Bortom längtan

För lite drygt ett år sedan skrev jag mitt första blogginlägg. Vi var då precis på väg att köra igång med vårt andra ivf-försök. Det försöket slutade, precis som vårt första ivf-försök, med minus och tårar. Tänk om jag då vetat det jag vet nu. Att det till slut skulle lyckas för oss. Att vi ett år senare faktiskt skulle ha blivit föräldrar till en underbar liten tös. Att tårarna av sorg, hopplöshet och bitterhet skulle ha bytts ut till tårar av glädje, lycka och tacksamhet.

Jag är så glad att jag började blogga, för genom att skriva ner mina känslor och tankar har jag kunnat bearbeta mycket av det jobbiga med att leva som ofrivillig barnlös. Det stöd jag har fått via bloggen har varit ovärderligt. Det finns inga andra än de som upplever samma sak som vet hur det känns när alla andra lyckas och man själv inte gör det. Hur det känns med en längtan som river i bröstet och hur hjälplösheten, sorgen, bitterheten och frustrationen tär på en. Som sagt, ni som läst, peppat, tröstat och glatts med mig har gjort skillnad! Ni har hjälpt mig att inte sjunka lika långt ner i de svarta hålen när det varit som tyngst, och ni har höjt mig högre än de högsta bergen i min lycka. Tack!

Jag känner att jag nu har skrivit klart på denna blogg. Det känns vemodigt på ett sätt eftersom bloggen är så förknippad med både det jobbigaste, men också det mest fantastiska, jag varit med om. Samtidigt känns det skönt att nu gå vidare och att få lämna allt de jobbiga bakom mig och istället kunna fokusera på allt det fina som jag lever mitt i nu. Min blogg blir nu en i raden av nedlagda ivf-bloggar med lyckligt slut.

Att vara ofrivilligt barnlös har varit fruktansvärt jobbigt, men det har också gjort mig till den jag är idag. En mer ödmjuk människa som verkligen försöker ta till vara på allt det fina som nu finns i mitt liv. Lyckan och tacksamheten jag känner när jag tittar på min underbara dotter kommer alltid att finnas där. Tänk att hon kom till slut!

Helt och hållet i mål är vi nog egentligen inte förrän (om) vi har turen att få ett syskon till vår tjej. Kanske kommer jag tillbaka och berättar om det när det är dags för syskonförsök. Kanske inte.

Just nu väljer jag i alla fall att se det som att vi är i mål. Vi är inte längre mitt i längtan, utan nu är vi faktiskt där - bortom längtan.

Så mycket att berätta om

Under varje barnvagnspromenad formulerar jag blogginlägg i mitt huvud. Och varje gång jag väl sätter mig vid datorn är allt som bortblåst! Det är så mycket jag vill skriva om. Hur det är att vakna med en liten gobit intill oss i sängen, hur hon vägrar att sova i vaggan, hur hon fyller blöja på blöja i en aldrig sinande ström, hur fantastiskt underbart det är när hon tittar på mig och småflinar, hur konstigt det känns att helt plötsligt vara en del i föräldragemenskapen, hur söt hon är när hon nyper ihop munnen och sträcker ut sig efter att hon vaknat, hur hon växer ur sina kläder i rasande fart, hur otroligt bra allting gått med amningen, hur hon sov 6 timmar i sträck i natt, hur hon gör dreggelbubblor i munnen, hur det är att åka till BVC, hur mycket tjockare hon blir för varje vecka, hur ofantligt gott hon luktar, hur underbart fin min man är som pappa, hur det är att vara hemma och upptäcka en ny och dagledig värld, hur lyckligt lottade vi är som fått en så underbar tös osv osv. Men eftersom tiden går så snabbt så tror jag att jag får nöja mig med den här sammanfattningen. :)

Jag börjar äntligen känna att jag har landat i mammarollen, och alla ord om att "njut för det är ju så kort tid de är så små" gör mig inte längre stressad. Allt har varit väldigt omtumlande den här första månaden, och jag hamnade aldrig i den där himlastormande förälskelsen på en gång. Jag har som tur är inte känt mig stressad över det utan känt att det är okej att det tar lite tid. Och nu är vi äntligen där. Hon och jag har hittat varandra på riktigt nu. Min kärlek till henne blir starkare och starkare för varje dag, och jag är så stolt över mig själv som klarar av att vara den mamma just min dotter behöver!

Tre veckor gammal

Tiden rusar fram och lilla tösen har redan blivit tre veckor! Idag är hon och jag hemma själva för första dagen och än så länge har allt gått väldigt bra. Jag har till och med kunna ta en dusch medan hon sov. Framsteg! :)

Vi börjar så smått komma in i livet som småbarnsföräldrar, och nu känner vi att vi har koll på vad hon vill när hon gnäller eller piper. Det är otroligt hur mycket som hänt med henne bara på de här veckorna. Hon har varit rätt stark i nacken ända från början och man märker att hon blir stadigare och stadigare för varje dag. Ögonen har också blivit så stora och pigga nu. Det är så otroligt mysigt när hon tittar länge, länge på mig med de fina ögonen. Jag kan bara gissa hur det kommer att kännas när hon även börjar att le. Mannen säger att han kommer att behöva ta tjänstledigt ett år när hon börjar att le. ;)

Om när lillan kom till världen

Den lilla blödningen på söndagen stannade vid lite blod på morgonen, och under dagen kände jag inte särskilt mycket mer än de andra dagarna. Möjligtvis lite mer sammandragningar framåt kvällen, men inget som gick att klocka eller som gjorde ont. Den natten sov jag väldigt bra och vaknade bara några gånger för toabesök och vändning.

På måndag morgon vaknade jag vid 7-tiden av en sammandragning som inte kändes som de jag haft tidigare utan var lite kraftigare. Vid toabesöket upptäckte jag en ny, lite rikligare blödning, och jag ringde förlossningen för att höra vad de trodde. Barnmorskan tyckte att vi skulle komma in för en kontroll och strunta i den inplanerade läkarkontrollen. Vi åt frukost i lugn och ro, läste tidningen, duschade, packade ihop våra grejer och kom fram till förlossningen vid 10-tiden. Under bilresan satt jag med mobilen och klockade värkar och körde TENS-apparaten. Jag trodde inte att värkarna var särskilt regelbundna, men såg ganska snart att de kom med 4-5 min mellanrum och var ca 1 minut långa. Ingen av dem gjorde särskilt ont egentligen och jag sa till mannen att jag trodde det var pinvärkar eller så. Vi har en rätt lång resa till förlossningen, men jag var aldrig stressad utan tyckte mest att det var spännande att äntligen få åka in på en kontroll. Jag trodde inte att det var riktiga värkar jag kände eftersom de var så korta och inte gjorde jätteont.

Väl inne på förlossningen gjordes en CTG-kurva och jag blev undersökt. Öppen 2 cm, en bit kvar av tappen och jag hade regelbundna värkar! Fortfarande inga som gjorde jätteont, men de kändes mer i alla fall. Vi blev inskrivna, men ivägskickade för att få det att komma igång. "Gå en sväng på stan och käka lunch" tyckte barnmorskan. "Det här kan ta tid."

Sagt och gjort, vi åkte iväg. Klockan var nu kring 11. Vi köpte med oss mat och satte oss på en parkbänk. Här nånstans började värkarna göra mer och mer ont, och jag var tvungen att ställa mig upp vid varje värk, vagga lite och fokusera på andningen. Vid 12 kände jag att det inte funkade längre utan ville åka in igen. Samtidigt tyckte jag att det var väl tidigt att åka in eftersom de sagt att det skulle ta tid. Jag funderade på om jag var mesigare gällande smärta än jag trott... Väl vid avfarten till sjukhuset bad jag därför mannen ta en extrasväng med bilen. Inte ville jag vara inne på förlossningen i onödan inte! Vi kom inte så långt innan jag bad honom vända... Men tjurskallen i mig fortsatte av någon anledning ändå att vägra gå in till förlossningen så vi tog en kort promenad i grönområdet utanför sjukhuset också... 

Vid 12.30 var vi inne på vårt rum på förlossningen igen. Nu kändes värkarna mer och jag hoppade in i duschen. Jag skulle tro att värkarna nu kom med någon minuts mellanrum. Mannen spolade min rygg med varmt vatten och värkarna vred om rejält i ryggen och magen. Den första timmen efter att vi kom in igen efter lunchen hade vi bara hjälp av en undersköterska som tyvärr var rätt mesig, och jag kände inget förtroende alls för henne. Jag larmade efter ett tag i duschen för att värkarna tog i så mycket och frågade om det skulle göra så här ont, berättade att det tryckte på nedåt och att värkarna kom så tätt. Jag ville bli undersökt, men hennes enda svar var "men det är väl skönt med en dusch?" (med bebisröst, not my thing!) och "du blir undersökt efter skiftbytet". Efter ett tag kände jag att duschen inte hjälpte längre och istället gjordes en ny CTG-kurva. Eftersom barnmorskorna var mitt i skiftbytet så det dröjde ända till kl 14 innan en barnmorska kom för att undersöka mig. Vid undersökningen visade det sig att jag var öppen 9 cm! Barnmorskan tog hål på hinnorna och efter detta tog det ännu mera fart. De slog igång lustgasen och jag hann andas typ tre andetag av den innan krystvärkarna kom. 

Jag säger bara en sak: oj så häftigt vilka krafter som finns i kroppen! Krystvärkarna var en helt annan grej. Nu hände det ju saker! Det är klart att de gjorde ont, men jag var så fokuserad på vad jag skulle göra, och hann aldrig få någon panik eller knappt ens tänka på vad det var jag var mitt i. Jag bara följde med i vad kroppen sa åt mig att göra. Jag var så fascinerad av hela grejen minns jag att jag tänkte. Tacksamheten över att få uppleva en förlossning fanns med mig under krystningarna. Mannen satt intill och peppade och berömde mig. Världens bästa stöd!

Under värkarna tog jag i för kung och fosterland och ur mig kom en massa konstiga ljud jag inte visste att jag kunde göra. Mellan värkarna vilade jag, slappnade av och väntade på nästa värk. Det var en så fin stund med själva krystningen. I vilostunderna var det helt tyst och lugnt i rummet. Vi bara väntade. Sedan krysta, tyst och vila, krysta, tyst och vila osv. Vid 15-tiden, efter ungefär 20 minuter av krystningar, kom hon ut. En gallskrikande, blålila, mjuk och hårig tös. En perfekt liten flicka. Vårt barn.

Hela vår värld har stannat upp. Allt är nytt och ändå så självklart. Lilltjejen har tagit oss med storm och jag kan inte förstå att just vi har haft sådan tur och fått den sötaste bebisen i hela världen. :)

Efter förlossningen har jag känt mig nästan som vanligt i kroppen och har knappt haft ont. Magen har nästan helt försvunnit, likaså redan 12 av de 18 kilo jag gick upp. Jag är otroligt glad och tacksam över att jag fick en så enkel och fin förlossning! Jag tänker tillbaka på den med glädje, lycka och tårar i ögonen. Tänk att vi efter fyra års längtan till slut skulle ha turen och lyckan att få uppleva detta underbara!

Två har blivit tre

Så kom hon då till slut. Vår bebis. Vårt barn. Vår dotter! :)

Hon kom i måndags efter en oförskämt enkel förlossning. Vi kom hem igår och har nu fullt upp med att lära känna denna underbara lilla tös.

En längre uppdatering kommer längre fram.

Kärlek och lycka

Det händer grejer!

Äntligen har det börjat hända grejer. Inte mycket, men ändå saker som jag antar beror på att något snart är på gång. Blodblandade flytningar måste väl betyda något, eller hur? Det här är första gången på hur länge som helst som jag blev glad över att toapapperet inte var vitt som snö i morse. :)

Jag har inte känt av så mycket mer sammandragningar idag än vanligt, och bebisen bökar på precis som vanligt. Jag antar att vi får fortsätta vänta ett tag till, men det känns så otroligt skönt att kroppen visar att den börjar göra sig redo. Nu ser jag fram emot morgondagens läkarbesök och hoppas att allt ser bra ut.

Sega dagar

Med risk för att vara gnällig - men fyyyy så lååååååångsamt tiden gååååår!!! Vi är så nyfikna på vem som ligger där inne nu! Mannens teori är att bebisen inte vill få konkurrens från OS om uppmärksamheten och därför kommer att komma efter helgen. Vi får väl se. :)

Vid varje liten förvärk kommer hoppet om att det är just DEN värken som är den första riktiga värken. Att det ska komma en till ganska snart. Men det gör det ju inte. Bara enstaka förvärkar och en massa vanliga sammandragningar.

Det känns så dumt att bli så här gnällig. Vi har ju bara max någon vecka kvar innan bebisen är hos oss. Så här nära har vi inte varit förut. Jag vet det, men ändå... Ju fler dagar som går, desto mer tid till att fundera och fundera. Och hitta saker att oroa sig för. Jag är så trött på kvällarna men har svårt att somna för att jag ligger och tänker på allt. Det är precis som när man var liten och längtade till julafton, med den stora skillnaden att vi inte vet vilken dag det är vi längtar till.

På måndag har vi en första kontroll på spec-mvc och då får vi se om det verkar vara något på gång snart eller inte. Jag hoppas så klart att bebisen ska vara här innan dess, men realisten i mig säger att vi kommer att behöva åka på den där himla kontrollen... Jag känner mig orolig över att behöva gå för mycket över tiden och att behöva bli igångsatt. Jag vet inte hur mycket man får gå över tiden i vårt landsting när det är en ivf-graviditet. Några kompisar (inte ivf) fick gå över 15-16 dagar innan de sattes igång.

Nä, kanske dags att knäskura golvet, gå en långpromenad, äta stark mat, pippa, äta ananas, dricka hallonbladste, massera bröstvårtorna och de tusen andra sakerna som det tipsas om för att få igång det?

(Okej då, allt är inte pest och pina. Det är mysigt att ligga och läsa i flera timmar i lugn och ro medan bebisen bökar där inne. Att fortfarande ha den bästa presenten i världen kvar att få. Att ha mannens hand på magen när vi somnar. Att få tårar i ögonen när jag tänker på och drömmer om den första stunden vi får se och hålla vårt barn.)

Nej, fortfarande ingen bebis

Nej, bebisen verkar trivas alldeles för bra där inne och har inte gjort några större försök att ta sig ut. Åtminstone inte den rätta vägen. Däremot buffas och bökas det på som aldrig förr där inne och det är nog större sannolikhet att den tar sig ut via sidan av magen än neråt just nu som det känns... Magen står ut i en massa konstiga vinklar mer eller mindre hela tiden och bebisen verkar inte vilja vila några längre stunder.

Jag måste säga att jag inte trodde att det skulle vara så här drygt att vänta på övertid. Varje dag känns som minst tio! Vi är än så länge bara 4 dagar över och fler kommer det att bli. Hur ska det då kännas efter 8? 12? 14?

Det jobbiga är att det är så svårt att hålla humöret uppe nu. Jag sover mycket sämre på nätterna, foglossningen som hållit sig borta ett tag har börjat komma tillbaka och störa, och allt vi gör är att vänta. Och längta. Och vänta. Och längta. Och vänta. Och längta. Vi försöker att göra andra saker så gott det går, men det enda jag tänker på är när det kan tänkas komma igång. Varje morgon när jag vaknar blir jag besviken över att det inte satt igång under natten. Samtidigt är det skönt med en ny dag för då är vi ju faktiskt en dag närmare. Alltid något...

Jag har inte haft några fler långa stunder av förvärkar. Ingen slempropp i sikte. Ingen konstig mage. Det enda jag känner som skulle kunna räknas som någon typ av framsteg är väl att jag får fler och fler sammandragningar och förvärkar för varje dag, men fortfarande inte särskilt många per dag. Snälla lilla bebis, det är dags att komma ut till mamma och pappa nu!

Övertid

Jahapp, då är vi inne på övertid då. BF igår kom och gick utan några speciella känningar. Jag kan inte direkt säga att jag är förvånad, även om jag så klart hoppats på att vi skulle bli några av de lyckliga att få föda före BF. Vi försöker att sysselsätta oss så gott det går och bara njuta av att kunna sova, vila, titta på tv, göra utflykter, träffa kompisar och göra precis det vi vill utan att någon annan styr vår tid. Än så länge går det bra i alla fall. Dessutom vet vi ju att bebisen är ute hos oss inom några veckor i vilket fall som helst och har vi klarat av att vänta i 4 år ska vi nog klara 2 veckor till också... Det enda som är liiiite stressande är att mannen har 4 v kvar av sin ledighet och ju längre tid bebisen dröjer med att komma, desto mindre tid får vi tillsammans efter att den kommit. Som tur är har han ett rätt flexibelt jobb och kommer att gå in och jobba några dagar om det drar ut på tiden mycket.

Det blir inga fler BM-besök utan nu är nästa kontroll hos läkare på måndag om en vecka. Jag hoppas innerligt att bebisen bestämt sig för att komma ut till oss innan dess.

Ännu fler förvärkar

I natt vaknade jag vid 3-tiden av en rejäl sammandragning som gjorde rätt ont. Efter det fortsatte de onda sammandragningarna ganska regelbundet under två timmar. Att somna om var helt omöjligt. Tyvärr slutade sammandragningarna sen och jag kunde somna om till slut. Men det måste ju ändå betyda att kroppen håller på att förbereda sig nu, eller hur? Jag lever på hoppet i alla fall. :)

Imorgon är det dagen för beräknad förlossning. Äntligen är den här! 

v 40 (39+1) och ett augustibarn

Nu är den här. Den veckan bebisen är beräknad till. Den veckan som kändes så otroligt långt borta den där dagen i december. Början av augusti. Slutet av sommaren. Slutet av vår barnlöshet. Snart starten på våra liv som föräldrar. Föräldrar till ett så efterlängtat litet augustibarn. Vår alldeles egen bebis.

Mina hormoner är åt alla håll och kanter och det är konstigt att jag ännu inte gråtit mer än vad jag gjort. Bara några tårar i ögonvrån ibland. Än så länge i alla fall...

Jag har fortfarande inga speciella känningar, även om jag igår hade lite hopp om att det kunde vara nåt på gång då jag var tvungen att springa på toa säkert 4-5 gånger. Idag har det dock varit lugnt så jag tror att det var nåt annat som ställde till det. Igår kväll fick jag dessutom världens yrsel- och illamåendeanfall. Det gick som tur var över efter ett par timmar, men det var verkligen obehagligt att inte ens kunna gå pga yrseln. Det kändes precis som när man vinglar sig fram efter ett äggplock helt drogad av morfinet. I övrigt ungefär samma status som förra veckan. Trött, andfådd, småsvullen om fötter och ben, illamående av och till, en enormt kickande bebis och en mamma och pappa som toklängtar efter bebisen nu!

Imorgon ska vi till barnmorskan igen och jag hoppas verkligen att det blir det sista besöket. Mannen tror att bebisen kommer den 7 aug och jag tror på 12 aug. Jag hoppas att han har rätt, för en gångs skull. ;)

Inget är som väntans tider...

