måndag 2 januari 2012

Det som var, det som är, det som blir

Det är med blandade känslor jag ser tillbaka på det år som var. 2011 var året som totalt dominerades av ivf-försök och allt som hör till det. Aldrig har jag upplevt liknande känslostormar som under detta år. Hade jag vetat efter det första misslyckade försöket att vi trots allt ändå skulle lyckas till slut och vara gravida vid årsskiftet hade allt varit annorlunda under året. Men det är ju det som är det mest ångestframkallande i hela den här cirkusen. Att inte veta om det någonsin kommer att fungera. Man har inga garantier för något. Statistiken säger en sak, men verkligheten är något helt annat.

Så det är med stor tacksamhet och lycka jag tänker på hur det är nu. Att jag äntligen fick skåla in det nya året med en liten hemlighet i magen. Att det är någon som växer där inne och som under året kommer att göra oss till föräldrar för första gången. Som är så efterlängtad och kommer att vara så älskad från första stund. Inte bara av oss, utan också av alla blivande mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, farbröder och morbröder som väntat och längtat tillsammans med oss.

2012 hoppas jag blir året då vi kan lägga barnlösheten bakom oss. Att det blir det år då vi får börja kalla oss mamma och pappa. Vi har en lång väg kvar innan vi är i mål, men vi är en bra bit på väg på resan.

Mina tankar finns också hos dem som fortfarande kämpar. Hos alla som gång på gång möts av motvind och jobbiga uppförsbackar. Jag önskar så att 2012 bli året då vinden vänder och de jobbiga uppförsbackarna tar slut. Att det blir det år då alla når toppen av berget och sedan får njuta av en lång och behaglig nedförsbacke mot det mål vi alla vill nå.

2 kommentarer:

  1. Tack för kramen! Det är absolut förjävligt att de blev missfall, men som jag skrev, har vi fått blodad tand. Vi bara SKA bli gravida igen.

    Kram på dig och grattis till lyckade VUL! Det är helt magiskt att se ett hjärta slå.

    SvaraRadera
  2. Heeej! Och stort GRATTIS till ett lyckat VUL. Visst är det härligt? Tänk att av två så ville en liten krabat stanna, som oss :) Så skönt!
    Kram

    SvaraRadera