Nej, fortfarande ingen bebis

Nej, bebisen verkar trivas alldeles för bra där inne och har inte gjort några större försök att ta sig ut. Åtminstone inte den rätta vägen. Däremot buffas och bökas det på som aldrig förr där inne och det är nog större sannolikhet att den tar sig ut via sidan av magen än neråt just nu som det känns... Magen står ut i en massa konstiga vinklar mer eller mindre hela tiden och bebisen verkar inte vilja vila några längre stunder.

Jag måste säga att jag inte trodde att det skulle vara så här drygt att vänta på övertid. Varje dag känns som minst tio! Vi är än så länge bara 4 dagar över och fler kommer det att bli. Hur ska det då kännas efter 8? 12? 14?

Det jobbiga är att det är så svårt att hålla humöret uppe nu. Jag sover mycket sämre på nätterna, foglossningen som hållit sig borta ett tag har börjat komma tillbaka och störa, och allt vi gör är att vänta. Och längta. Och vänta. Och längta. Och vänta. Och längta. Vi försöker att göra andra saker så gott det går, men det enda jag tänker på är när det kan tänkas komma igång. Varje morgon när jag vaknar blir jag besviken över att det inte satt igång under natten. Samtidigt är det skönt med en ny dag för då är vi ju faktiskt en dag närmare. Alltid något...

Jag har inte haft några fler långa stunder av förvärkar. Ingen slempropp i sikte. Ingen konstig mage. Det enda jag känner som skulle kunna räknas som någon typ av framsteg är väl att jag får fler och fler sammandragningar och förvärkar för varje dag, men fortfarande inte särskilt många per dag. Snälla lilla bebis, det är dags att komma ut till mamma och pappa nu!