Eller vad ska man säga? Jag trodde inte att jag skulle börja räkna ner på allvar så här tidigt eftersom jag räknar med att gå över tiden, men sen en vecka tillbaka letar jag tecken... Det tråkiga är att det inte finns några tecken att hitta. Inte än i alla fall. Men känslan av att det kan hända när som helst är häftig i vilket fall som helst! :)

Läget just nu:
Förvärkarna kommer någon enstaka gång per dag bara. Max.
Sömnen blir stadigt sämre och sämre. Jag vaknar på nätterna och har svårt att somna om.
Bebisen trycker på blåsan mer eller mindre hela tiden och så snart jag rest mig från toaletten måste jag sätta mig ner igen.
Utbrytningsförsöken via sidan av magen fortsätter och härom kvällen kunde jag inte somna på över en timme för att bebisen låg och tryckte på åt alla håll och kanter.
Magen verkar inte växa så mycket nu, men jag misstänker att det egentligen är så att det är rumpan på mig som växer mest och att magtillväxten därför ser mindre ut än den egentligen är. ;)

Nu är det vi som packar BB-väskan

Vi var hos barnmorskan idag och nu har bebisen fixerat sig där inne. Hjärtljuden låg på 140 slag/min denna gång och SF-kurvan har planat av. BM trodde att det är p.g.a. att magen har sjunkit lite. Det är en så hisnande känsla som kommer över mig när jag tänker på att bebisen mest troligt finns här ute hos oss om en månad. Jag hoppas att vi slipper gå över tiden alltför mycket...

Förberedelserna här hemma börjar gå mot sitt slut. Vaggan står färdigbäddad och väntar. Vagnen är redo. Kläderna och filtarna ligger tvättade i lådorna. Amningsgrejer finns på plats. Det enda som egentligen är kvar att fixa är lite blöjor, men det ska jag fixa imorgon. 

I helgen åker vi hem till våra föräldrar och stannar på obestämd tid. Det innebär att vi därför också kommer att packa BB-väskan den här veckan. I november förra året skrev jag om hur andra packade BB-väskan när vi packade ÄP-väskan. Nu är det vi som förbereder oss inför en bebis ankomst. Fullkomligt underbart.

Förvärkar

Äntligen (?) har jag börjat känna något som jag tror är förvärkar. Barnmorskan frågade mig om det förra veckan, men då hade jag inte känt något mer än vanliga sammandragningar. Nu kan sammandragningarna ibland kombineras med mensvärk och ont i nedre delen av ryggen, så jag antar att det är det som är förvärkar? Inte för att jag gillar att ha ont, men att känna smärta i samband med sammandragningarna gör att allt blir så mycket mer verkligt. Det är upploppet nu. Snart är vi där.

Bebisens rörelser har blivit väldigt mycket starkare de senaste dagarna också och nu trycker den på så fasligt åt sidorna med fötterna och rumpan, och kittlar mig i ljumskarna med sina händer och armbågar. Ibland tror jag nästan att den ska lyckas bryta sig ut via sidan av magen. :)

v 37 (!) (36+1) och nattliga tankevurpor

Hjälp vad tiden rusar fram! Nu är det mindre än 4 veckor kvar till BF! Jag har börjat landa i att lulla på hemma, och de mesta av prylarna vi behöver till en början är på plats här hemma nu. Jobbet gick dessutom väldigt snabbt att koppla bort. ;)

Kvar att fixa är fortfarande grejer till skötbordet, packa BB-väskan och så har jag ännu inte tagit tag i det här med amnings-BH, men det är för att jag tycker att det är så svårt! Vilken storlek ska man köra på? 1 eller 2 storlekar större än den vanliga? Är det bra med ett linne också?

Förra veckans BM-besök visade på en pigg krabat som låg med huvud nedåt, hjärtslag på 128 slag/min och en mage som växer enligt kurvan. Det är helt otroligt hur mycket bebisen bökar runt där inne nuförtiden. Minsta lilla rörelse känns och jag undrar när bebisen egentligen sover, haha.

Sen är det ju det där med förlossningen också. Jag tycker att det är jättesvårt att veta hur man ska/kan förbereda sig inför det. Det närmar sig ju onekligen med stormsteg. Vid senaste BM-besöket pratade vi en del om det, men allt känns så diffust och ofattbart. Jag har läst några förberedande böcker och tanken är att jag också ska ta tag i det där med avslappningsövningar och andningsövningar. Måste bara komma mig för också...

Kroppsligt mår jag fortfarande väldigt bra. Det är klart att jag känner mig tung och otymplig, och jag är stel och får ont i bäckenet om jag går några längre sträckor, men den större delen av tiden bara njuter jag av min mage, bebisens rörelser och sen känner jag mig fortfarande väldigt fin i min mage! Jag har inte börjat känna mig som en padda än i alla fall. ;) Toabesöken på natten har utökats till 2-3 st istället för ett, och det är ett litet projekt varje gång jag ska vända mig i sängen eller komma upp. I natt när jag vaknade för att vända på mig tänkte jag för att trösta mig själv att "nu är det bara en månad kvar, sen får du sova en hel natt igen". Sen kom jag på att det ju snarare är tvärtom, haha! Jag somnade om med ett leende på läpparna i alla fall. :)

Sista dagen

Idag gör jag min sista arbetsdag på över ett år. Veckan har jag tillbringat med att arbeta undan saker och bocka av grejer på alla tusen listor jag haft, avsluta pågående ärenden, städa och rensa kontoret och njuta av det faktum att jag inte behöver bekymra mig över något på jobbet på över ett år. Inte helt fel. ;)

Nu är det lite drygt fem veckor kvar till BF och allt känns så otroligt overkligt. Tänk att vår lilla parvel snart bor med oss på riktigt, på utsidan av magen. Jag är så sjukt nyfiken på hur han/hon ser ut, vad det är för liten person som ligger där inne, och om det är en pojke (vilket jag och minst 95% av alla jag träffat på tror...) eller en flicka.

Den närmaste veckan väntar vila och småpyssel hemma och mannen har inte semester förrän om 3 veckor. Planen för nästa vecka är att börja fylla upp frysen med matlådor och fikabröd och att tvätta och göra i ordning alla små kläder. Jag körde en maskin med bebiskläder förra veckan och känslan av att hänga upp sockarna var ofattbar. Jag minns hur jag för något år sen stod i tvättstugan och grät av förtvivlan samtidigt som jag hängde kläder. Jag längtade så ofantligt efter att få hänga upp just bebissockar. Det har hängt med som en målbild under allt kämpande så det var väldigt härligt att faktiskt få göra det på riktigt nu. Till veckan ska vi också hämta ut vagnen och babyskyddet som kommit nu.

Mellan allt hemmastök har jag mest tänkt att vila, läsa, klappa magen och käka jordgubbar. Oh, du ljuva sommartid! :)

Värmebölja och en bild på kalaskulan

Ojoj, nu börjar det verkligen kännas att det är slutspurten på gång. Magen är så högt uppe att jag måste sitta superrak i ryggen för att kunna andas normalt och inte domna av på huden under brösten. Magen är verkligen som en boll och det är egentligen bara från sidan och framifrån den syns. Mannen tog en bild bakifrån igår och från det hållet syntes inte något alls, lustigt! :) Jag blir andfådd för minsta lilla (och ibland inte ens för minsta lilla. Bara att sitta rakt upp och ner på en stol kan göra mig andfådd). Promenader går numera i långsam takt för annars gör det ont i bäckenet och sammandragningarna kommer.

De senaste dagarna har jag dessutom börjat ha en värmebölja inombords. Det har inte varit särskilt varmt ute, men temperaturen i mig har däremot varit högre... Tyvärr har vi fått mygginvasion inomhus så fort något fönster varit öppet, så att lämna det öppet på natten har inte varit ett alternativ, men jag tror att det börjar vara värt det snart. Synd att min man inte är lika varm som jag och inte väljer myggbett före överhettning ;)

7 arbetsdagar kvar nu och mindre än 50 dagar kvar till förlossningen! Jag känner mig lite småstressad över att vi knappt har något fixat här hemma inför bebisens ankomst, men efter en runda på stan idag så känns det bättre. Vi har några ombyten av de minsta storlekarna, några filtar och ett skötbord på plats nu. Kvar att fixa är sängplats (vi ska låna en vagga) och sängkläder och så alla småpryttlar som kan behövas. Amningsgrejer är också något som står på att fixa-listan. Vagnen och babyskyddet är ju också beställda men jag måste ringa och kolla när de kommer. Vi har en lista med saker som jag har tänkt att beta av så snart jag gått hem på ledighet. :)

Jag passar på att slänga in en nyfotad bild på magen också. Den senaste bilden jag la in var väl från v 17 eller så ;)

v 34 (33+1)

v 33 (32+2) och 2 kilo kärlek

Igår var vi på tillväxtultraljudet och allt såg fint ut med lilla parveln. Den väger lite drygt 2 kg nu och låg så väldigt gulligt ihopkrupen där inne och putade med rumpan. Helt galet att lillbebisen nu väger över 2 kg! Det börjar närma sig...

Andra sätt det märks att det faktiskt närmar sig på är de fläckar jag får på alla tröjor för att magen är i vägen, toabesöken på natten och svårigheterna att vända sig i sängen, kroppsvärmen (varför ska man bli så otroligt varm?!), andfåddheten, stelheten och sist men inte minst sparkarna som numera når ända upp till revbenen. Det går också att känna små fötter och knän genom huden. Helt underbart!

I natt drömde jag för första gången om förlossningen också. Jag födde aldrig något barn i drömmen, men vi var inne på förlossningen och andades genom värkarna tillsammans och barnmorskan visade hur lustgasen fungerade. Stämningen i drömmen var på nåt sätt väldigt allvarlig, inte så att det var någon fara för bebisen, utan mer som att "det är nu det gäller, det nu vårt barn ska komma, det är på riktigt". Åh, jag längtar så mycket till slutet av sommaren!

Jag har ledigt torsdag och fredag denna vecka och sedan är det bara två veckor kvar att jobba innan min semester. Det känns helmysko att jag den här gången inte bara går hem på vanlig semester, utan att jag faktiskt ska vara borta från jobbet i över ett år. Det här kommer att bli en härlig sommar. :)

Ingen bra kombo

Ajaj! Nackspärr i kombination med stor mage och foglossning är verkligen ingen bra kombination. Pga nackspärren har jag inte kunnat ligga på samma sätt i sängen som vanligt, och utöver väldigt ont i nacken gör därför också bäckenet rätt ont idag. Imorse höll jag knappt på att ta mig upp ur sängen. Efter 5 minuter av ålande, grymtande och stånkande lyckades jag på något sätt att rulla ut och upp ur sängen. Vi får hoppas på en bättre dag imorgon...

70 kg, 70 dagar, 75 %

För första gången i mitt liv väger jag 70 kg och för första gången i mitt liv har jag 70 dagar kvar till beräknad förlossning. Dessutom har vi i morgon kommit till v 30+0, och det betyder att 75% av graviditeten avklarad! Helt galet så snabbt det går nu! Älskade lilla pyret lever om där inne var och varannan stund och det är så ofantligt underbart varje gång. Känslan av att känna en fot eller knä eller arm stryka förbi där inne är oslagbar. Gunget på magen när det dansas loss där inne är så häftigt att se. Det börjar bli mer och mer tydligt att det är ett barn där inne, även om allt fortfarande är så otroligt diffust och svårt att förstå! Jag blir alldeles tårögd och pirrig i näsan när jag tänker på hur det kommer att bli den allra första gången vi får hålla vårt barn. Mannens ord till pyret i magen får mig nästan att gråta. Han kommer att bli en så underbar pappa!

Jag mår fortfarande väldigt bra och tackar min lyckliga stjärna att jag kan vara så pass aktiv som jag ändå kan. Bortsett från lugnare takt på promenader och inga tunga lyft så kan jag nog göra det mesta än så länge. Magen känns alldeles lagom stor nu och jag börjar känna att en sån här kula räcker alldeles utmärkt. Det är nog svårt att vända sig i sängen redan nu så hur det ska vara om 5-10 veckor känns svårt att greppa... Men det börjar kännas att magen är i vägen nu! Sammandragningarna kommer fortfarande lite av och till men det är nog bara att inse att det kommer att vara så här fram till förlossningen. Skillnaden nu jämfört med för några veckor sen är att de känns mer och mer, men samtidigt är ju livmodern också betydligt större. Jag tycker att magväxandet har stått stilla i ett par veckor, men nu stramar det och sticker i ligamenten igen så jag misstänker att den kommer att växa på sig lite mer nu framöver.

Slutspurten på jobbet har inletts och det känns så skönt när jag kan pricka av saker och ting och känna att jag gjort mitt. Nu är det bara 5 veckor kvar att jobba! Jag har aldrig längtat så mycket efter sommar och semester någon gång som jag gör i år. Tänk, 10 veckor till och sedan är vi föräldrar. Lycka! :)

Alles gut!

Allt såg bra ut hos barnmorskan och hjärtat slog den här gången med 144 slag/minut. Pyret passade också på att sparka barnmorskan på handen när hon skulle mäta magen. :)

Ultraljudet hos läkaren gick också bra. Moderkakan ligger i framvägg och är inte i vägen för utgången! Jippie! :) Mannen missade barnmorskebesöket den här gången och ville därför gärna få höra hjärtljudet när vi var hos läkaren istället. Hon försökte med en doppler men lyckades inte få till det så vi fick därför göra ett vanligt ultraljud på magen lite snabbt också. Oj så mycket större bebisen var denna gång! Hjärtat pumpade på som bara den och vi fick se den söta lilla profilen också. Det verkar som att bebisen brås på sin mor när det gäller näsan. :)

En lite rolig grej också: ultraljudet för att kolla moderkakan var ett vul, och ett tecken på att det faktiskt var ett tag sen jag behövde hoppa upp i gynstolen var att jag när jag varit inne på toaletten kom ut igen med kläderna på. Jag fick helt enkelt gå tillbaka till toan och klä av mig, haha. Förvirrad eller vad? :)

Nu tar jag långhelg och njuter av våren och trevligt kompissällskap. Trevlig helg på er alla!

v 29 (28+0) Det bästa sättet att bli väckt på

Efter en väldigt lugn dag i magen igår vaknade jag i natt av världens hålligång. Det var första gången jag blev väckt av bebisen (men inte den sista har jag en känsla av ;)) och trots att klockan bara var 4.40 kunde jag inte låta bli att ligga och småfnissa för mig själv av allt bökande och stökande där inne. Jag tror till och med att det var ett par kullerbyttor som blev gjorda där inne i natt.

Jag har inte känt av så mycket krämpor i kroppen de senaste veckorna och trodde nog att jag kanske var i lite bättre form än så här. En cykeltur på ca 8 km (iofs i rejäl motvind) och så en del grävande i trädgårdslandet efteråt fick nämligen min rygg och rumpa att helt braka ihop igår. Jag kunde knappt ta mig fram på kvällen och i natt har det varit svårt att vända sig i sängen. Jag har försökt att ta det lugnare idag, men det verkar svårt för min hjärna att ta in det faktum att jag måste anpassa mig efter en kropp som inte riktigt klarar av vad jag är van att den klarar av. Det känns så fånigt att stå på sidan och titta på när mannen gräver åt mig och bär tunga saker. Jag tycker ju inte att magen är så jätteenorm än, även om den så klart är rätt stor jämfört med i vanliga fall, men det är väl så att kroppen förändras mer än man tror och ser...

I veckan som kommer väntar både barnmorskebesök och det extra ultraljud vi ska på för att kolla till moderkakan. Det blir spännande!

Många tankar och så väldigt mycket tacksamhet

Graviditetsbeskeden trillar in ett efter ett, i en ström som aldrig verkar sina, och jag är så OFANTLIGT tacksam att ivf fungerade för oss och att jag bär vårt sparkande lilla pyre inom mig just nu. Jag vet inte hur jag hade klarat av det här året annars. Två nära kollegor, några släktingar, plus en hel drös med kompisar. Det har aldrig vara så många i min direkta närhet som varit gravida samtidigt förut. Taggarna jag skrev om förut känns inte lika mycket idag. Jag försöker att se på saken från annat håll. Att andra blir oplanerat ops-gravida eller kan planera in exakt vilken månad de vill ha barn och syskon påverkar ju egentligen inte mig och vår ofrivilliga barnlöshet. Idag är en dag när jag faktiskt kan se på det så, men jag vet att det andra dagar känns helt annorlunda...

Bebisen fortsätter att vara riktigt aktiv och igår buffade den runt mest hela dagen. Jag hajar fortfarande till varje gång och kan inte låta bli att lägga handen över magen. Alla små buffar gör mig lycklig in i själen och jag försöker att njuta av varje stund. Nu låter allt väldigt rosenskimrande, och visst är det så den mesta av tiden, men det ska jag villigt erkänna att det även finns stunder då jag undrar vad vi gett oss in på, då jag nojar över hur kroppen förändras och hur den kommer att se ut sedan, då jag är rädd att inte kunna knyta an till barnet, då jag ojar och stånkar över hur stel jag är, då jag funderar på om vi kommer att klara av att ta hand om ett barn, då det känns läskigt med hur mycket som kommer att förändras i våra liv osv osv osv. Men jag utgår från att det här helt normala tankar att få när man väntar barn, och tror ändå innerst inne att vi kommer att bli bra föräldrar. :)

v 27 (26+0) Bra vibrationer och tvåsiffrigt

Ja, så känns det när magen skumpar runt och lillen håller igång som bäst. Det är helt otroligt hur mycket mer bebisen känns av nu jämfört med bara för några veckor sedan. Magen har dessutom exploderat i storlek tycker jag och nu börjar alla mina kläder vara för små. Jag tyckte att jag köpte stora linnen och skjortor för någon månad sen, men nu slutar de nästan halvvägs på magen eller är helt omöjliga att stänga. Det är bara att inse att jag måste uppdatera garderoben lite igen... :)

Nu är det också mindre än 100 dagar kvar tills bebisen beräknas komma! Helt fantastiskt så snabbt tiden går! :) Vi har börjat småhandla lite kläder och i fredags slog vi dessutom till och beställde både barnvagn och babyskydd. Vi hade redan bestämt oss för en Brio Happy och har letat efter en begagnad men inte hittat någon bra. Så nu när Barnens hus kom med ett erbjudande om att man får ett babyskydd med bas på köpet när man beställer just en Brio Happy så slog vi till. Det känns så konstigt att vi i slutet av sommaren ska gå runt med en alldeles egen liten bebis i en vagn! (men underbart så klart :))

De där taggarna

När kommer egentligen taggarna att trubbas av? Kommer de någonsin att försvinna?

Trots att jag sitter med magen i vädret och en liten som sparkar där inne får jag precis samma känsla varje gång jag får ett graviditetsbesked. En otäck och isande klump i magen. Bittra och hemska tankar om att det går så lätt för alla andra. Det spelar ingen roll att jag vet att de andra också har haft det tufft, men på helt andra sätt.

Jag hoppas verkligen att jag så småningom lär mig att leva med taggarna. Men mest hoppas jag så klart att de kommer att skrumpna ihop för att till slut falla av.

BM-besök v 25 (24+0)

Äntligen var det så dags för det första BM-besöket där det inte bara vara fokus på mig utan även på lilla pyret. :) När vi var hos barnmorskan senast, i v 14 eller vad det nu var, kändes v 24 så otroligt långt fram. Nu har dessa 10 veckor rusat iväg och helt plötsligt var det dags att både mäta magen och lyssna på lilla hjärtat. Jag kan inte låta bli att tänka att det om 10 veckor till börjar dra ihop sig inför den sista månaden och att jag då kommer att ha gått hem på ledighet. Underbart!

Barnmorskan räknar och byter dagar på måndagar, och inte söndagar som widgeten här intill, så jag tror jag kör på hennes dagar istället så behöver det inte bli onödigt förvirrat. Det är nog mycket som kämpar om uppmärksamhet i min hjärna ändå...

Hur som helst så såg allt fint ut igår. Magen mättes till mitt på kurvan och hjärtljuden låg på 136 slag/min. Vi fick även en tid för det extra ultraljud vi ska på för att kolla på moderkakan, och det blir i mitten av maj. Jag hoppas, hoppas, HOPPAS att moderkakan har varit vänlig nog att flyttat på sig. Hela den här grejen med moderkakan har gjort att jag inte vill tänka på förlossningen än. Det känns så meningslöst att fundera över det innan jag vet om jag ens får chansen att föda vaginalt. Jag vill ju som jag skrivit förut hemskt gärna få föda vaginalt, och det har varit en av målbilderna i hela ivf-cirkusen, men samtidigt så vet jag ju att det inte är något som går att styra. Och bara för att moderkakan ligger rätt behöver ju inte det heller betyda att det i slutändan blir en vaginal förlossning... Kontrollfreak? Jag? Näe.... ;)

v 23 och små söta kläder

Direkt när vi flyttat in i vårt hus kom mamma över med flera lådor fyllda med barnsaker och kläder som är från när jag var liten. Hon ville få tömma sitt förråd och tyckte att vi behövde fylla på vårt. :) Hursomhelst så tog jag (äntligen!) fram en av lådorna igår och kollade igenom kläderna. Åh så små och söta dom var! En massa små bodys, byxor och knyttröjor i modell minimini. Plus en hel del stickade plagg som min farmor stickat till mig. Mamma (som ju alltid gråter glädjetårar nuförtiden) hade tydligen börjat böla när hon såg bilden på alla kläder som jag skickade till henne. :) Nu åker allt in i tvättmaskinen och sen får vi se vad som passar på vårt lilla pyre.

Dessutom köpte vi en del plagg när vi var i Stockholm förra veckan. Vi har hängt upp kläderna på garderobsdörren i sovrummet så det första vi möts av när vi vaknar är synen av små söta kläder. Man kan ju bli lycklig för mindre! :)

En fråga: hur mycket kläder och filtar och grejer behöver man från början egentligen? Jag känner mig totalt bortkommen när jag går omkring på barnavdelningarna..

Och så lilla pyret då? Jo, den sparkar mer och mer och verkar växa som den ska där inne. Sparkarna och buffarna syns tydligt utanpå magen nu, och det är inte längre någon tvekan om att min mage numera inhyser ett litet busfrö. Jag känner att kroppen förändras och för en som är van att alltid ligga på samma vikt +- 1 kg känns det lite konstigt att vågen numera visar +4 kg, men samtidigt förstår jag ju varför när jag tittar ner på magen. :) Naveln som från början mest blev lite grundare är numera bara ett spänt streck så det blir spännande att se om den kommer att ploppa ut så småningom eller vad den får för sig att göra. Annars mår jag väldigt bra nu. Knappt några krämpor, en buffande bebis och en väldigt mysig och rund mage = toppen!

Oj, nu blev det här en hel uppsats märker jag. Jag får nog försöka att skriva lite oftare istället ;)

Glad påsk på er alla och hoppas att ni får en skön helg!

Lugna och lyckliga dagar

Det har blivit ett gäng lugna dagar och det har varit välbehövligt efter förra veckans bravader. Någon som däremot inte har varit lugn är lilla pyret som sparkar och kickar på som bara den där inne. Jag har så svårt att koncentrera mig på jobbet när det börjar röra sig där inne. Jag vill bara få sitta och känna in, njuta med handen över magen och bara vara nära bebisen. Det är tokmycket att göra på jobbet under våren med några stora projekt som ska vara klara innan sommaren plus en vikarie som ska skolas in så egentligen har jag inte tid med magklappande, men det går ju inte att låta bli. Prioriteringar, ni vet. ;)

I helgen ska vi till Stockholm och det är en resa jag ser fram emot hur mycket som helst! Vara med familjen, äta god mat och framförallt - shoppa! Vi har inte köpt en endaste pryl eller plagg till pyret än, men det ska det bli ändring på nu. Jag tar med en halvtom väska ner och hoppas på att den är full när jag åker hem. :)

Jag känner själv hur tjatig jag låter med det jag kommer att skriva nu, men det är bara det att jag är så otroligt lycklig nu! Efter så många år av ångest, oro och stress är det så underbart att få vara i nuet, att planera för vårt lilla pyres ankomst och att inte behöva vara ledsen längre. Många av våra kompisar ska få barn i sommar/höst och det är så skönt att bara kunna känna gläjde för deras skull istället för att känna den ständiga avundsjukan som funnits där tidigare. Både jag och mannen har börjat leva upp på ett helt annat sätt nu och allt vi gör känns så mycket roligare. Det känns som att alla bitar i livet börjar falla på plats och det är underbart!

För ett år sedan

Den 23 mars 2011 satte mannen den första menopursprutan i magen på mig. Det tog några kvällar innan jag vågade ta den själv, men när jag väl vågat det insåg jag att det var så mycket enklare att göra det själv. Det känns som en evighet sedan dess eftersom det hänt så mycket på ett år, men samtidigt så känns det nära. Minnena från det där första försöket är så starka och kommer alltid att finnas inom mig.

Jag minns hur skakig jag var. Hur förväntansfull jag kände mig. Hur otroligt orolig jag var över att inte få fram några ägg. Känslan av att sitta i bilen tidig morgon på väg till kliniken. Nervositeten vid äggplocket. Lyckan över att få tillbaka ett embryo. De fruktansvärt jobbiga veckorna i väntan på besked.

Det där allra första ivf-försöket slutade med minus och mens i påskhelgen. Den dagen var vidrig. Sol och fint väder, lunchdejt med kompisar i värmen där det blev snack om hur snabbt de blivit gravida, frågor om vi ville ha barn snart, nekanden, och som grädde på moset ett graviditetsbesked senare på dagen från annat håll. Allt kom på en och samma gång. Jag grät ut i mannens och mammas famn.

Ett år har gått och med risk för att vara tjatig så är jag så otroligt tacksam över att jag nu är gravid. Jag vet att vi skulle ha samlat ihop spillrorna av oss själva och tagit oss igenom fler försök om vi behövt. Det gjorde vi ju under förra året. Men jag vet att hopplösheten ökar för varje gång. Att den psykiska påfestningen blir större för varje gång. Så som sagt, idag tänker jag på hur glad och tacksam jag är över att ivf:andet ligger som ett minne bakom oss och inte är något vi fortfarande är mitt i.

Med detta önskar jag er en trevlig helg och tänker lite särskilt på er som just nu är där, mitt i.

Halvvägs redan!

Tydligen ska vi räkna 5 aug som BF-datum ändå enligt barnmorskan och helt plötsligt har lite drygt halva graviditeten passerat! Bara andra halvan kvar då. :)

Urinprovet visade inte på någon uvi så det var inte förklaringen till alla sammandragningar. Jag pratade både med bm och spec-mvc och ingen av dem tyckte att jag behövde komma in och kolla upp det. Upp till 20 sammandragningar per dag sa de var normalt (men jag hade nog närmare 40 st i torsdags) men eftersom det kändes bättre i fredags så jag kände jag mig lite lugnare i alla fall.  I helgen försökte jag ta det så lugnt det bara gick och då kändes det inte lika ofta i magen. Måndag och tisdag blev intensiva jobbdagar och då kom sammandragningarna tillbaka som ett brev på posten. Nu idag känns det bättre igen så jag får helt enkelt inse att det nog kommer att vara så här framöver. Jag ska i alla fall lyssna lite mer på kroppen och vila när den säger åt mig att göra det har jag tänkt.

Annars är allt bara bra. Magen växer, bebisen sparkar på där inne och nu kan jag känna tydliga sparkar varje dag. Mannen har också fått sig några slag på handen när han lagt sin hand på min mage. Igår när jag satt på flyget hem och tittade ut över molnen blev jag så där fånigt blödig. Jag satt med handen över magen och kände små buffar och blev helt plötsligt så otroligt fylld av lyckokänslor. Jag är så otroligt tacksam över att vi får vara med om en graviditet och nu väntar vår barn. Jag kan börja gråta bara vid tanken på att vi i sommar ska få träffa vår lilla plutt som vi väntat på så länge...

Sammandragningar

I tisdags kväll blev mig mage plötsligt helt stenhård när jag skulle sova och jag insåg att jag nog haft min första sammandragning. Åtminstone den första jag känt av. Sedan fortsatte det igår med sammandragningar både på kvällen och i natt. Imorse hade jag åtminstone två stycken innan jag ens kommit upp ur sängen. Nu under dagen när jag inte ligger ner är det svårare att känna, men det känns spänt i livmodern av och till.

Fy så dåligt jag sov inatt på grund av all oro. Jag ringde barnmorskemottagningen det första jag gjorde imorse i alla fall och fick prata med en BM som lugnade mig lite. Sammandragningarna gör inte ont (förutom att det sticker till lite precis när de kommer), de börjar långt ner i magen från blygdbenet, de är inte regelbundna och jag blöder ingenting. Det är troligen ingen fara alls utan helt normalt, men jag ska i alla fall in imorgon och lämna urinprov för att se om det beror på en urinvägsinfektion. Det är nästan så att jag har träningsvärk i magen idag... Nån annan som har liknande erfarenheter utan att det var nån större fara?

Efter ultraljudet i måndags har jag börjat se på pyret i min mage på ett helt annat sätt. Allt är så mycket verkligare och det blev helt plötsligt väldigt tydligt vem det är jag är så rädd om. Att det finns ett litet litet barn där inne som jag vill skydda till varje pris.

Vårt spralliga pyre!

Åhhhh! Jag hade kunnat ligga på den där britsen i flera timmar och bara tittat och tittat. På dom små armarna som viftade hela tiden, på dom små benen som sprattlade runt, på det lilla söta huvudet osv osv.... Allt gick som ni märker kanon och vår lilla bebis mådde hur bra som helst. Den ville inte ligga still utan sprattlade på hela tiden där inne. Det var en helt magisk upplevelse! <3

UL-maskinen ville flytta fram oss 3 dagar till 5 aug (utifrån ÄP-datum) medan måttet på bebisen flyttade oss till den 7 augusti istället. Så någon gång mellan 5 och 7 augusti får vi väl räkna som BF-datum nu. :) Moderkakan låg tyvärr rätt långt ner (det kan ställa till det vid förlossningen) så därför ska vi tillbaka på ett till ultraljud i v 27-28 för att titta om moderkakan följt med livmodern uppåt när livmodern blivit större. Jag vill så hemskt gärna få föda vaginalt, men just nu känner jag att det inte spelar någon roll alls. Huvudsaken är att vårt lilla pyre mår bra, resten löser sig.

Åh, vi är så underbart fantastiskt lyckliga! Här en bild på vårt lilla pyre. Kärlek!

Dagen D är här

Eller snarare dagen U som i ultraljudsdagen. I eftermiddag ska vi får se vår lilla skrutt på riktigt för första gången. Förra ultraljudet var i v 9 och då såg vi mest bara en antydan till huvud, armar och ben och såklart ett jättefint hjärta som pickade.

Jag är inte speciellt orolig över att pyret inte ska leva där inne för i helgen har jag känt av den varje dag. Inte riktiga sparkar eller så, men däremot har den legat som en liten bula långt nere i livmodern lite av och till. Hela familjen har kunnat känna och efter att mamma bekräftat att det är så där det känns så vågar jag tro fullt ut på att det faktiskt är den lilla bebisen jag känner. Igår kväll när vi skulle sova kunde till och med mannen känna små pickande rörelser utanpå magen. Som att ett finger petade på magen, fast inifrån. Dessutom kunde jag känna tydlig hur lillen flyttade sig där inne. <3

Jag köpte förresten mammabyxor i helgen också. Jag säger bara en sak: vilken befrielse! :)

Återkommer med ultraljudsrapport ikväll! (Det är nu jag låtsas att jag inte är sjuuuukt nervös, att inte en massa hemska tankar snurrat i mitt huvud den senaste veckan, att inte mina nerver ligger utanpå kroppen och att tiden inte alls kommer att gå fruktansvärt långsamt idag fram tills att vi vet att allt är bra med bebisen... Det bara måste vara bra där inne. Så är det bara.)

v 19 (18+0) Magfascination - och så några bilder

Magen växer och det känns underbart! Jag kan inte sluta titta och klappa på den, haha! Jag hade som mensvärk (växtvärk) mer eller mindre hela v 16 och 17 och efter det ploppade magen ut mer på riktigt. Den är fortfarande ganska platt på morgonen (även om den är lite större över livmodern även när jag ligger ner) men så fort jag kommit upp och rört på mig lite sväller hela magen upp. Jag märker att tarmarna krånglar lite mer än de brukar, men det gör inget. Inget alls! Jag har av någon anledning trott att magen skulle växa ganska långt ner till att börja med, men har märkt att den vuxit överallt. Det trycker på upp mot revbenen när jag sitter ner. Jag gissar att jag ska njuta av att kunna röra på mig så pass fritt som jag kan nu, för nu börjar jag inse att det kommer bli ett himla bök att vända sig och komma upp ur sängen när magen blir större. :) Både igår och idag har jag känt av den lilla bulan långt ner på magen igen och dessutom knorrar och småbuffar det där inne lite nu och då. Jag hoppas verkligen att det inte är nåt jag inbillar mig utan att det verkligen är pyret som gympar på där inne...

Dessutom är det nu mindre än en vecka kvar till ultraljudet. På måndag eftermiddag smäller det! Jag längtar som en galning samtidigt som jag är livrädd. Att jag har börjat känna av pyret ibland har i alla fall gjort mig mycket lugnare. Och idag har vi gått in i 19! Det jag skrev om tiden för nån månad sen stämmer verkligen. Jag hänger inte alls med...

Och så några bilder på kaggen...

v 10+4

v 17+4

Och så lite klappande :) 

(ränderna på sidan av magen på denna bild och den ovanför är bara sovränder för jag somnade visst i soffan, hihi)

Kulor och bulor!

Försiktiga blickar mot magen. Kommentarer på jobbet om att det börjar synas nu. Åh, så jag suger åt mig! Som jag längtat efter att få bära runt en kula med ett litet pyre i! <3

Igår när jag låg i soffan la jag handen ganska långt ner över magen och helt plöstligt dök det upp en hård bula på vänster sida. Som en liten korv under huden. Jag ropade på mannen men han hann inte känna det innan det försvann. Efter 5 min kom det tillbaka och då var mannen snabbt framme med sin hand och kände även han att det var en hård bula på den sidan. Återigen försvann bulan efter en liten stund. Är det vårt lilla pyre som bökar runt där inne tro? :)

Tack för tips om kläder också! Jag var på vippen att beställa från Hm men leveranstiden var så lång så jag hinner åka och köpa i butik istället. Det ser jag fram emot. :)

Trevlig helg på er alla!

Det här med kläder?

Igår skulle jag (äntligen!) ge mig ut och hitta ett par byxor med lite mer plats för magen. Jag har nämligen börjat bli less byxor som sitter åt i midjan där jag måste ha uppknäppt gylf och gummisnodd i midjan... Men fy så besviken jag blev! Av alla butiker i stan var det bara Polarn och pyret som hade mammakläder. Och då var det ju inte något jätteutbud de hade direkt. Två olika typer av byxor med värdelös passform båda två.

Så nu blir det lite nätshopping istället, även om det tar emot lite att köpa byxor på nätet. Hur ska jag veta att de sitter bra liksom? Har ni tips på någon bra sida? Ska man köpa sin vanliga storlek? Vill man ha hög eller låg mudd på byxorna? Och ni Sundsvallare, finns det mammakläder i butikerna hos er? Kan hända att det får bli en shoppingresa lite framöver. :)

Jag som aldrig brukar ha leggings funderar på att byta klädstil helt och hållet. Det känns nästan lättare. ;)

Fladder?

Både igår och idag har jag känt något som ibland fladdrar till ganska långt nere i magen, en bit under naveln. Tro om det är den lille som ger sig till känna? :)

Knappt 3 veckor kvar till RUL nu och jag är både sanslöst förväntansfull och fullkomligt livrädd...

Glädjetårar och snart vecka 17

Nu var det ett tag sen det blev något skrivet här. Jag har inte direkt någon inspiration och känner att det inte finns så mycket att skriva om. Vi väntar ju mest bara :)

Bulan på magen blir i alla fall större även om den varierar stort under dagen. På morgonen syns det knappt men på kvällen jäser den ut som bara den. I fredags gick jag ut officiellt på jobbet med vad som är på gång och jag fick höra att två kollegor börjat ana något och gissat att magen inte bara var uppblåst på grund av mat. :)

Sen har jag också den senaste veckan börjat med ett stickprojekt och ska försöka få till en tröja till pyret. Tyvärr har jag inte blivit något superproffs än så det blir något litet hål här och där. Det får nog bli en body under och en tjock tröja ovanpå för att det inte ska bli för kallt till hösten tror jag. ;) Jag måste bara berätta en rolig sak om min gullliga mamma också. Ni kommer kanske ihåg att jag berättade att hon grät mest hela julafton för att hon blev så glad för vår skull? Efter det gråter hon tydligen lite nu och då för att hon är så glad och längtar så mycket efter pyret. Igår när jag pratade med henne och beskrev tröjan jag håller på med så blev det plötsligt helt tyst i luren. Då visar det sig att hon sitter och gråter igen. Hihi, lilla söta mamma! :) Jag och min syster misstänker att mamma kommer att bli precis som vår farfar. Han brukar nämligen börja darra på underläppen varje gång vi ses bara för att han blir så glad. :)

En till sak också nu när jag ändå är i farten. Det har blivit så att vi varit rätt öppna med ivf:andet för våra kompisar (trots att vi nog egentligen inte tänkte det från början). Och helt plöstligt visar det sig att någon försökt rätt länge utan att lyckas, att någon fått hjälp av pergotime, att någon har endometrios osv. Vi är inte ensamma och jag är så glad att vi vågar prata om det!

Och så en sak till, den här "mensvärken" jag känner mest hela tiden, kommer den att gå över eller är det nåt man har hela graviditeten?

Idag 15+6, imorgon går vi in i v 17! :)

Välkommen v 16 (15+0)!

Ojoj, nu rusar tiden verkligen fram! Redan v 16, hur gick det till?! Om knappt en månad är det dags för ultraljud. Om drygt en månad har halva graviditeten passerat.

Varje morgon och kväll (och alla gånger jag går på toaletten under dagen) drar jag upp tröjan, tittar på magen och smeker lite försiktigt över den lilla rundning som finns. Tänk att vårt lilla barn finns där inne. Det är så ofattbart och jag är så glad och tacksam över att få uppleva det här.

Samtidigt som jag är glad finns också oron där. Jag har svårt att slappna av och njuta och det stör mig. Vi har kommit så långt på resan och är ju mitt i det som vi längtat efter så länge. Varför ska det då vara så svårt att bara vara glad och tro på att allt kommer att gå bra?

Det börjar synas nu

Vet ni vad, jag tror att jag har börjat få lite bebisput! :) Jag var hemma hos familjerna (både min och mannens) i helgen och allihopa tyckte med bestämdhet att det börjat synas lite på magen. Jag tror inte att det är något de skulle vågat säga om de inte vetat om att jag faktiskt är gravid, men ändå... Och egentligen så låter det lite logiskt också. Jag har nämligen gått ner lite i vikt de senaste månaderna pga illamåendet, men magen är ju större. Det känns mest som lite extra fett pga för mycket mat, men jag inser ju att ekvationen med minskad vikt och större mage inte går ihop annars. :)

Illamåendet är förresten mycket bättre nu. Det var förra helgen och i början av förra veckan jag kände av det senast, men nu tycker jag att det känns bättre igen. Det enda jag egentligen känner nu är molvärk (som känns precis som mensvärk) och mycket ömma bröstvårtor, plus att jag är uppe och kissar varje natt. Det är väl lika bra att vänja sig vid att vara uppe på nätterna redan nu. ;)

v 15 (14+0) och fortfarande illamående

Blä, illamåendet verkar inte riktigt vilja släppa sitt grepp om mig. Jag mådde mycket bättre förra veckan men i helgen och i början av denna vecka tycker jag att det har kommit tillbaka. Inte lika mycket och inte lika konstant som tidigare, men ändå illamående. Igår morse hängde jag över toastolen igen på jobbet. Det känns så skumt att ena stunden hulka och må piss för att i nästa stund må hur bra som helst och käka förmiddagsmacka som vanligt...

