Uppdatering

Drömmar kan verkligen spela en ett spratt. I natt en dröm om denna hopplöshet och kamp. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men någonstans mitt i allt kämpande i drömmen såg jag dem framför mig. Min dotter och ett till barn. Hennes lillebror. Lättnaden när jag insåg att vi just nu kämpar för ett tredje barn och att vår dotter redan fått ett syskon var så stor. Där och då kände jag att vi ju lika gärna kunde lägga ner ivf:andet, att vi redan kommit i mål. Besvikelsen när jag vaknar och inser att allt var en dröm, att vi visst är kvar mitt i allt jobbiga, att det inte alls finns något syskon till vår dotter. Tungt.

Inom mig så kämpar jag med alla möjliga tankar. Jag har fortfarande ett hopp om att det ska lyckas vid nästa försök, men samtidigt försöker jag att närma mig tanken på att vår dotter inte kommer att få något syskon. Att vi kanske kommer att bli den där familjen med bara ett barn. De familjerna som jag, som växt upp med flera syskon, alltid tyckt varit nästan lite konstiga. Jag vet inte varför, men jag känner verkligen en så stor skam och skuld om det skulle bli så. Som att jag inte lyckats med det mest naturliga - att få ett till barn.

Jag har varit på en första undersökning på kliniken där de gjorde ett ultraljud samtidigt som koksaltlösning sprutades in i livmodern. Undersökningen visade inte på något avvikande, och precis som vanligt såg allt sååå bra ut och var sååå normalt. Förstå mig rätt, det är klart att det är bra att allt ser bra ut, men det är så frustrerande att inte hitta något fel som går att åtgärda.

Läkaren skickade i alla fall iväg en förfrågan till en annan privat klinik om en hysteroskopi (även om han själv inte tyckte att det var nödvändigt) så nu väntar jag på besked därifrån om de är beredda att ta emot mig för en sån undersökning. Om de inte heller anser att det behövs får jag väl köpa det resonemanget då i så fall.

Jag ska i alla fall inför nästa behandling få göra en rispning av livmoderslemhinnan och dessutom kommer de att använda embryo glue vid återföringen. Dessutom kan det bli aktuellt att återigen ta trombyl, innohop och prednisolon. Både läkaren och jag är väl dock tveksamma till innohep och prednisolon eftersom det inte hjälpte den här senaste gången, men samtidigt så kanske det är lika bra att köra på med allt som bara går?

Det värsta för mig just nu är stressen över tiden. Jag inser att vi, om vi nu ska hinna med både hysteroskopi och rispning av slemhinnan, troligen inte kommer att kunna göra ett nytt försök förrän i februari. FEBRUARI! Det är ju evigheter kvar. Det innebär också att vi, om det försöket misslyckas, kanske bara hinner med ett försök till under våren. Pessimisten i mig har tagit över, och jag är så himla ledsen över att det i så fall blir så många år mellan dottern och hennes syskon. Jag kan verkligen inte släppa det där med åldersskillnaden. I det stora hela vet jag ju att det inte spelar någon roll, men jag kan inte låta bli att må så dåligt över det här. Och samtidigt så känner jag mig så dum som klagar så över det här. Vad har jag att klaga på, vi som redan fått en frisk och fin dotter? Det är väl bara att inse att barnlängtan inte försvinner trots att barnlösheten är botad. Vi är inte barnlösa i familjen, men i hjärtat och själen fattas det fortfarande ett barn hos oss. Jäkla infertilitet - jag är så fruktansvärt less på det här nu.