Om när lillan kom till världen

Den lilla blödningen på söndagen stannade vid lite blod på morgonen, och under dagen kände jag inte särskilt mycket mer än de andra dagarna. Möjligtvis lite mer sammandragningar framåt kvällen, men inget som gick att klocka eller som gjorde ont. Den natten sov jag väldigt bra och vaknade bara några gånger för toabesök och vändning.

På måndag morgon vaknade jag vid 7-tiden av en sammandragning som inte kändes som de jag haft tidigare utan var lite kraftigare. Vid toabesöket upptäckte jag en ny, lite rikligare blödning, och jag ringde förlossningen för att höra vad de trodde. Barnmorskan tyckte att vi skulle komma in för en kontroll och strunta i den inplanerade läkarkontrollen. Vi åt frukost i lugn och ro, läste tidningen, duschade, packade ihop våra grejer och kom fram till förlossningen vid 10-tiden. Under bilresan satt jag med mobilen och klockade värkar och körde TENS-apparaten. Jag trodde inte att värkarna var särskilt regelbundna, men såg ganska snart att de kom med 4-5 min mellanrum och var ca 1 minut långa. Ingen av dem gjorde särskilt ont egentligen och jag sa till mannen att jag trodde det var pinvärkar eller så. Vi har en rätt lång resa till förlossningen, men jag var aldrig stressad utan tyckte mest att det var spännande att äntligen få åka in på en kontroll. Jag trodde inte att det var riktiga värkar jag kände eftersom de var så korta och inte gjorde jätteont.

Väl inne på förlossningen gjordes en CTG-kurva och jag blev undersökt. Öppen 2 cm, en bit kvar av tappen och jag hade regelbundna värkar! Fortfarande inga som gjorde jätteont, men de kändes mer i alla fall. Vi blev inskrivna, men ivägskickade för att få det att komma igång. "Gå en sväng på stan och käka lunch" tyckte barnmorskan. "Det här kan ta tid."

Sagt och gjort, vi åkte iväg. Klockan var nu kring 11. Vi köpte med oss mat och satte oss på en parkbänk. Här nånstans började värkarna göra mer och mer ont, och jag var tvungen att ställa mig upp vid varje värk, vagga lite och fokusera på andningen. