Monsterdosen av Menopur verkar fungera och äggblåsorna är än så länge både fler och större än vid vårt förra försök. Slemhinnan är också treskiktad och relativt tjock. Magen börjar kännas spänd och är öm både utanpå och inuti. Jag brukar inte känna av så mycket av behandlingarna, men den här gången tycker jag att jag både är yr, illamående, trött och faktiskt ganska så less. Det kanske är kortisonet som gör sitt till?
Vi har kommit ungefär halvvägs in i sprutandet och jag gissar på äggplock om en vecka ungefär. Jag vet inte hur mycket jag ska våga tro och hoppas den här gången. Jag vill så himla, himla gärna att det ska fungera den här gången. På riktigt. Inget svagt litet streck, inga småblödningar, utan "bara" en helt vanlig frisk och fin graviditet. Det farliga är att jag nu efter tre behandlingar som alla slutat med svaga plus nästan räknar med ett plus den här gången också. Hur kommer jag att må om det inte blir så? Hur kommer jag att må om det blir samma visa med svaga plus ytterligare en gång? Jag önskar så att jag kunde få vara lite naiv ibland och inte bara bränd av alla motgångar.
En annan sak slog mig för några dagar sedan: att göra ivf-behandlingar känns inte särskilt speciellt längre. Det är en vardagsgrej som vi bara gör. Hur hände det? När gick det så långt egentligen? När blev en månads behandling med hormoner, sprutor, ingrepp och ultraljud bara vanlig vardag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar