Graviditetsbeskeden trillar in ett efter ett, i en ström som aldrig verkar sina, och jag är så OFANTLIGT tacksam att ivf fungerade för oss och att jag bär vårt sparkande lilla pyre inom mig just nu. Jag vet inte hur jag hade klarat av det här året annars. Två nära kollegor, några släktingar, plus en hel drös med kompisar. Det har aldrig vara så många i min direkta närhet som varit gravida samtidigt förut. Taggarna jag skrev om förut känns inte lika mycket idag. Jag försöker att se på saken från annat håll. Att andra blir oplanerat ops-gravida eller kan planera in exakt vilken månad de vill ha barn och syskon påverkar ju egentligen inte mig och vår ofrivilliga barnlöshet. Idag är en dag när jag faktiskt kan se på det så, men jag vet att det andra dagar känns helt annorlunda...
Bebisen fortsätter att vara riktigt aktiv och igår buffade den runt mest hela dagen. Jag hajar fortfarande till varje gång och kan inte låta bli att lägga handen över magen. Alla små buffar gör mig lycklig in i själen och jag försöker att njuta av varje stund. Nu låter allt väldigt rosenskimrande, och visst är det så den mesta av tiden, men det ska jag villigt erkänna att det även finns stunder då jag undrar vad vi gett oss in på, då jag nojar över hur kroppen förändras och hur den kommer att se ut sedan, då jag är rädd att inte kunna knyta an till barnet, då jag ojar och stånkar över hur stel jag är, då jag funderar på om vi kommer att klara av att ta hand om ett barn, då det känns läskigt med hur mycket som kommer att förändras i våra liv osv osv osv. Men jag utgår från att det här helt normala tankar att få när man väntar barn, och tror ändå innerst inne att vi kommer att bli bra föräldrar. :)
Jag älskade att vara gravid, trots en massa jobbigt, och jag tror det berodde på att jag hade så svårt att få till min lille. Och nu när han blivit snart tre och alla som du säger kan planera in barn nummer två, så att de ska vara mammalediga samtidigt och säger att jag ska "hänga" på, då känns de där taggarna igen. För det är lika svårt nu igen..
SvaraRaderaJa, det är lite det där jag är rädd för och är ganska säker på att jag också kommer att drabbas av... På något sätt tror jag inte att taggarna helt kan ramla av förrän vi har fått de barn vi vill. För syskon vill vi hemskt gärna ha...
RaderaJag känner verkligen igen dina tankar om föräldraskapet. Men när jag tänker efter så tror jag precis som du att vi kommer att fixa det. Borde nästan vara konstigt om man INTE oroar sig, det är ju ändå livsomvälvande, något jättestort som händer.
SvaraRaderaMånga kramar!!
Jo, precis! Det är ju verkligen inget som man varit med om förut direkt! :) Vi får stötta varandra och berätta för varann att vi är världens bästa föräldrar :)
RaderaHej där!
SvaraRaderaJa det är supermysigt att bli moster igen (är moster till 3 söta flickor nu) men denna gång är annorlunda, det är inte lika jobbigt längre. Man längtar nåt så enromt efter bebisen nu.
Ser att du kommit så långt nu-så spännande!:)
Kram
Förstår att du längtar massor nu! Det gör jag också även om det ju är ett gäng veckor kvar. Men som du skriver så har tiden rusat även här och det känns konstigt att vi redan är i v 28 :)
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera