att återföringen är flyttad till på lördag istället. Underbart! :)

Det är något konstigt med alla våra IVF-försök för siffran 5 och 8 kommer igen hela tiden. Det är egentligen bara första försöket som sticker ut. Inte för att det påverkar något, men det känns ändå lite lustigt tycker jag.

Ivf 1: 8 ägg (2 befruktade)
Ivf 2: 5 ägg (5 befruktade)
Ivf 3: 13 ägg (dvs 8+5) (8 st såg bra ut dag 2)
Ivf 4: 8 ägg (5 befruktade)
Ivf 5: 8 ägg (5 befruktade)

Nu är det bara att chilla i väntan på helgen, och hoppas att embryona gosar till sig ordentligt på labbet under veckan.

tisdag 16 september 2014

Magknip

Jag känner verkligen av magen mer den här gången är vid de tidigare äggplocken. Jag har mensvärk av och till och ibland kniper det till ordentligt kring äggstockarna. Jag småblöder fortfarande lite även om det inte verkar vara färskt blod längre i alla fall.

En sak som jag så här dagen efter äggplocket stör mig lite på är att det var en läkarkandidat med under ingreppet. Jag hade sagt okej till att han skulle få  vara med, så det säger jag inget om, men det kändes verkligen som att läkaren glömde bort att jag var där. Hon förklarade för kandidaten vad hon gjorde, men glömde bort att prata med mig. Annars tycker jag att de brukar vara bra på att se mig som patient, men igår var det verkligen inte så. Det var den mer orutinerade läkaren som gjorde ingreppet, hon som jag hade min första telefontid med, och jag tycker inte riktigt att hon kan svara på mina frågor på ett tryggt sätt eller. Dessa två saker tillsammans gör att jag känner mig lite extra dyster idag.

Som jag skrev igår känner jag mig helt avtrubbad. Egentligen orkar jag inte med den här behandlingen, men det är ju bara att stå ut och genomlida den. Förhoppningsvis till någon nytta den här gången.

Anna, dina ord har fastnat hos mig. Snart är allt det jobbiga förlåtet. För det är ju så det blir när man väl lyckas, och det är det som får mig att orka den här gången. Tack!

måndag 15 september 2014

Åtta ägg

Precis som förra gången blev äggskörden 8 ägg från 8 blåsor. Klart att jag är nöjd, men innerst inne hade jag nog hoppats på några fler inser jag nu efteråt. En liten klump i magen har jag faktiskt... Läkaren som gjorde ingreppet har inte gjort något äggplock på mig tidigare, och jag tror att hon inte tog de allra minsta blåsorna utan bara de i bra storlek. Jag hoppas därför att många av äggen är mogna den här gången.

Äggplocket gick bra och jag känner mig helt okej i kroppen nu efteråt. Jag blöder lite och har lite ont i magen men annars mår jag bra. Det enda är att jag är så fruktansvärt törstig idag och jag undrar om det kan vara så att det är kortisonet som ställer till det? Jag höjde från 5 till 10 mg imorse, kan det gå så snabbt med biverkningar tro?

Det var ju sagt att vi skulle få göra långtidsodling den här gången, men det beror ju på hur många ägg som befruktas. Vi har i alla fall fått en pessimistisk tid inbokad på torsdag av nån anledning. Fattar inte alls varför vi fått en tid efter 3 dagar och inte 2 som vanligt, och vi fick inget riktigt bra svar heller. Hursomhelst så kommer kliniken att höra av sig på onsdag, och om det är många embryon som ser fina ut då så blir återföringen först på lördag. Då blir det återföring av en 5-dagars blastocyst. Förra gången blev ju 5 av 8 ägg befruktade och delade sig bra så jag hoppas på minst samma resultat den här gången. Jag känner mig ändå rätt lugn över att komma så långt som till återföring den här gången, men frågan är ju mest vilken dag det blir. Men jag kan inte låta bli att känna mig avtrubbad och lite dyster. Hänger kanske ihop med att en stor anspänning släppt? Nu är det bara att ladda upp inför nästa och ännu större anspänning - ruvardagarna...

Vi inleder tumhållarmaraton för att många ägg ska bli befruktade och sedan delas fint, och jag tar gärna emot så många extratummar som möjligt! :)

fredag 12 september 2014

Äggplock på måndag!

Blåsorna har vuxit precis som dom ska och äntligen har jag fått en äggplockstid inbokad. På måndag morgon smäller det! :) Jag har faktiskt ovanligt många lite större blåsor på gång så jag hoppas på ett fint resultat med många mogna ägg den här gången. Kring 8-10 st hade ju varit underbart om man får önska, men får vi ut 5 fina ägg är jag nöjd med det också. Om många ägg sedan befruktas är det lovat långtidsodling den här gången och det känns ju spännande. Magen har aldrig varit så spänd och öm som vid den här behandlingen, framför allt framåt kvällen. När jag går känner jag nästan hur äggen skvalpar runt där inne. Brösten har börjat ömma ordentligt och jag har mensvärk lite av och till. Nästa vecka blir en spännande vecka! :)

onsdag 10 september 2014

Galen

Jag blir galen på mig själv! Varför kan jag inte bara slappna av lite? Varför måste jag oroa mig hela, hela tiden?! Egentligen så tror jag inte att det är någon fara, utan jag tror att vi kommer att få ut ett helt gäng ägg den här gången, men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig. Jag kan inte sluta stressa upp mig över hela behandlingen. Jag har svårt att somna på kvällarna för att jag ligger och funderar. Jag har svårt att koncentrera mig på jobbet för att jag funderar mest hela tiden. Jag har haft ont i huvudet varje dag ända sedan semestern tog slut, och det måste ju bara höra ihop med allt det här. Blä.

måndag 8 september 2014

På tillväxt

Monsterdosen av Menopur verkar fungera och äggblåsorna är än så länge både fler och större än vid vårt förra försök. Slemhinnan är också treskiktad och relativt tjock. Magen börjar kännas spänd och är öm både utanpå och inuti. Jag brukar inte känna av så mycket av behandlingarna, men den här gången tycker jag att jag både är yr, illamående, trött och faktiskt ganska så less. Det kanske är kortisonet som gör sitt till?

Vi har kommit ungefär halvvägs in i sprutandet och jag gissar på äggplock om en vecka ungefär. Jag vet inte hur mycket jag ska våga tro och hoppas den här gången. Jag vill så himla, himla gärna att det ska fungera den här gången. På riktigt. Inget svagt litet streck, inga småblödningar, utan "bara" en helt vanlig frisk och fin graviditet. Det farliga är att jag nu efter tre behandlingar som alla slutat med svaga plus nästan räknar med ett plus den här gången också. Hur kommer jag att må om det inte blir så? Hur kommer jag att må om det blir samma visa med svaga plus ytterligare en gång? Jag önskar så att jag kunde få vara lite naiv ibland och inte bara bränd av alla motgångar.

En annan sak slog mig för några dagar sedan: att göra ivf-behandlingar känns inte särskilt speciellt längre. Det är en vardagsgrej som vi bara gör. Hur hände det? När gick det så långt egentligen? När blev en månads behandling med hormoner, sprutor, ingrepp och ultraljud bara vanlig vardag?

fredag 5 september 2014

Mediciner mest hela tiden

Medicinlistan är lång och jag måste tänka till hela tiden om jag kommit ihåg att ta rätt mediciner vid rätt tidpunkt. Jag tar olika doser Levaxin under veckan, så jag måste komma ihåg att ta rätt dos på rätt dag. Menopursprutan ska tas vid ungefär samma tidpunkt varje dag, dvs på kvällen. Prednisolonet ska jag ta på morgonen eftersom man kan bli pigg av den. Folsyra och B-vitamin ska helst tas i samband med måltid. Snart ska jag också börja med Orgalutran som tas samtidigt som Menopur. Inför äggplocket ska jag ta Ovitrelle ett visst klockslag. Efter äggplocket ska jag börja med Trombyl och dubbla dosen Prednisolon. Dessutom ska jag då börja med Lutinus som jag ska ta 3 gånger per dag. Sa jag att jag börjar känna mig smått förvirrad...?

onsdag 3 september 2014

Bring it on!

Och så var det det här med att skriva eller inte. På ett sätt har jag så himla mycket som snurrar i min skalle som jag egentligen skulle vilja få ur mig. Samtidigt så blir det mest bara en massa ältande. Helt ärligt vet jag inte om jag orkar med allt ältande och funderade, så därför kanske det är lika bra att inte skriva nåt alls istället?

Jag tycker att det är jobbigt att gå in på bloggar där folk är gravida i ungefär samma veckor som jag skulle ha varit, så det undviker jag. Jag tycker att det är jobbigt att vi fortfarande står kvar på samma plats som för ett år sedan. Det är jobbigt att vi gjort tre försök som inte fungerat. Jag känner mig omkört och förbiåkt. Här står jag kvar och vinkar till alla där framme - hejhej! 

En kollega berättade i veckan att hon är gravid och ska ha barn nästan på samma dag som vi skulle haft om vi inte fått det senaste missfallet. Jätteglad för hennes skull förstås, men ja ni vet ju hur det kan kännas...

Samtidigt så är jag så jäkla peppad inför nästa försök! Bring it on! Jag vill tjoffa in sprutorna i magen, svälja alla jäkla tabletter, plocka ut en herrans massa ägg, återföra ett toppenembryo och sedan få se ett starkt och fint plus på testet. Inga svaga streck som ska analyseras in i minsta detalj. Den här gången smäller det! Det bara måste bli så!

onsdag 13 augusti 2014

Två år

Två år har gått sedan vi fick se och träffa vår dotter för första gången. Två år fyllda med så väldigt mycket kärlek, mys, bus och skratt. Hon har blivit så stor i sommar och är verkligen ett litet barn nu. Det pratas mest hela tiden och hennes ordförråd måste ha ökat med minst 1000 % i sommar. Roligast just nu är att leka kurragömma, leka i sandlådan, äta bär från alla bärbuskar och att prata om kiss och bajs. :)

Parallellt med det ljuvliga livet tillsammans med dottern har vi ju den andra delen också  - längtansdelen. Jag har aldrig sett så många syskonpar eller gravida med småbarn som i sommar. Folk som jag är bekanta med sedan dottern föddes börjar få sitt andra barn i en jämn ström. Jag försöker stänga av men har inte lyckats helt. 

Vi hade kunnat påbörja ett nytt ivf-försök redan förra veckan, men ingen av oss var särskilt sugna så vi väntar en månad till. Jag är inte alls särskilt taggad, och vet inte om det är någon slags försvarsmekanism för att inte må lika dåligt. Samtidigt så mår jag inte såååå dåligt av det här, inte på samma sätt som innan dottern i alla fall. Vi har det så bra ändå, och jag har fortfarande en förhoppning om att vi ska lyckas under hösten. 

Jag har haft telefonsamtalet med den andra läkaren som inte hade så mycket mer att tillägga, men jag fick i alla fall svar på mina frågor, och det känns bra. Jag kommer vid nästa försök få ta trombyl, prednisolon och eventuellt också fragmin. Dessutom ökar jag på levaxindosen lite efter påtryckningar från min sida. Jag har hört att man ska ligga under 2 och jag hade 2,2. De hade gjort bedömningen att jag inte behöver öka dosen, men ju lägre TSH desto bättre tänker jag, och läkaren gick med på det. Dessutom har jag bokat in mig på akupunktur och ska på första besöket nästa vecka. Jag har också under sommaren ätit extra starka B-vitaminer och folsyra. Jag har också börjat dra ner på kaffet, och kommer ha slutat helt när denna vecka är slut. Nu känner jag att vi gör allt vi kan - det är bara att hoppas att det räcker.

onsdag 25 juni 2014

Ringa, fixa, dona

Nej, det blev inte riktigt något sommarlov än. Jag hann med en telefontid med klinikens nya och rätt så orutinerade läkare innan semestern ändå, men jag vet inte om jag blev så mycket klokare.

Jag ska i alla fall starta på högre dos Menopur, 375 IE, nästa gång. Jag har också tagit nya ämnesomsättningsprover och får veta i veckan om jag ska justera Levaxindosen något. Utöver det ska jag också ta ett nytt FSH-prov vid nästa mens. Jag kommer att få ta Trombyl och Prednisolon i samband med nästa behandling. Läkaren  tror mer på dålig embryokvalitet än att det är något fel på min livmoder, tyvärr. Vet inte riktigt vad det baseras på eftersom alla embryon vi fått fram sett mycket fina ut, men det kanske har något att göra med att jag är svårstimulerad. Utifrån det jag läst kan äggkvaliteten vara sämre då.

Om vi får flera fina embryon nästa gång kommer vi i alla fall få göra långtidsodling och återföra en färsk blastocyst, och det har vi ju aldrig gjort tidigare. Det var väl så mycket vi kom fram till, men tyvärr har jag inte särskilt stort förtroende för läkaren, och alla idéer var mina egna och inget som kom från läkaren själv. Jag har därför bett om en ny telefontid med den mer erfarne läkaren och det samtalet blir i mitten av augusti efter semestrarna.

Jag har utöver det här också varit i kontakt med sjukhusets gynmottagningen, som inte hjälper mig, och även en annan privat klinik som hade några fler idéer på saker man skulle kunna göra inför nästa behandling, bla GBS-prov, hysteroskopi och ev skrapning av slemhinnan. Detta tar jag med mig till samtalet i augusti. 

Nu känner jag att det inte är så mycket mer jag kan göra för tillfället, utan nu är det bara en sak kvar: SEMESTER! :)

Vi hörs av i augusti igen!

söndag 15 juni 2014

På återhörande!

Tack för era kommentarer och omtanke! De värmer!

Testet jag tog på testdagen visade ett svagt positivt streck, precis som förväntat. Jag har inga symptom längre, och för sakens skull tog jag ett till test idag som var helt blankt. Nu efter ett negativt test kan jag få en telefontid med läkaren inbokad, men så klart var det fullt innan sommaren så det blir väl någon gång i augusti/september som jag får veta hur planen för framtiden ser ut. Kliniken räknar det inte som missfall i alla fall eftersom graviditeten inte var bekräftad med ultraljud, utan räknar allt som biokemiska graviditeter. Jag vet inte vad det innebär behandlingsmässigt eller utredningsmässigt, men jag ska ringa kvinnokliniken i morgon också för att lägga ut krokar på flera håll.

Nu kommer jag att ta en välbehövlig bloggpaus under sommaren. Pausen har jag tänkt ska bli total och det innebär att jag inte heller kommer att följa några andra bloggar. Jag kommer att radera historiken på datorn och telefonen och ska verkligen försöka att hålla mig borta från att läsa ivf- och graviditetsrelaterade saker. Att få vara i nuet med min familj är vad som behövs för att läka just nu känner jag.

Pausen innebär att jag istället skickar en sommarhälsning till er här!

Evl - stort, stort grattis till det lilla hjärtat som pickar på där inne och jag önskar dig en underbar sommar (utan alltför mycket illamående)! :)

Solens strålar - jag önskar dig all lycka med förlossningen i sommar! Ser fram emot en bild på det lilla underverket på fb sen :)

Lilla jag - Stort grattis till graviditeten! Så himla häftigt att det funkat av sig själv den här gången!

Och alla andra (Anna, Lina m fl), hoppas ni får en riktigt underbar sommar med mycket sol och härliga dagar!

På återhörande!

tisdag 10 juni 2014

Hur mycket ska man behöva orka?

Det är bara att inse fakta. Testet idag, som jag egentligen inte alls ville ta men ändå kände att jag behövde ta, visade ett svagare streck. Det här blir vårt tredje missfall. Tre missfall i rad. Det betyder en himla massa jobbiga saker som jag inte alls orkar tänka på egentligen. Är det fel på embryona? Är det fel på min kropp? Något av det är det ju, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är min kropp som jävlas och att det ska gå att medicinera bort. Det här betyder att vi inte kommer vilja köra igång något fler försök innan vi gjort en missfallsutredning. Missfallsutredning - ja, det ordet skrämmer mig mer än jag någonsin kunnat ana. Hur lång tid tar en sån? Vem ska jag behöva tjata på för att få göra en sådan? För att tro att någon läkare ska vara villig att hjälpa mig bara sådär har jag svårt att göra. Man måste alltid kämpa så jäkla mycket för allt hela tiden och det gör mig helt spyfärdig.

Hur ledsen och förbannad jag är just nu går inte att beskriva i ord tror jag. Det är tusen olika känslor som snurrar runt i kroppen just nu. Och så många saker som gör ont. Förutom det uppenbara i att misslyckas igen, så är det nog insikten av hur lite jag kan påverka som känns värst. Man har ju alltid en dröm om hur ens framtid och familj ska se ut. För mig har det varit 2-3 barn med kanske 2-3 års mellanrum. Max 3 år. Om vi lyckas till hösten blir det 3 år mellan dom. Misslyckas vi blir det fler. Just det här är det som gör mig mest illamående. Känslan av att inte kunna göra något åt vårt öde, utan bara finna oss i det. Det är klart att det hade varit värre om vi fortfarande varit barnlösa, men längtan efter ett till barn, längtan efter en familj med flera barn, har inte försvunnit för att vi fått ett barn.

söndag 8 juni 2014

Om hur det är just nu

Jag har inte berättat riktigt allt som hänt den här veckan. Jag beställde ju en massa tester för en vecka sedan. De dök upp redan på tisdagen och jag kunde inte hålla mig särskilt länge. Eller snarare, jag gick praktiskt taget direkt från brevlådan in till toan. Brösten hade pirrat precis innan jag kom hem så jag hade en förhoppning om ett svagt streck ändå. Och ett svagt streck var precis vad som kom upp. Jag har fortsatt att testa i veckan och tycker inte att strecket blivit så mycket starkare. Förrän idag. Det är ingen tvekan om att testen visar att jag är gravid, men jag är så himla nojig och känner mig rätt så bränd av de senaste missfallen.

Testerna är inte på långa vägar så starka som de var med dottern samma dag, så jag vet ju vad som kan komma att ske. Dessutom känner jag inte särskilt mycket i kroppen förutom hunger (inte lika hysteriskt som för några dagar sedan dock), illamående och trötthet ibland, och så har jag en himlans massa mensvärk nu. Mest i korsryggen, och det är nog det som gör mig mest orolig. Det tillsammans med det rosa i progesteronresterna. Inte lika mycket rosa som vid förra missfallet, men tillräckligt mycket för att jag ska oroa mig.

Jag försöker att ta en dag i taget, och nu är nästa stora dag på fredag då det är vår officiella testdag. Jag har en massa olika skräckscenaroin i huvudet, men samtidigt så inser jag att det inte är något jag kan göra för att påverka slutresultatet. Det är bara att vänta och se.

Så dagens status blir alltså: gravid! :)

torsdag 5 juni 2014

Statusrapportering

Tyvärr tror jag fortfarande inte att detta kommer sluta väl. Brösten är helt oömma nu och känns inte direkt svullna heller. Fortfarande lite brunrosa flytningar ibland. Ingen mensvärk att tala om, känner bara av magen en liten stund varje dag. Igår dock hugg mot vänster äggstock under kvällen. Möjligtvis illamående någon millisekund ibland. Det enda "positiva" är min hunger som fortsätter att vara helt sjuk. Jag kan äta hur mycket som helst och är ändå hungrig, och jag har ett konstant sug i magen.

onsdag 4 juni 2014

På andra tankar

En lite rolig sak som vi insåg för en vecka sedan. Vi glömde helt bort vår bröllopsdag i år! Det var den dagen vi var på äggplock och tankarna fanns verkligen på helt annat håll. Så här i efterhand tycker jag att det på något sätt känns fint - att äggen plockades ut och blev befruktade precis just den dagen.

Tur i oturen får man väl säga var att båda två glömde bort den i alla fall ;)

tisdag 3 juni 2014

Inte så hoppfullt

Nä, det verkar inte gå vägen det här. Brösten är knappt ömma eller svullna längre. Jag känner inte så mycket i magen förutom lite mensvärk och ont i ryggen ibland. Lite illamående av och till. Men det som känns som det allra sämsta tecknet är de blodblandade flytningarna som började komma igår.

Jag "råkade" beställa hem lite gravtester i söndags, och de borde dyka upp idag eller imorgon. Morgonen efter de har kommit kommer jag att testa. Om det här försöket misslyckas kommer jag att ta en totalpaus från allt bloggande, bloggläsande och ivf-googlande. Jag behöver verkligen en paus känner jag, och jag behöver få vara i nuet och kunna njuta av sommaren tillsammans med min familj. Tänk, det här är ju den första sommaren som dottern kan springa i sanden på stranden, den första sommaren vi kan gå tillsammans upp i skogen bakom huset och plocka hallon, den första sommaren vi kan bygga sandslott tillsammans, den första sommaren vi på riktigt kan upptäcka alla spännande saker, djur och annat som finns. Vår lilla nyfikna, spralliga, busiga, glada, härliga och underbara pratkvarn som tycker att det är så spännande att sitta i cykelstolen och skrika hej till alla vi möter. Tänk så mycket vi har att upptäcka tillsammans. Jag vill inte missa en sekund av allt det här.

söndag 1 juni 2014

Terror på hög nivå

Jag vet ju att dessa dagar brukar vara hemska, men alltså, har de verkligen varit så här jobbiga förut? Jag trodde att det skulle gå bättre nu när jag varit långledig, men det har inte hjälpt ett dugg.

Torsdag och fredag högg och stack det i livmodern och mot vänster sida mest hela tiden, och jag har därefter haft mensvärk av och till. Igår kände jag mig så himla positiv och tyckte direkt på morgonen att den där konstiga superhungern kom. Igår hade jag kunnat äta hur mycket som helst precis hela dagen. Jag mådde dessutom lite illa en sväng både på förmiddagen och kvällen. De ömma brösten kom igång för några dagar sedan, men igår kväll tyckte jag att det började avta. Dessutom känner jag mig inte alls lika hungrig idag, men däremot lite illamående. Dessutom vet jag ju att jag varit himla hungrig veckan innan mens de senaste månaderna, så det är väl inget jag ska ta hänsyn till egentligen...

Det som är så jobbigt är ju att både hunger och illamående är sånt som man kan framkalla själv. Det är därför jag alltid hakar upp mig på det här med brösten, eftersom det är något jag inte kan påverka med hjärnan. Statusen på dom är i alla fall fortfarande lite svullna och ömma, men inget pirr i dom, och dom känns mindre ömma idag än igår. När jag var gravid vet jag att dom ömmade mindre på dagen än kvällen, så jag lever lite på hoppet fortfarande, men igår kändes de definitivt mindre ömma på kvällen än morgonen.

Fy vilken plåga detta är! Jag som har känt mig så himla positiv den här gången. Nu får verkligen kämpa för att ens få fram ett leende...

Ruvardag 6 idag (vilket motsvarar RD 7 med dottern), och jag läste i mina anteckningar att det var kring RD 9 som mina "riktiga" graviditetssymptom kom. Jag har inte kvar några av mina testlagret-tester, men såg att jag har 3 st CB-test. Som det känns nu kommer jag inte stå ut att vänta en vecka till. Vid graviditeten/missfallet i början av året testade jag på RD 9, så jag måste väl vänta minst så länge i alla fall. Det betyder på tisdag, men det vette tusan om jag vågar. Det bästa vore om jag kan hålla mig till fredag i alla fall.. Jaja vi får se hur det går.

torsdag 29 maj 2014

3 blastocyster till frysen!

Jag fick ett mail från kliniken för ett par timmar sedan om att vi nu har 3 st blastocyster i frysen! Det betyder att av de 4 embryon som såg fina ut i måndags gick alla att använda, eller hur man nu ska se det. Det känns verkligen helt fantastiskt! Jag kan ju inte direkt säga att mina förhoppningar och förväntningar på detta ivf-försök sjönk nu. :)

onsdag 28 maj 2014

Nedräkningen har börjat

Eller uppräkningen kanske man ska säga? Ruvardag 2 idag och än så länge känns allt lugnt. Jag tar mina lutinus och diverse andra tabletter och annars väntar jag mest bara. Embryot är ju fortfarande i delningsstadiet och borde ha blivit en blastocyst nu om allt går som det ska där inne. Ingen chans att känna några symptom än alltså och det känns skönt. Det blir i början av nästa vecka som det seriösa analyserandet börjar.

Den här gången verkar jag inte fått några symptom av ovitrellen, och de ömma brösten har faktiskt nästan helt försvunnit. Det spänner lite kring livmodern av och till och jag har helst översta knappen i byxorna uppknäppt. Troligen mest bara en psykologisk grej bara för att veta att jag inte klämmer sönder den lille där inne. :)

Nu blir det långledigt och efter helgen är vi helt plötsligt på ruvardag 7! Jag känner mig fortfarande rätt lugn och har en förhoppning om att det ska fungera den här gången. Samtidigt så känns det som att det skulle vara "för lätt" om det funkade nu, på första färskbehandlingen alltså. Jag vet inte om det är missfallen senast som gör att jag har stora förhoppningar om ett positivt test. Hursomhelst är jag ändå lite inställd på att behöva starta om till hösten igen, och känner mig ändå rätt lugn över det. Det känns himla skönt att vi köpte ett 3-pack! På fredag eller i början av nästa vecka borde vi dessutom få besked om hur det gått för embryona som odlades vidare. Jag hoppas på någon till frysen i alla fall.

Jag återkommer på måndag med min symptomnoja! ;)

måndag 26 maj 2014

Äntligen på plats!

Nu ligger ett jättefint embryo äntligen på plats i min livmoder. Hurra! :) Av mina 8 ägg var 5 mogna och alla dom blev befruktade! Idag på dag 3 såg alla jättefina ut förutom en som saktat ner lite i delningen. Ett embryo till mig alltså, och resten ska odlas vidare i några dagar för att sedan frysas ner om de klarar sig så långt.

I kväll börjar jag med trombyl och så fortsätter jag med lutinus så klart. Testdag är 13/6, men när läkaren konstaterade att det är fredag den 13:e så sa hon att jag får testa den 12:e istället. ;) Det kändes så himla bra vid återföringen och jag såg precis när embryot sprutades in i livmodern. Som en liten stjärna ligger det där inne nu. Nu börjar de långa dagarna i väntan på eventuella symptom, men jag ska försöka hålla mig cool i en vecka i alla fall. Lättare sagt än gjort, jag vet... Det är inte för inte som man nog hellre kan kalla dom gruvardagar än ruvardagar.

En sak slog mig när jag var på väg till kliniken idag. Det här är vår sjätte återföring! Hur galet är inte det? 6 gånger har jag varit dit och fått 1 eller 2 embryon tillbakasatta. Dagens embryo är faktiskt nr 8 i ordningen. Jag känner mig i alla fall rätt så hoppfull den här gången och hoppas att vi inte behöver komma tillbaka till kliniken något mer nu.

Ikväll firar jag med smarrig mors dag-choklad och gos med dottern. :)

fredag 23 maj 2014

Nyskördad

8 ägg från 8 blåsor! Jag kan inte vara annat än supernöjd! :)

Allt gick bra, och precis som vid tidigare äggplock tycker jag att det jobbigaste är just när instrumenten sätts in. Själva bedövningen och plocket kändes inte mycket alls. Nu är jag lite svullen om magen, men har inte direkt ont utan känner mig mest bara öm.

I helgen skickar vi alla våra tankar, hopp och kärlek till de små liven på labbet och hoppas på ett återseende på måndag eftermiddag.

Trevlig helg! :)

tisdag 20 maj 2014

Äggplock på fredag

Dagens ultraljud gick bra och jag har nu ett gäng lite större blåsor på vänster sida. De största är 18 mm och de andra lite mindre. Höger äggstock verkar inte vilja vara med alls den här gången för där hade den enda lilla blåsan bara vuxit 2 mm sedan i fredags, men den hade i alla fall fått sällskap av en liten stackare till.

Äggplock blir på fredag förmiddag och sedan väntar en nervös helg. Jag glömde att fråga om när återföringen blir, men kliniken kör ju 2-dagarsodling som standard, och eftersom det är stängt på helgen räknar jag med återföring på måndag eftermiddag. Vi måste bara lösa det här med barnvakt för återföringen eftersom vi har en bit att resa till kliniken. I värsta fall åker jag ensam så får maken stanna hemma med dottern. (oj, jag planerar visst för återföringen innan jag ens vet om det blir någon - positivt tänkande för en gångs skull! :) )

Det känns så himla skönt att ha fått en äggplockstid inbokad och nu känner jag mig på banan igen! Jag känner mig inte särskilt orolig, men det lär väl komma ju närmare fredagen vi kommer... Jag kan bara ana hur nervös jag kommer att vara i helgen. Tur att helgen är rätt fullbokad med en massa roliga saker!

Nä, nu är det dags att ta de sista menopur- och orgalutransprutorna! Hurra! :)

måndag 19 maj 2014

Ständigt denna oro...

Det spänner och sticker, främst på vänster sida (över äggstocken gissar jag?) men även mitt över livmodern. Känner knappt något över höger äggstock. Ägglossningsflytningar igår men de är borta idag. Mensvärk lite nu och då. Gah, jag vet inte vad ska jag tro. Ser fram emot morgondagens ultraljud och hoppas att blåsorna har vuxit, men himla rädd att de ska ha vuxit för långsamt. Rädd att allt ska gå åt skogen. Vet redan nu att jag kommer att vara supernervös över om något eventuellt ägg blir befruktat eller inte. Hur är kvaliteten på äggen?

Ständigt denna oro... Den går verkligen inte att koppla bort. 

fredag 16 maj 2014

Insikter

Igår kväll slog det mig att jag mitt i all oro för äggen och hela behandlingen faktiskt glömt bort vad det är vi håller på med. Vi försöker ju få ett till barn! Om det här går vägen är jag ju för tusan gravid igen om några veckor! Tanken på ett till barn är alldeles för stor för att ta in just nu, så det är nog lika bra att jag inte tänkt så långt än. :)

Första kontrollen avklarad

Åh vilken lättnad, det finns ett gäng ägg där inne!

Jag kom till sjukhuset lite tidigt och fick komma in lite tidigare dessutom. Första gången på evigheter det hände, och såklart just den gång maken skulle följa med. Han hann därför inte vara med utan kom lagom till det var dags för mig att hoppa ner från stolen. Dessutom var det samma läkare som förra gången, men jag tyckte ändå att det gick bättre idag.

Läkaren började med att titta på höger sida, som ju alltid varit min bra sida, men där fanns det bara en endaste blåsa. Åh nej, hann jag tänka. Den var i alla fall i bra storlek som jag uppfattade det. På vänster sida såg det i alla fall bättre ut, och där fanns det 5-6 st i blandad storlek + några mindre också. Tror att de flesta låg på mellan 8-11 mm. Och detta efter bara 4 dagars sprutor! Blir intressant att höra från kliniken senare idag och få veta om jag ska behålla dosen eller ändra på något sätt. Slemhinnan var väl inte så jättetjock än, typ 6 mm, men jag blöder ju fortfarande så jag hade väl inte räknat med nåt annat. Den brukar ju alltid bli 3-skiktad och tjock så jag hoppas verkligen att den blir det den här gången också.

Ikväll ska jag börja med orgalutran så nu blir det två stick i magen i några dagar framöver. Nästa vul är på tisdag.

Edit: Kliniken ringde nu och jag ska höja dosen till 375 IE! Världens tantdos, men jag vet ju att jag har sega äggstockar. De hade inte fått svaret på blodprovet än utan gjorde bedömningen utifrån ultraljudet. Jag är så himla glad att vi håller på med det här nu, och inte om 5 år. Äggstockarna har ju blivit trögare bara på dessa två år. Nu får jag hålla tummarna för att det finns fina ägg i mina få äggblåsor.

onsdag 14 maj 2014

Händer det något där inne?

Jag har bara tagit två sprutor än, men tycker faktiskt att det redan sticker och spänner lite kring livmoderstrakten. Hoppas att det betyder att det är några ägg på gång där inne! :)

I övrigt känner jag mig precis som vanligt och det gick förvånansvärt bra att börja med sprutorna igen. Det var ju ändå 2,5 år sedan sist!

Jag måste upp snortidigt på fredag för att hinna lämna blodprov innan labbet skickar iväg sina prover (ska vara på sjukhuset redan 6.45) och några timmar efter det är det dags för ultraljud. Maken följer med som stöd den här gången och det känns skönt! Jag brukar ju alltid gå på såna här grejer själv, men känner verkligen att jag inte vill vara ensam den här gången. Jag glömde att fråga vilken läkare det blir som gör vul, men hoppas att jag inte behöver gå till samma som förra gången. Han kändes så osäker och sa till och med att han inte var någon fertilitetsexpert. Konstigt tycker jag att en läkare på gynmottagningen säger så...

Ikväll är det dags för spruta nummer tre.

måndag 12 maj 2014

Idag startar vi!

Äntligen! Mensen kom helt plötsligt några dagar tidigare än jag trodde, och ikväll är det dags för den första sprutan. Jag känner mig både lite pirrig, men också rätt så oengagerad. Jag vet inte riktigt vad som flugit i mig, men jag har inte gjort något av det jag tänkt göra innan den här behandlingen. Dvs knappt kommit ihåg folsyran och alla andra vitaminer, definitivt inte slutat med kaffet, inte tränat något alls nästan och dessutom druckit både ett och två glas vin. Jaja, det är som det är. Helt ärligt så är det ganska skönt att inte vara superengagerad i den här behandlingen.

Nu får vi hoppas att min kropp vill samarbeta och producerar en massa äggblåsor så att mardrömmen jag hade för några dagar sen inte blir verklighet. På fredag morgon är det dags för det första ultraljudet.

onsdag 7 maj 2014

Mardrömmar

I natt hade jag verkligen världens mardröm. Den handlade om att jag skulle på det första ultraljudet för att kolla äggen, och i rummet var det säkert 5 eller 6 personer från sjukhuset. Läkaren som gjorde undersökningen var min tidigare favoritläkare, som nu tyvärr gått i pension. Men i drömmen var han hemsk! Stor, fet och allmänt drygt med uppknäppt skjorta och inoljat hårigt bröst. Ultraljudet visade att det inte fanns några äggblåsor alls, och läkaren och övriga i personalen var helt oförstående till att jag blev ledsen. De bara sa "men trodde du verkligen att du skulle ha några ägg?" och skrattade åt mig. Jag gick därifrån tokledsen och otröstbar.

Det som hände i drömmen är verkligen min värsta mardröm, och jag är så himla rädd den här gången att jag inte ska få fram några ägg. Jag kommer att vara så fruktansvärt nervös innan första ultraljudet är gjort. Jag brukar gå på alla ultraljud själv, men nu tror jag nästan att maken får följa med nästa gång. Jag behöver en hand att klämma på.

tisdag 6 maj 2014

Uppladdning

Åh vilken härlig semester vi haft! Den första resan på tu man hand sedan dottern kom, och dessutom i ett så härligt land som Spanien! Vi har promenerat, ätit otroligt god mat, druckit gott, och bara haft ren och skär semester. Nu är energinivåerna påfyllda till max! :)

När det gäller nästa ivf så har det inte hänt särskilt mycket. Inget alls faktiskt. Mensen borde komma någon gång under nästa vecka, och då kör jag igång med sprutorna igen. Tyvärr beter sig min kropp fortfarande konstigt och jag har fått några små mellanblödningar nu efter ägglossningen igen. Inte alls mycket, men tillräckligt för att det ska vara störande och göra mig lite orolig. Dessutom har brösten börjat ömma igen, och jag har verkligen extrema skengraviditetssymtom varje månad. Illamående och tokhungrig om vartannat. Helt andra pms-symtom än jag haft tidigare.

onsdag 16 april 2014

Om en månad, nu då?

Bara några timmar efter mitt senaste inlägg dök mensen upp, och jag pratade med kliniken samma eftermiddag. Jag hade ju redan själv kommit fram till att det skulle bli väldigt tajt att hinna med behandlingen innan vår Spanienresa, så i samtalet konstaterade vi mest bara samma sak. Det känns skönt att inte behöva stressa fram behandlingen, och nu blir det en sista månad i frihet innan allt kör igång igen. Det känns, som jag skrev tidigare, faktiskt väldigt skönt att vänta en månad till nu, och jag ser en massa fördelar med det. Det främsta är att jag kan slappna av i Spanien, och inte behöva tänka på vad jag äter eller dricker där, och inte ta några mediciner heller. Ren semester helt enkelt. :) I mitten av maj tar vi nya tag och hoppas på tredje gången gillt!

måndag 14 april 2014

Mer och mer rädd

Jag läser på om tidigt klimakterium och blir mer och mer rädd. När vi gjorde vår utredning för en massa år sedan hittade man egentligen inget fel och vi har därför blivit klassade som oförklarligt barnlösa. Det man däremot kunde se var att mitt FSH var lite högre än normalt. Tror att man ska ligga under 7-10 för att det ska vara bra, och jag hade som högst 13. Upp mot 20 är inte bra vad jag kan förstå. Just på grund av det här har någon läkare sagt att jag kommer att komma i tidigt klimakterium, och bevisligen har jag behövt en rätt hög dos Menopur får att få igång äggproduktionen.

Nu har det ju gått ytterligare några år sedan utredningen, och jag så väldigt rädd att äggtillgången har blivit drastiskt mycket sämre. Symptomen på klimakterium är ju vallningar (har jag inte vaknat någon natt väldigt svettig?) och först kortare cykler som sedan blir länge (hade ner mot 26-27 dagar ett tag, nu är jag uppe i 31 helt plötsligt). Det här tillsammans med utlåtandet efter förra ultraljudet gör mig så fruktansvärt rädd.

Mensen har fortfarande(!) inte kört igång på riktigt, utan jag bara småskvätter lite, och nu är det faktiskt så att om den skulle komma först imorgon skulle vi klara oss undan påsken. Men då finns det istället risk för att äggplocket och återföringen krockar med vår Spanien-resa, så det är nog bara att inse att det inte blir något försök den här månaden. På ett sätt känns det jobbigt såklart, framför allt eftersom jag skulle vilja köra igång så jag får veta om jag kan producera några ägg längre, men mest av allt känns det faktiskt rätt så skönt. Det är jobbigt att göra behandlingar, och så länge vi inte är mitt i någon kan jag stoppa huvudet i sanden och låtsas att allt är bra. Det är så skönt att leva i den "vanliga" världen och bara få vara i nuet som en helt vanlig liten barnfamilj.

onsdag 9 april 2014

Inställt. Uppskjutet.

