Hur mycket ska man behöva orka?

Det är bara att inse fakta. Testet idag, som jag egentligen inte alls ville ta men ändå kände att jag behövde ta, visade ett svagare streck. Det här blir vårt tredje missfall. Tre missfall i rad. Det betyder en himla massa jobbiga saker som jag inte alls orkar tänka på egentligen. Är det fel på embryona? Är det fel på min kropp? Något av det är det ju, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är min kropp som jävlas och att det ska gå att medicinera bort. Det här betyder att vi inte kommer vilja köra igång något fler försök innan vi gjort en missfallsutredning. Missfallsutredning - ja, det ordet skrämmer mig mer än jag någonsin kunnat ana. Hur lång tid tar en sån? Vem ska jag behöva tjata på för att få göra en sådan? För att tro att någon läkare ska vara villig att hjälpa mig bara sådär har jag svårt att göra. Man måste alltid kämpa så jäkla mycket för allt hela tiden och det gör mig helt spyfärdig.

Hur ledsen och förbannad jag är just nu går inte att beskriva i ord tror jag. Det är tusen olika känslor som snurrar runt i kroppen just nu. Och så många saker som gör ont. Förutom det uppenbara i att misslyckas igen, så är det nog insikten av hur lite jag kan påverka som känns värst. Man har ju alltid en dröm om hur ens framtid och familj ska se ut. För mig har det varit 2-3 barn med kanske 2-3 års mellanrum. Max 3 år. Om vi lyckas till hösten blir det 3 år mellan dom. Misslyckas vi blir det fler. Just det här är det som gör mig mest illamående. Känslan av att inte kunna göra något åt vårt öde, utan bara finna oss i det. Det är klart att det hade varit värre om vi fortfarande varit barnlösa, men längtan efter ett till barn, längtan efter en familj med flera barn, har inte försvunnit för att vi fått ett barn.