Den 23 mars 2011 satte mannen den första menopursprutan i magen på mig. Det tog några kvällar innan jag vågade ta den själv, men när jag väl vågat det insåg jag att det var så mycket enklare att göra det själv. Det känns som en evighet sedan dess eftersom det hänt så mycket på ett år, men samtidigt så känns det nära. Minnena från det där första försöket är så starka och kommer alltid att finnas inom mig.
Jag minns hur skakig jag var. Hur förväntansfull jag kände mig. Hur otroligt orolig jag var över att inte få fram några ägg. Känslan av att sitta i bilen tidig morgon på väg till kliniken. Nervositeten vid äggplocket. Lyckan över att få tillbaka ett embryo. De fruktansvärt jobbiga veckorna i väntan på besked.
Det där allra första ivf-försöket slutade med minus och mens i påskhelgen. Den dagen var vidrig. Sol och fint väder, lunchdejt med kompisar i värmen där det blev snack om hur snabbt de blivit gravida, frågor om vi ville ha barn snart, nekanden, och som grädde på moset ett graviditetsbesked senare på dagen från annat håll. Allt kom på en och samma gång. Jag grät ut i mannens och mammas famn.
Ett år har gått och med risk för att vara tjatig så är jag så otroligt tacksam över att jag nu är gravid. Jag vet att vi skulle ha samlat ihop spillrorna av oss själva och tagit oss igenom fler försök om vi behövt. Det gjorde vi ju under förra året. Men jag vet att hopplösheten ökar för varje gång. Att den psykiska påfestningen blir större för varje gång. Så som sagt, idag tänker jag på hur glad och tacksam jag är över att ivf:andet ligger som ett minne bakom oss och inte är något vi fortfarande är mitt i.
Med detta önskar jag er en trevlig helg och tänker lite särskilt på er som just nu är där, mitt i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar