Den här med tiden

Jag har funderat en hel del på det här med tiden. Och väntan och perspektiv. Innan jag blev gravid tyckte jag oftast att tiden segade sig fram. Det har alltid varit något man väntat på. Något som ofta legat rätt långt fram eftersom allt har styrts av mens, undersökningstider, ivf-klinikens öppettider osv. 2-3 månader har väl nästan varit standardväntan och till slut har man vant sig vid det. Jag har upplevt att de som blivit gravida först har plussat för att sedan helt plötsligt ha gått flera månader in i sin graviditet.

Och nu känner jag precis samma sak med mig själv. Det finns inte längre några uppehållsmånader. Tiden räknas hela tiden och det är det som gör att jag inte hänger med. Hjärnan är så inställd på en annan sorts väntan. En annan sorts nedräkning. Jag tycker att det känns jättekonstigt att vi redan är i vecka 12. Konstigt, men också väldigt skönt att tiden får ha sin gång. Lycka över att äntligen bara kunna få vara i nuet och inte behöva planera framåt hela tiden. Eller, tittar framåt gör jag ju såklart. Men till saker som jag nog aldrig trodde att jag skulle få räkna ner till. 12 hela veckor, inskrivning, RUL, barnmorskebesök, förlossning och föräldraledighet. En helt annan sorts väntan.