Att vilja men inte våga

Det här är verkligen tortyr. Jag har så klart inte kunnat hålla mig från att testa, även om jag inte varit på samma besatthetsnivå som vid de tidigare försöken. Nu har jag dessutom slut på storpacket tester så nu får jag snällt vänta in onsdag (motsvarar den dagen jag plussade med dottern) och sedan nästa måndag som är vår testdag. Jag har hittills tagit ett test varannan dag och alla visar positivt. De två senaste mer än det första.

Jag mår illa av och till, är hungrig och känner mig lätt andfådd. När det kommer till trosanalyserandet så går det både bra och dåligt. För att gå in på detaljer så skulle jag vilja säga att lutinus kommer ut i två olika delar, dels nåt slags "vatten" och så klumpar. "Vattnet" är fortfarande helt vitt medan klumparna är svagt rosa. Rosa eller brunt har aldrig varit bra för mig i dessa sammanhang, och är väl egentligen det som gör att jag tappar hoppet mest. Magen har börjat kännas av mer, och sedan i natt har jag riktig mensvärk som går ut i ryggen. Dessutom känns det annorlunda när jag tar lutinus. Värken har vid de tidigare missfallen kommit strax innan spottingsen har ökat, och den där annorlunda känslan när jag tar lutinus har också alltid varit en dålig sak. Så imorgon borde jag vet åt vilket håll det barkar. Det pirrar i brösten någon minut per dag, men de är fortfarande helt oömma. Möjligtvis att jag kan lyckas klämma på dem så det gör ont en millisekund på kvällen.

Jag vill så gärna tro och hoppas att det här ska gå vägen, men jag förstår ju att chanserna inte är så stora. Jag känner mig mer gravid nu än för några dagar sedan, men jag tror egentligen inte på det.

Jag vill men vågar inte hoppas.