Tre år och ett år

Det är svårt att så här i slutet av november och början av december inte bli nostalgisk och tänka tillbaka på hur det var för några år sedan. För idag är det exakt tre år sedan den dittills mest fantastiska dagen i mitt liv, den dagen då vi testade positivt för allra första gången. Den stunden kommer jag aldrig någonsin att glömma. Den dagen blev starten på något helt fantastiskt!

Det är ju också nu ganska precis ett år sedan vi drog igång med syskonförsöken, och det var nog kring de här dagarna jag testade svagt positivt igen för första gången. Jag är så glad att jag inte visste då att allt vi skulle få uppleva under det här året skulle bli en massa svaga test och tidiga missfall.

Det börjar kännas tungt nu. Det är många av de jag känner som fick barn samtidigt som oss som väntar småsyskon eller redan har fått barn igen, och av alla barn på förskolan är det bara vår dotter och en annan tjej som inte har något syskon. Två syskon är på väg till barn födda samtidigt och året efter dottern. Jag har fått höra några osmidiga kommentarer från andra föräldrar om att det kanske är dags för syskon, och ja vad säger man? Jag suckar mest och byter samtalsämne. Bland våra kompisar är vi i alla fall rätt öppna och de flesta vet åtminstone lite kring vad vi gått igenom, och de har vett (tack och lov!) att inte fråga. 

Behandlingsmässigt står vi stilla, men förhoppningen är att kunna köra igång ganska snart efter jul igen beroende på resultatet från hysteroskopin som jag ska göra nästa vecka.