Efter en väldigt lugn dag i magen igår vaknade jag i natt av världens hålligång. Det var första gången jag blev väckt av bebisen (men inte den sista har jag en känsla av ;)) och trots att klockan bara var 4.40 kunde jag inte låta bli att ligga och småfnissa för mig själv av allt bökande och stökande där inne. Jag tror till och med att det var ett par kullerbyttor som blev gjorda där inne i natt.
Jag har inte känt av så mycket krämpor i kroppen de senaste veckorna och trodde nog att jag kanske var i lite bättre form än så här. En cykeltur på ca 8 km (iofs i rejäl motvind) och så en del grävande i trädgårdslandet efteråt fick nämligen min rygg och rumpa att helt braka ihop igår. Jag kunde knappt ta mig fram på kvällen och i natt har det varit svårt att vända sig i sängen. Jag har försökt att ta det lugnare idag, men det verkar svårt för min hjärna att ta in det faktum att jag måste anpassa mig efter en kropp som inte riktigt klarar av vad jag är van att den klarar av. Det känns så fånigt att stå på sidan och titta på när mannen gräver åt mig och bär tunga saker. Jag tycker ju inte att magen är så jätteenorm än, även om den så klart är rätt stor jämfört med i vanliga fall, men det är väl så att kroppen förändras mer än man tror och ser...
I veckan som kommer väntar både barnmorskebesök och det extra ultraljud vi ska på för att kolla till moderkakan. Det blir spännande!
Å det är livet tycker jag, att känna en liten bebis böka runt, både i magen och utanför magen.. Hoppas på att kunna få en till!
SvaraRadera