Annars är allt finfint! Det enda som bekymrar mig lite är att jag har börjat få ont i svanskotan. Just nu är det hanterbart men jag oroar mig lite för att det kommer bli värre. Jag försöker att bli bättre på att variera mellan sittande och stående på jobbet i alla fall. En kudde på stolen kanske inte hade varit så dumt heller?

Idag tänker jag också på Solens strålar som är på sitt rutinultraljud. Jag håller alla tummar jag har för att allt ser finfint ut med lilla glimten!

Resa?

Vi (mest jag...) har börjat få ett rejält sug i restarmen, och med tanke på att vi förhoppningsvis bara är två i familjen i ett halvår till så kanske det är dags att passa på nu i vår. Först hade jag tänkt att valborg skulle passa bra med tanke på att det är en del extra lediga dagar då, men sen insåg jag att jag kommer att vara i v 25+x då... Ni som varit/är gravida och rest, vad säger ni? Är det värt att åka så sent eller vill man helst bara vara på hemmaplan då? Tanken är en storstad, helst Barcelona. Jag har ju ingen aning om hur jag kommer att må så i så fall bokar vi resan lite längre fram.

Inskrivning och ligamentsmärtor

Igår var det dags för inskrivning och jag är så glad att jag bytte barnmorska! Från en förvirrad och stressad kvinna till en strukturerad, noggrann, kunnig och avslappnad kvinna med glimten i ögat. Det kunde inte ha blivit bättre. Så nu är jag inskriven enligt konstens alla regler!

Nästa besök hos BM blir först i april/maj (!) men innan dess är det ju rutinultraljud som gäller. Egentligen skulle vi ha fått en tid för ultraljud v 10 men då ska hon som gör ultraljud vara sportlovsledig så ultraljudet blir först den 12:e mars. Det känns spännande och jag hoppas verkligen att allt ser bra ut. En kompis till oss var i somras med om att behöva avbryta graviditeten efter rutinultraljudet och det är ju verkligen mardrömmen... Men chansen att allt ska se bra ut är ju så mycket större än risken att något är fel och det är vad jag försöker att fokusera på. Jag ser verkligen fram emot att få se att det finns en bebis där inne för just nu är det väldigt svårt att förstå. Bara tanken på att VI ska bli föräldrar gör mig yr! Inte hjälper det mig att jag haft nästan 4 år på mig att förbereda mig på tanken. ;)

Jag hade en hel lista med frågor till barnmorskan och en av dom handlade om att jag se senaste dagarna har haft rätt ont i nedre delen av magen. Smärtan kommer vid hastiga rörelser och är mer som hugg på sidorna ner mot ljumsken. Det kan vara ligamentsmärtor fick jag höra. Igår kunde jag knappt gå under vissa delar av dagen utan att det gjorde fruktansvärt ont, men idag känns det mycket bättre. Jag var rädd att det var urinvägsinfektion på gång men provet visade inte på några bakterier så det var ju skönt.

Dessutom var jag ordentlig igår och hämtade ut en kanylburk från apoteket dit jag ska slänga alla gamla sprutor. Nu ska allt ut! Frågan är när jag vågar lämna tillbaka medicinen som ligger i kylskåpet...

Nyheten är ute

Sådär. Då är hela släkten informerad! :) Pappa (mina föräldrar är skilda och pappa har inte fått veta tidigare pga att jag vet att han har svårt att hålla tyst) var den första som fick veta. Efter lite kallprat sa jag att jag hade något att berätta och frågade om han satt ner. Ja... sa han. Du ska bli morfar i sommar! -tyyyyyyst- Haha, stackarn fick inte ur sig ett ord utan lämnade över telefonen till sin sambo. Efter att jag pratat lite kort med sambon hade han hunnit återhämta sig tillräckligt för att kunna prata lite mer. :)

Kusinen som misstänkt och anat något sen i julas blev hur glad som helst. Men jag tror att han blev lite förvånad ändå. :)

Det känns både stort och läskigt att ha berättat för så många. Nu är det inte längre vår hemlighet. Jag är nojig över att något ska gå på tok, men samtidigt så funkar det ju inte att tänka så. Det finns inget som tyder på att något skulle vara fel och när jag läser om hur man mår i olika graviditetsveckor hittar jag mycket som stämmer in och det lugnar mig.

Något annat som också är stort är att jag igår kväll faktiskt kunde se att det är en liten bebismage på gång. Det syns absolut inte mycket utan jag är väl egentligen bara svullen över livmodern, men om jag tittar från en viss vinkel ser det inte ut som vanligt. :) Den riktiga magen får jag väl vänta på en månad till eller så.

I eftermiddag är det äntligen dags för inskrivningen. Ytterligare en milstolpe. Idag v 14 (13+1).

Om att börja berätta

Jag var på tjejmiddag i helgen. Ett gäng som jag inte känner så jätteväl än men vi har träffats ett par gånger det senaste året. När jag kommer dit visar det sig att två av dom andra är gravida så då kände jag att det var lika bra att berätta att jag också är gravid. Det kändes jätteskumt att sedan sitta och diskutera en massa graviditetsrelaterade saker och faktiskt känna sig delaktig! Men väldigt härligt såklart. :)

Jag har tidigare tänkt att vi inte ska berätta för så många om ivf:andet, men ändå kommer jag på mig själv med att sitta och berätta. Det har varit en så stor del av vårt liv det senaste året och är ju (självklart) så starkt förknippat med graviditeten. På något sätt vill jag få berätta att det inte varit så självklart. Att det har varit en lång resa för oss. Jag tror inte att vi kommer att vara helt öppna för allt och alla, men vissa delar av umgängeskretsen kommer att få veta.

I övrigt rullar det på... Jag tror att det värsta illamåendet har börjat släppa även om jag hängde över toastolen senast imorse. Det har bara hänt ett par gånger och senaste gången var förra måndagen om jag inte kommer ihåg helt fel. Jag tror att kombinationen av för lite sömn och hunger är det som orsakar det.

På onsdag fyller min farfar år och då ska han få höra nyheten om att han ska få ett barnbarnsbarn. Jag hoppas att det gör honom lite piggare och gladare. Mannens mormor (som tjatat om barnbarnsbarn sedan typ 2005) ska också få veta då tänkte vi. Lilla söta stålmormor är över 90 år och späd och skör som en fågelunge, men jag hoppas att hon också finner en anledning att hänga kvar ett tag till.

Vecka 14 på onsdag och inskrivning på torsdag. Spännande!

Och ni, när kommer magen egentligen?! Jag är ju fortfarande platt som en pannkaka. Jag börjar bli otålig! ;)

Välkommen v 13!

Det är med ett leende på läpparna som jag välkomnar v 13 (12+0). Det känns fantastiskt att ha kommit så här långt. Nästa vecka kommer vi att släppa nyheten lös bland släkt och vänner och det är något som jag verkligen ser fram emot. Något vi har längtat efter så väldigt länge. Och det vet jag att släkten och vännerna också har gjort.

Fick höra igår att svärmor fått blåljuga mannens moster rakt upp i ansiktet. Mostern och kusinen (som hälsade på oss i helgen) hade nämligen tyckt att jag såg ut att må illa när vi träffades i julas och hade för nån vecka sen frågat svärmor om jag var gravid. Jag kommer ihåg att jag var både illamående och trött den dagen i julas så det är ju läskigt vad de misstänker och anar saker. :) Svärmor har så svårt för att ljuga och längtar efter att inte behöva ha hemligheter så länge till. Nästa vecka slipper hon. ;)

Måendet so far:
- illamående på mornarna och kvällarna plus när jag är hungrig
- mens/molvärk och spänningar kring livmodern
- raggarsträng över hela magen
- större och ådrigare bröst och ömma bröstvårtor
- värdelös kondis, andfådd för minsta lilla
- totalt osugen på kaffe och sötsaker
- lite sämre hy än vanligt
- uppe och kissar varje natt sedan drygt en vecka tillbaka
- lite tröttare, men inte så mycket mer än vanligt, känner mig segare än vanligt dock

Nästa vecka är det också dags för inskrivning på MVC och sedan hoppas vi på att få en ultraljudstid inbokad. Och så längtar jag tokmycket efter att få en liten kula på magen! Jag kan omöjligt känna var livmodern är och har inte riktigt brytt mig så mycket om det. Att det spänner och drar gissar jag är ett tecken på att det växer som det ska där nere. Dock tycker mig ana att jag är lite mer svullen över livmodern nu jämfört med för några veckor sedan och jag hoppas att det inte dröjer alltför många veckor innan det åtminstone går att se utan kläder.

Oh happy day! :)

Längtar ännu lite mer

I helgen har vi haft besök av min mans kusin och kusinbarn. Kusinbarnet är drygt ett år och det är så underbart sött att se ett litet blöjbarn springa runt och röja i huset! Och det var så mysigt med alla leksaker som låg precis överallt. Tänk, snart har vi en alldeles egen liten en som springer omkring! Längta!

Vi brukar inte prata så mycket barn och barngrejer med kusinen, men den här gången blev det lite mer än vanligt. Vi har nog börjat släppa på garden lite skulle jag tro... Dom vet inte att vi är gravida och vi väntar nog ett par veckor till med att bli helt öppna med det. Det är ju så mysigt att ha en egen liten hemlis ;) Det blev i alla fall snack om grindar till trappan och när de hade åkt hem satt vi i över en timme och kollade runt på barngrejer, barnvagnstester och skötbord. När jag skulle googla en grej på ipaden igår kväll såg jag dessutom att min man googlat på barnstolar och bärselar utan att jag vetat om det. Sånt gör mig extra kär! :)

En helt annan och betydligt mindre rolig grej var att jag igår gick och la mig hungrig. Jag kände direkt när jag lagt huvudet på kudden att jag mådde lite illa och var hungrig, men jag orkade inte gå upp och ta en macka... Det straffade sig ordentligt imorse med rejält illamående och efter 20 min jag låg dubbelvikt över toaletten. Som tur var var magen helt tom så det fanns inget att få upp, men puh så jobbigt det är att kallsvettas, må illa och bara känna sig minst i världen. Jag tycker att illamåendet har blivit betydligt värre de senaste 2-3 veckorna. Jag trodde ju att det skulle vara tvärtom... Jaja, jag tar det iaf som ett tecken på att det finns nån där inne som vill visa att den finns även om den inte syns än. :)

v 12 (11+5) idag och 10 dagar kvar till inskrivning på MVC.

Den här med tiden

Jag har funderat en hel del på det här med tiden. Och väntan och perspektiv. Innan jag blev gravid tyckte jag oftast att tiden segade sig fram. Det har alltid varit något man väntat på. Något som ofta legat rätt långt fram eftersom allt har styrts av mens, undersökningstider, ivf-klinikens öppettider osv. 2-3 månader har väl nästan varit standardväntan och till slut har man vant sig vid det. Jag har upplevt att de som blivit gravida först har plussat för att sedan helt plötsligt ha gått flera månader in i sin graviditet.

Och nu känner jag precis samma sak med mig själv. Det finns inte längre några uppehållsmånader. Tiden räknas hela tiden och det är det som gör att jag inte hänger med. Hjärnan är så inställd på en annan sorts väntan. En annan sorts nedräkning. Jag tycker att det känns jättekonstigt att vi redan är i vecka 12. Konstigt, men också väldigt skönt att tiden får ha sin gång. Lycka över att äntligen bara kunna få vara i nuet och inte behöva planera framåt hela tiden. Eller, tittar framåt gör jag ju såklart. Men till saker som jag nog aldrig trodde att jag skulle få räkna ner till. 12 hela veckor, inskrivning, RUL, barnmorskebesök, förlossning och föräldraledighet. En helt annan sorts väntan.

Luden

För några dagar sedan upptäckte jag att jag blivit mycket mer hårig på magen med en tydlig linje rakt över hela magen. Tror inte riktigt att det kan räknas som en hormonrand eftersom det bara är hår som syns, men ändå. Lite fränt är det :)

Imorgon går vi in i v 12 (11+0). Jippie!

Levaxinbrudar - se hit!

Hur har er TSH-nivå påverkats under graviditeten och hur ofta har ni fått kolla värdet?

Idag fick jag svar på det TSH-prov jag tog hos barnmorskan förra veckan när läkaren ringde med besked om att jag ska dubblera dosen från 50 till 100 mikrogram. Hjärtklappningen lär väl komma som ett brev på posten under några dagar... Som jag fattat det är det väldigt vanligt att behöva höja dosen, men det är ändå intressant att veta hur ofta ni andra fått lämna blodprov och hur er TSH-nivå påverkats. Vet ni om det är mest i början man ska hålla koll eller är det under hela graviditeten?

Och förresten, v 10+1 idag. Nu har en fjärdedel av graviditeten passerat! Det känns härligt med en tvåsiffrig vecka, och en fjärdedel låter så mycket. Samtidigt så har vi ju vetat om det i 6 veckor bara. Så om jag ska krångla till matten lite så har vi väl kvar 5/6-delar av den den tiden vi vet om att vi är gravida. Samtidigt så känns det som att väntan har varat ända sedan sommaren 2008 och då känns helt plötsligt dessa veckor, fjärdedelar och femtedelar som en fis i rymden. Påminn mig gärna om detta i vecka 40 när tiden troligen kommer att snigla sig fram...! ;)

Inte så mycket nytt

Det finns inte så mycket nytt att berätta och nu börjar jag tycka att tiden har stannat. Jag tycker att det är dags för en liten mage och en sparkande bebis snart! :)

Jag mår illa en sväng på förmiddagen och stora delar av eftermiddagen/kvällen. Som tur är har jag inga problem att äta och så fort jag ätit brukar illamående lägga sig i nån timme. Imorgon ska jag ut och åka bil några timmar på förmiddagen med några kollegor och det blir ju intressant. Jag har nämligen blivit rätt åksjuk också. Ingen bra kombo skulle jag tro...

Jag är enormt känslig för lukter (jag brukar vara rätt känslig i vanliga fall men nu är det extremt). Min man har börjat klaga på att jag tycker att han luktar illa hela tiden. ;) Är det inte vitlöksandedräkt så är det svett eller bara ogott helt enkelt. Han brukar ju lukta världsgott annars!

De senaste dagarna tycker jag att det har känts i magen mer eller mindre hela tiden. Ibland som mensvärk och ibland bara spänningar och dragningar. Jag hoppas att det bara är livmodern som växer även om det känns väldigt läskigt när det är mer mot mensvärkshållet och dessutom går ut i ryggen. Jag håller fortfarande andan vid varje toabesök och förväntar mig blod varje gång. Före det bruna i julhelgen var jag inte särskilt orolig över det, men efter att ha sett det blodet har jag blivit alldeles för nojig för mitt eget bästa. Det känns lite som att gå på en skör tråd. För varje dag som går kommer man ett steg längre fram, men det går inte att veta om tråden kommer att hålla nästa dag...

Trots allt det här njuter både jag och min man väldigt mycket. Vi gottar oss i allt som har med graviditet att göra. Funderar över hur vi ska möblera om för att få plats, vi funderar över namn, pratar med magen och jag har till och med vågat skaffa en gravid-app. Allt det här känns lite förbjudet, men samtidigt, när ska man får göra sånt om inte nu när vi faktiskt är gravida? :) Och imorgon går vi in i vecka 11 - underbart!

v 10 (9+1) och en förvirrad barnmorska

Åh, det känns så härligt att tiden går och att vi nu är inne i en tvåsiffrig vecka. Om en vecka har 25(!) % av graviditeten passerat. Jag räknar ner till den 25 januari och hoppas av hela mitt hjärta att jag inte ska börja blöda innan dess. Den dagen har de första 12 veckorna passerat och vi går in i vecka 13. En stor milstolpe att få passera.

Jag vet att allt kan hända trots att man sett hjärtat slå, och jag har den sista tiden läst många berättelser om folk som råkat ut för missfall trots lyckade tidiga vul. Samtidigt känner jag att jag inte kan gå och oroa mig för det nu. För just nu vet jag ju inget annat än att allt är bra. Jag vill kunna njuta av det här och jag tror att jag har hittat en bra väg och ett bra tänk. Går det åt skogen kommer jag att bli lika ledsen oavsett om jag njutit på vägen dit eller oroat sönder mig. Jag väljer att njuta.

Den senaste veckan har symptomen kommit smygande tillbaka och jag har mått rätt illa av och till. Ingen spya än, även om jag var tvungen att springa in på toan för någon dag sedan och hulka lite. Jag försöker att äta regelbundet och illamåendet blir bättre just efter att jag ätit. Den där tröttheten alla snackar om vet jag inte om jag riktigt om jag drabbats av. Inte så mycket mer än vanligt i alla fall. Annars mår jag mest som vanligt. Lite mer andfådd bara, och så har jag nog lite lägre blodtryck för varje gång jag reser mig från liggande blir det alldeles svart för ögonen.

Igår var vi till barnmorskan för första gången för ett infosamtal. Det kändes dock mer som att det var jag som fick informera henne. Hon hade ingen koll på hur man räknade vid ivf-graviditeter, knappt någon koll på det blodprov som skulle tas och var allmänt förvirrad... Vi kommer att gå till henne vid nästa besök också (inskrivningssamtalet) men om jag känner att hon är lika rörig då funderar jag på att be att få byta barnmorska. Jag är en person som gillar mer rak kommunikation och säkra svar. För visst kan man tycka att en barnmorska som jobbat i säkert 30 år borde ha koll på vad som ska sägas vid det första hälsosamtalet? ;)

Hursomhelst så känns det väldigt stort att ha varit där, på MVC. Nästan som att det är lite förbjudet. Och boken vi fick med oss hem, Att vänta barn, kan det verkligen gälla oss? Overklighetskänsla.

Det som var, det som är, det som blir

Det är med blandade känslor jag ser tillbaka på det år som var. 2011 var året som totalt dominerades av ivf-försök och allt som hör till det. Aldrig har jag upplevt liknande känslostormar som under detta år. Hade jag vetat efter det första misslyckade försöket att vi trots allt ändå skulle lyckas till slut och vara gravida vid årsskiftet hade allt varit annorlunda under året. Men det är ju det som är det mest ångestframkallande i hela den här cirkusen. Att inte veta om det någonsin kommer att fungera. Man har inga garantier för något. Statistiken säger en sak, men verkligheten är något helt annat.

Så det är med stor tacksamhet och lycka jag tänker på hur det är nu. Att jag äntligen fick skåla in det nya året med en liten hemlighet i magen. Att det är någon som växer där inne och som under året kommer att göra oss till föräldrar för första gången. Som är så efterlängtad och kommer att vara så älskad från första stund. Inte bara av oss, utan också av alla blivande mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, farbröder och morbröder som väntat och längtat tillsammans med oss.

2012 hoppas jag blir året då vi kan lägga barnlösheten bakom oss. Att det blir det år då vi får börja kalla oss mamma och pappa. Vi har en lång väg kvar innan vi är i mål, men vi är en bra bit på väg på resan.

Mina tankar finns också hos dem som fortfarande kämpar. Hos alla som gång på gång möts av motvind och jobbiga uppförsbackar. Jag önskar så att 2012 bli året då vinden vänder och de jobbiga uppförsbackarna tar slut. Att det blir det år då alla når toppen av berget och sedan får njuta av en lång och behaglig nedförsbacke mot det mål vi alla vill nå.