Ledsen

Tack för era kommentarer! Jag har inte orkat svara på dem, men ni ska veta att jag uppskattar dem.

Testet jag tog i onsdags visade ett mycket svagt positivt test precis som förväntat. Kliniken vill att jag testar igen i slutet av den här veckan, men jag pallar inte med det utan inväntar blödningen istället. Jag har inte börjat blöda något än, och det jobbiga är att jag faktiskt inte ens haft bruna flytningar de senaste dagarna. Idag har jag dock börjat känna av magen så jag hoppas att blödningen snart är på gång. Men jag gruvar mig verkligen. Vid förra missfallet gjort det så grymt ont när jag började blöda, magen krampade och jag mådde illa. Det var inte alls som vanlig mensvärk utan nästan som värkar. Jag anar att det kommer bli likadant eller värre den här gången... Hua!

Jag trodde inte att det här skulle kännas så jobbigt som det faktiskt gör. Jag känner mig helt nersänkt, ingenting känns riktigt roligt och jag är så ledsen. Och rädd. Kunde det inte bara få gå lätt den här gången? Har vi inte varit med om tillräckligt nu? Det känns så läskigt att vi nu måste börja om och jag är så rädd att mina ägg har hunnit bli skruttiga på de här två åren. Läkarna har ju inte direkt varit positiva förut även om jag fått ut bra med ägg av bra kvalitet. Tänk om äggen har blivit värdelösa nu?

Och så kostar ju allt pengar. Jag har räknat ut att vi hittills har betalat kring 100 000 kr totalt för ivf-försöken och frysförsöken. Nu är frågan om vi ska betala för ett försök i taget eller köpa ett 3-pack? Jag är inne på ett 3-pack bara för att slippa pressen av att lyckas på den första försöket och det blir i så fall ca 60 000 kr till. Suck.

Dessutom vet vi inte ens när vi kan göra nästa försök. Vi har både en resa till fjällen och en weekend utomlands inbokade med en månads mellanrum, och med det sjuka oflyt vi är inne i nu (det senaste halvåret har varit en riktig pärs på så många sätt) så lovar jag att båda resorna kommer att krocka med tiden för eventuella försök. Det skulle innebära att nästa försök kan bli först i maj/juni. Det är så klart roligt med resor, men det är så himla jobbigt att behöva tänka och planera för sånt här och inte bara kunna vara i nuet och njuta fullt ut.

Det som gör att jag står ut och inte deppar ihop totalt är vår otroligt underbara dotter. Så fort jag tittar på henne, eller bara tänker på henne för den delen, så fylls hela jag av kärlek och då känner jag att det här inte spelar så stor roll. Vi har henne, vi är hennes föräldrar, hon är vår dotter, hon finns här i våra liv, och hon är den jag älskar mest av allt i hela världen. Ångesten av att förbli barnlös och att aldrig få uppleva en graviditet eller förlossning finns inte längre. Det är klart att jag önskar att hon ska få bli storasyster en dag, men än har jag inte samma rivande längtan i kroppen som innan hon kom. Älskade, älskade dotter.