Jag pratade med kliniken igår angående mina frågor kring sprutstarten, och istället för ett besked om att tuta och köra fick jag istället höra att de vill att vi väntar en månad till pga att påsken kommer mitt i alltihop. Fy så less jag blir!!! Jag ringde dom två gånger innan vi bestämde oss för att vänta en månad, och båda gångerna sa de att det inte skulle vara några problem. Vi blev inbokade på ÄP under v 17, och ingen av gångerna sa sköterskan något om att vi skulle behöva vänta.

Jag har ju varit lite inställd på att eventuellt behöva vänta en månad till, lite beroende på när mensen kommer, men att de vill ställa in oavsett känns lite tufft. I vilket fall som helst så var jag inte på mitt bästa humör när de ringde upp igår eftermiddag (efter en hel dags oro efter ultraljudet) så jag grät för första gången i telefon med dom. Tror att sköterskan tyckte så synd om mig, så det slutade i alla fall med att det inte helt säkert blir uppskjutet ändå. Jag ska återkomma när jag fått min mens så får vi se om det går att hinna med den här månaden. Den förnuftiga sidan av mig förstår att vi kan behöva vänta, både pga att de har ont om läkare och att det kan vara svårt att få till ultraljud och blodprov mitt i påsken, men det lilla barnet i mig vill bara sätta sig ner och skrika "jag vill nuuuuu" och "det är så orättvist"!!

Igår kväll var nog faktiskt första gången sedan vi påbörjade syskonförsöken som jag fick samma känslor som innan vi fick får dotter. Känslor av att det är så himla orättvist att vi ska behöva kämpa så mycket för något som andra kan få så lätt. Varför just vi? Dessutom insåg jag att det nu i april har gått ett år sedan jag fick tillbaka min mens, och det betyder också att det gått ett år utan att jag blivit gravid. Inte helt oväntat eftersom jag inte blev gravid alls på tre år, men det blev bara ytterligare en bekräftelse på att vi inte kan få barn på egen hand. Blä.

tisdag 8 april 2014

Gah, skit, blä

Usch, nu har jag blivit nervös och rädd. Jag var på sjukhuset i morse för att kolla läget inför nästa behandling, och när läkaren kollar runt ser allt bra ut, MEN han ser väldigt få äggblåsor. Egentligen bara en. Vid något av ultraljuden i samband med fet:en var det en annan läkare som kollade (det är ju aldrig samma...) och då såg han ett par stycken på varje sida. Jag hoppas att det var den här läkaren som kollade dåligt, och inte att min kropp helt har lagt av. Dum som jag är så frågade jag inte så mycket utan bara gick därifrån. Så himla onödigt.

Nu blir jag orolig över flera saker:
1. att startdosen inte är tillräcklig och att blåsorna inte kommer att komma igång ordenligt
2. att det inte kommer bli några ägg alls, eller i alla fall inte så många
3. att äggkvaliteten kommer att vara skit
4. att jag kommit in i klimakteriet
5. osv osv osv

Det som är så dumt är ju att jag gör alla ultraljud på ett annat ställe än ivf-kliniken. Så här i efterhand kanske det hade varit bättre att åkt till kliniken och gjort det här ultraljudet, och efter det ha låtit dom bestämma behandlingsmetod, och inte bara utgå från tidigare behandling. Jaja, vi har ju i alla fall köpt 3 försök, så jag får väl försöka se det här som en testomgång. Ska i alla fall ringa kliniken och höra med dom om startdosen innan vi kör igång.

måndag 7 april 2014

Snart igång igen?

Den här veckan kör vi igång igen. Hoppas jag! Imorgon ska jag på ultraljud för att kolla läget, och förhoppningsvis kommer mensen på fredag eller lördag. Den får INTE komma tidigare, för då måste vi nog vänta en månad till. Om allt går enligt plan borde jag vara igång med sprutor på söndag i så fall!

Jag hämtade ut två stora kassar med medicin förra veckan, och nu ser kylskåpet mer ut som ett apotek än ett matkylskåp...

Det känns i alla fall helrätt att vi väntade en månad till, och nu är jag rejält peppad och pirrig inför det som komma skall. Kroppen verkar ha återhämtat sig efter missfallet, och jag har inte småblött något den här månaden. Jag har också mer hopp inför den här stimuleringen än jag hade inför fet:en. Det jag är mest nervös över är hur kroppen kommer att reagera på Menopuren den här gången. Som vanligt är jag rädd att kroppen inte ska svara på medicinen och inte vilja producera så många ägg, så jag ska försöka att se det här som en testomgång. Får se hur bra det går, hmm.. Jag kommer i alla fall att starta på en rätt hög dos (300IE) så jag hoppas att det räcker!

tisdag 25 mars 2014

En kropp i obalans?

Min kropp känns helt upp och ner. Innan den senaste mensen småblödde jag i nästan två veckor, alltså ända från ägglossning till mens. Och sen när mensen väl kom höll den på i många fler dagar än vanligt. Dessutom har jag fortfarande rätt dålig hy, vilket jag aldrig brukar ha annars, och mensvärk lite av och till och så kort stubin på det. Något är inte som det ska i kroppen och jag hoppas, hoppas! verkligen att kroppen återgår till sitt normala tillstånd snart. Blä för hormoner!

måndag 17 mars 2014

Om en månad!

Om en månad, då är vi igång igen! Mensen var så vänlig att komma någon dag senare än jag trodde så nu borde det inte (peppar, peppar!) vara någon risk att äggplocket krockar med påsken när kliniken är stängd ett par dagar. Mensen får gärna komma lite sent nästa månad också för säkerhets skull. (den kan diffa på allt mellan 26-30 dagar så säker är man ju aldrig...) Jag ska försöka att inte stressa upp mig kring datumen, för det är ju ändå inget jag kan göra åt det... Ett ultraljud är i alla fall inbokat till om tre veckor, och förra veckan fick vi iväg virusproverna. Check, check!

Det känns himla skönt att inte ha börjat med sprutorna redan den här månaden i alla fall. Jag tror att jag måste ladda upp lite mentalt först. Under veckorna som kommer ska jag försöka vara lite extra snäll med min kropp och träna, äta lite bättre och sluta med kaffet igen. Och försöka komma ihåg att äta lite extra vitaminer. Jag som inte brukar dricka särskilt mycket kaffe i vanliga fall har blivit en riktig kaffetunna efter det senaste missfallet. Kan man tröstdricka kaffe? Det är nog det jag gjort i så fall. Jaja, det borde inte bli en så stor uppoffring att sluta i alla fall. Kaffet på jobbet är äckligt så det dricker jag ändå aldrig, så det gäller bara att sätta en stoppskylt på bryggaren hemma. :)

Jag försöker tänka tillbaka på vad jag gjorde när jag blev gravid med dottern, men jag kommer inte ihåg. Eller jo, jag vet att jag gick på akupunktur, drack örtte och tog några suspekta örtdroppar då, men bara tanken på att gå tillbaka till akupunkturtanten ger mig ångest, så det väntar jag in i det längsta med.

fredag 14 mars 2014

Inte ensam, tyvärr

Jag och en kompis fick barn med några månaders mellanrum. Både vi och dom har haft en krokig väg fram till att vi blev föräldrar, men på lite olika sätt. Dom har varit med om en graviditet som var tvungen att avbrytas efter rutinultraljudet. Och för oss var det ju ivf som gällde. I somras pratade vi en hel del med varandra om syskon och jag vet att de gärna vill ha syskon ganska tätt och att de tänker att "blir det så blir det".

