Hopplöst. Tröstlöst. Lönlöst.

Status: Avtrubbad och samtidigt mentalt slut. Luften har helt gått ur mig. På något sätt också en lättnad för nu vet vi resultatet, och precis som vid de senaste gångerna slutade det här försöket också med ett tidigt missfall. Väntan och ovissheten är det värsta. Testet idag visade på ett knappt synbart streck. Symptomen försvann på några dagar så det var inte oväntat alls. Jag har fortfarande inte börjat blöda men det brukar komma igång några dagar efter att jag slutat med lutinus. 

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag känner mig. Jag är inte så där ledsen som jag trodde att jag skulle bli, inte nu längre i alla fall. Det är bara så fruktansvärt jobbigt att aldrig få komma vidare. Nu har vi hållit på med syskonförsöken i ett år och någonstans inom mig har något dött. Hoppet och tron kanske?

På fredag har jag fått en telefontid med läkaren på kliniken och då ska vi diskutera hur vi går vidare. Jag kommer inte att vilja göra något nytt försök innan vi fått göra en hysteroskopi, Magkänslan säger att något är fel där inne i livmodern eftersom jag har mycket spottings och får alla dessa missfall. Vad jag gör om allt ser bra ut där vet jag inte. Måste försöka tänka ett steg i taget. 

Jag försöker glädjas med alla ivf-systrar som är och blir gravida, men just nu är det kämpigt. Bland mina närmaste vänner och kollegor har missfallsvågen dragit in, och det gör att allt blir ännu mer grått och dystert. 

Trösten i allt detta jobbiga är vår dotter. Jag kan inte ens tänka mig ångesten jag skulle haft om vi fortfarande var barnlösa. Inom mig har jag ett lugn som jag inte trodde skulle finnas där, och på något sätt kommer jag inte ner till det där alldeles mörka och svarta rummet längre. Jag väljer att vila i tacksamheten och lyckan över vår underbar dotter, annars klarar jag inte av det här.