Inställt. Uppskjutet.

Jag pratade med kliniken igår angående mina frågor kring sprutstarten, och istället för ett besked om att tuta och köra fick jag istället höra att de vill att vi väntar en månad till pga att påsken kommer mitt i alltihop. Fy så less jag blir!!! Jag ringde dom två gånger innan vi bestämde oss för att vänta en månad, och båda gångerna sa de att det inte skulle vara några problem. Vi blev inbokade på ÄP under v 17, och ingen av gångerna sa sköterskan något om att vi skulle behöva vänta.

Jag har ju varit lite inställd på att eventuellt behöva vänta en månad till, lite beroende på när mensen kommer, men att de vill ställa in oavsett känns lite tufft. I vilket fall som helst så var jag inte på mitt bästa humör när de ringde upp igår eftermiddag (efter en hel dags oro efter ultraljudet) så jag grät för första gången i telefon med dom. Tror att sköterskan tyckte så synd om mig, så det slutade i alla fall med att det inte helt säkert blir uppskjutet ändå. Jag ska återkomma när jag fått min mens så får vi se om det går att hinna med den här månaden. Den förnuftiga sidan av mig förstår att vi kan behöva vänta, både pga att de har ont om läkare och att det kan vara svårt att få till ultraljud och blodprov mitt i påsken, men det lilla barnet i mig vill bara sätta sig ner och skrika "jag vill nuuuuu" och "det är så orättvist"!!

Igår kväll var nog faktiskt första gången sedan vi påbörjade syskonförsöken som jag fick samma känslor som innan vi fick får dotter. Känslor av att det är så himla orättvist att vi ska behöva kämpa så mycket för något som andra kan få så lätt. Varför just vi? Dessutom insåg jag att det nu i april har gått ett år sedan jag fick tillbaka min mens, och det betyder också att det gått ett år utan att jag blivit gravid. Inte helt oväntat eftersom jag inte blev gravid alls på tre år, men det blev bara ytterligare en bekräftelse på att vi inte kan få barn på egen hand. Blä.