I veckan träffades vi och det var ett tag sen vi sågs. Jag hade väl lite på känn att det kunde vara så att hon var gravid, och förberedde mig på det i tanken. Och mycket riktigt, när vi träffas så berättar hon att hon var gravid. Men tyvärr fick missfall för några veckor sen. Deras andra missfall på ett halvår. Så himla tråkigt! Jag berättar om våra missfall och då visar det sig att vi hade haft nästan på dagen samma BF om vi hade fått fortsätta vara gravida den här senaste gången. Det känns så himla tråkigt att det ska vara så krångligt för oss båda. Jäkla skit med missfall! Tänk om vi skulle kunna få vara föräldralediga samtidigt igen, det vore lycka det! Jag håller tummarna hårt för att 2015 blir vårt år, på samma sätt som 2012 var det.

måndag 10 mars 2014

Destruktiva tankar

Jag verkar helt ha fallit tillbaka i det beteende jag hade under det första året vi försökte bli gravida. Jag letar symptom, känner efter och hoppas, men egentligen VEEEET jag ju att jag inte är gravid. Vi har inte gjort någon behandling och har dessutom inte ens prickat in någon ägglossning, men ändå kan jag inte stoppa tankarna. Jag tror på något sätt att det hör ihop med missfallen senast. Att känna symptomen då och se det där positiva testen har gjort att något i kroppen har triggats igång. Längtan kallas det nog visst.

Det har till och med gått så långt att jag tog ett test igår bara för att få utesluta något (lite drygt en vecka efter äl, det visar ju inte ens något då!) och testet var ett så solklart minus det bara kan bli (såklart!). Så nu ska jag ta mina pms-ömma bröst, pms-hunger och alla andra "symptom" och dra något gammalt över mig. Vi hörs en dag när saker och ting känns lite lättare.

torsdag 6 mars 2014

Vi väntar ändå

Jag hade telefontid med läkaren i tisdags och vi har nu en ny plan för nästa behandling. Vi kommer att köra med samma upplägg som förra gången när vi fick dottern, förutom att jag kommer att fortsätta med den högre dosen Menopur och inte sänka den som då. Innan behandlingsstart ska jag göra ett ultraljud och så måste vi ta om virusproverna eftersom de blivit för gamla.

Sen var det ju det där med tiden för mensen. Om kroppen inte krånglar borde mensen komma om en vecka ungefär, och då skulle vi hinna med en behandling innan fjällen, även om det kan bli på håret beroende på hur många sprutdagar det blir. Om den väljer att komma någon dag senare blir det lite väl tajt med tid. Efter att ha bläddrat och bläddrat i kalendern och räknat och funderat känner jag att jag nog vill vänta en månad till ändå för att slippa stressen. Jag har dubbelkollat med kliniken och det är inga problem att påsken är där i krokarna, troligen blir äggplock precis efter påsk. Dessutom hinner vi med behandlingen innan vår Spanien-resa, det enda är att jag får hålla mig borta från sangrian men det gör jag så gärna. :) När jag tänker på att vänta en månad till känns det så bra, och jag får ett lugn inom mig. Så jag tror faktiskt att det är rätt att vänta. Skönt!

Vi har också bestämt oss för att köpa ett 3-pack den här gången också. Då ingår 3 stimuleringar och 1 FET. Om vi vill kan vi byta ut en stimulering mot 2 st FET. Det här känns både spännande och läskigt och som det känns nu blir de här behandlingarna nog de sista vi gör. Lätt att säga när man har allt framför sig och alla chanser kvar, men jag hoppas ju såklart på att någon av dem ger oss den lillasyster eller lillebror vi längtar efter så. Om inte får vi ta det problemet då. Men visst låter 2014 som ett snällt och bra år? Ett år som ger oss bebisar? Jag lever på hoppet och tron i alla fall! :)

måndag 24 februari 2014

Nya tag

Jag har hunnit landa lite och allt känns inte längre lika jobbigt. Blödningen kom igång på fredagen och det har faktiskt gått riktigt bra. Det gjorde inte alls lika ont som förra gången, och den enda skillnaden mot en vanlig mens är att jag har blött fler dagar, nästan tio.

Nästa vecka har jag telefontid med läkaren, och jag hoppas få klartecken att kunna göra ett försök på nästa mens om den dyker upp i tid. Vi ska till fjällen i början av april, så mensen får inte komma för sent för då krockar äggplock och återföring med resan.

Sen är det ju det där med beräknad födsel om man blir gravid i april - slutet av december... Jag vet att man inte kan önska och planera alltför mycket när man är inne i barnlöshetssvängen, men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite dumt att göra en behandling så att BF i så fall blir precis vid jul. Hm, tål att tänkas på. Samtidigt så vet jag ju att det inte finns några garantier för att en behandling lyckas just nu, och vi vill ju komma igång så det kanske är lika bra att köra på? Jag är bara rädd att BF i så fall kommer att bli ett konstigt och onödigt stressmoment. Men egentligen, blir jag gravid kommer jag ju att bli superlycklig för det så det spelar nog ingen roll. Är jag fånig som ens tänker på det här?

fredag 14 februari 2014

Ledsen

Tack för era kommentarer! Jag har inte orkat svara på dem, men ni ska veta att jag uppskattar dem.

Testet jag tog i onsdags visade ett mycket svagt positivt test precis som förväntat. Kliniken vill att jag testar igen i slutet av den här veckan, men jag pallar inte med det utan inväntar blödningen istället. Jag har inte börjat blöda något än, och det jobbiga är att jag faktiskt inte ens haft bruna flytningar de senaste dagarna. Idag har jag dock börjat känna av magen så jag hoppas att blödningen snart är på gång. Men jag gruvar mig verkligen. Vid förra missfallet gjort det så grymt ont när jag började blöda, magen krampade och jag mådde illa. Det var inte alls som vanlig mensvärk utan nästan som värkar. Jag anar att det kommer bli likadant eller värre den här gången... Hua!

Jag trodde inte att det här skulle kännas så jobbigt som det faktiskt gör. Jag känner mig helt nersänkt, ingenting känns riktigt roligt och jag är så ledsen. Och rädd. Kunde det inte bara få gå lätt den här gången? Har vi inte varit med om tillräckligt nu? Det känns så läskigt att vi nu måste börja om och jag är så rädd att mina ägg har hunnit bli skruttiga på de här två åren. Läkarna har ju inte direkt varit positiva förut även om jag fått ut bra med ägg av bra kvalitet. Tänk om äggen har blivit värdelösa nu?

Och så kostar ju allt pengar. Jag har räknat ut att vi hittills har betalat kring 100 000 kr totalt för ivf-försöken och frysförsöken. Nu är frågan om vi ska betala för ett försök i taget eller köpa ett 3-pack? Jag är inne på ett 3-pack bara för att slippa pressen av att lyckas på den första försöket och det blir i så fall ca 60 000 kr till. Suck.

Dessutom vet vi inte ens när vi kan göra nästa försök. Vi har både en resa till fjällen och en weekend utomlands inbokade med en månads mellanrum, och med det sjuka oflyt vi är inne i nu (det senaste halvåret har varit en riktig pärs på så många sätt) så lovar jag att båda resorna kommer att krocka med tiden för eventuella försök. Det skulle innebära att nästa försök kan bli först i maj/juni. Det är så klart roligt med resor, men det är så himla jobbigt att behöva tänka och planera för sånt här och inte bara kunna vara i nuet och njuta fullt ut.

Det som gör att jag står ut och inte deppar ihop totalt är vår otroligt underbara dotter. Så fort jag tittar på henne, eller bara tänker på henne för den delen, så fylls hela jag av kärlek och då känner jag att det här inte spelar så stor roll. Vi har henne, vi är hennes föräldrar, hon är vår dotter, hon finns här i våra liv, och hon är den jag älskar mest av allt i hela världen. Ångesten av att förbli barnlös och att aldrig få uppleva en graviditet eller förlossning finns inte längre. Det är klart att jag önskar att hon ska få bli storasyster en dag, men än har jag inte samma rivande längtan i kroppen som innan hon kom. Älskade, älskade dotter.

fredag 7 februari 2014

Besviken, ledsen och arg

Innerst inne har jag vetat sedan några dagar tillbaka. Att desperat leta efter symptom är inget bra tecken, det har jag gjort allt för många gånger. Anledningen att jag testade så tidigt, redan på ruvardag 9, var att jag verkligen kände mig gravid då. Det var precis samma symptom som när jag väntade dottern, och när jag såg det svaga plusset då var det bara en bekräftelse på vad jag redan visste. I måndags hade jag ju som jag skrev fruktansvärt ont i både rygg och mage, och efter det tyckte jag att symptomen försvann ganska snabbt. I tisdags fick jag ju lite mer rosa i trosan, som nu verkar ha försvunnit nästan helt.

I morse testade jag igen, och nu var plusset svagare än det var i tisdags. Ungefär lite som för en vecka sen. Jag är inte dum, jag vet precis vad det betyder. Det är snart över. Igen. Jag har varit så ledsen under några dagar. Förra missfallet kändes inte så hårt, för då trodde jag aldrig riktigt på det eftersom jag inte kände något speciellt. Men nu, nu har jag hunnit ha riktiga symptom, fått se ett riktigt plus, och hunnit drömma och längta. I helgen var jag så himla glad.

Nu känns allt bara hopplöst. Och rädslan börjar smyga sig på. Vad är det som gör att jag får två tidiga missfall i rad? Är det min kropp det är fel på? Är det embryona? Var allt bara en lycklig slump att vi fick vår dotter? Kommer vi aldrig lyckas igen? Det är många jobbiga tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Och så känns det ju skit att vi inte har något kvar i frysen. Nu blir det ny stimulering med allt vad det innebär. Ledsen är bara förnamnet.

onsdag 5 februari 2014

v 4+2 Trött och matt

Det här är verkligen en riktigt pärs. I förrgår kväll tyckte jag att illamåendet började avta, och igår kände jag knappt av det något alls. Dessutom hade jag fruktansvärt ont i både mage och korsrygg i förrgår, men det blev också mindre igår. Idag är jag möjligtvis lite mer illamående (med lite god vilja) och dessutom har brösten börjat ömma lite. Men jag har ingen mensvärk (bara lite stick i livmodern ibland) och inte ont i ryggen. Hungern tycker jag ligger på en konstant hög nivå... Det rosa som kom igår morse av avtagit och nu är flytningarna knappt färgade alls längre. Däremot känns det konstigt när jag tar progesterontabletten. Mina känslor pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan.

Jag har inte tagit något test idag, och nu känner jag nästan att jag ska vänta till testdagen som är om en vecka innan jag tar ett nytt test. Då är jag på ruvardag 21 och då visar testet helt säkert hur läget är i alla fall.

Från och med nu ska jag vara snällare med mig själv och försöka att tänka mer positivt. Jag ska försöka att vara i nuet och börja njuta lite. För så vitt jag vet är jag ju faktiskt gravid just nu. Coolt! :)

Och ser ni, jag vågade lägga in veckonummer i rubriken?

tisdag 4 februari 2014

Vågar jag tro?

Testerna har visat positivt sedan i fredags och jag tycker nog att de blir starkare för var dag. Jag mår illa av och till, är hungrig hela tiden, har mensvärk och ont i ryggen. Det pirrar i brösten ibland.

Men, tyvärr har progestronresterna varit rosabruna i omgångar sedan förra veckan. Och det har blivit mer de senaste dagarna. Imorse var det mer rosa än tidigare, och jag har en annan känsla i kroppen.

Ruvardag 13 idag, 2 veckor sedan ägglossning igår. Testet jag tog imorse var starkare än det jag tog motsvarande dag före jul, men inte lika starkt som när jag blev gravid med dottern. Då hade jag inte heller någon antydan till spottings.

Snälla ni, jag behöver alla tummar jag kan få. Jag är mer rädd än glad just nu.

onsdag 29 januari 2014

Ruvardag 7 - hungrig!

I måndags hände precis samma sak som i november. På embryots 7:e dag högg och stack det till i livmodern och dagen efter blev progesteronresterna rosa. Då hoppades jag att det var en nidblödning (vilket det ju faktiskt kan ha varit eftersom jag testade positivt sen), och jag kan inte låta bli att hålla tummarna för samma sak den här gången. Förra gången fortsatte det att vara rosa/brunt ända fram till mensen kom, men jag tycker att det är mindre den här gången. Än så länge i alla fall. Och så har jag blivit så sjukt hungrig! Det spelar ingen roll hur mycket jag äter så är jag hungrig hela tiden. Jag har ett konstant sug efter mat. Och så har hyn i ansiktet blivit sämre än nånsin. Mensvärken kommer och går. Förstår ni hur mycket jag hoppas den här gången? Det som talar emot är ju det här med brösten. Jag hade ju lovat mig själv att jag inte skulle haka upp mig på det, men jag kan inte låta bli. För i dom känner jag absolut ingenting.

Det är ju för härligt att ruva! ;)

måndag 27 januari 2014

Lugna gatan

Jag fattar inte vad som flugit i mig, men jag känner mig så himla lugn. Det är först idag jag börjat räkna ruvardagar (nr 5 idag!) och jag inser att det här kring de här dagarna som embryot borde fästa där inne.

I november var jag ett nervvrak under hela ruvningen och hade en stressklump i magen. Den här gången rusar tiden fram och jag glömmer för det mesta till och med bort att jag ruvar!

Jag tar lutinus 3 ggr/dag men har ännu inte fått några ömma bröst eller liknande av dom. Det enda jag känner är molande mensvärk och lite pirr i brösten av och till. Det är så konstigt, för efter graviditeten har jag inte haft ömma bröst en enda gång. Tidigare hade jag alltid ömma bröst i samband med mensen någon dag i alla fall. Jag fick ju inga ömma eller svullna bröst i samband med plusset i december, så jag ska försöka att inte haka upp mig så mycket på det den här gången (troligen lättare sagt än gjort...).

Nu börjar de spännande dagarna där eventuella symtom borde dyka upp, så jag antar att de lugna dagarna kanske snart är över? Tur att det är fullt upp på jobbet efter några lediga inskolningsveckor, och att det efter jobbet är fullt upp med lek och bus!

onsdag 22 januari 2014

Dubbelruvar!

Vi som absolut INTE skulle återföra 2 embryon hade vi bestämt. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, och idag fick jag ett fint 4-celligt och ett halvbra 2-celligt embryo insatt. Det kändes så himla dumt att kasta bort ett embryo så då fick det också hoppa in i livmodern. Tyvärr fick de tina alla 3 embryon, så nu är vårt fryslager helt tömt. Men jag hade redan ställt in mig på att alla tre skulle gå åt idag så det känns faktiskt inte som hela världen.

Det blev att jag åkte själv till återföringen eftersom vi precis håller på att skola in dottern på förskolan. Det var jättelugnt på kliniken (tror att jag var ensam om återföring idag till och med) så jag slapp vänta på min tur, och sånt gillas ju alltid! Trodde att det skulle kännas konstigt att vara där utan min man, men man börjar ju bli lite rutinerad så det gick bara finfint. Nu hoppas jag att jag inte behöver åka dit någon fler gång!

Jag stannade förresten till på samma fik som vi fikade på efter återföringen när dottern blev till, och jag åt en sån där grodbakelse även idag. Vad gör man inte för att öka chanserna? ;)

Nu väntar ett par nerviga veckor i väntan på resultatet. Jag har väl inga jätteförhoppningar, även om ett litet pirr har väckts inom mig. :)

måndag 20 januari 2014

På gång igen

Ja, allt har hittills flutit på bra, och nu är det "bara" ett fint embryo som fattas. På onsdag eftermiddag är det tänkt att lillebror/lillasyster flyttar in i min mage.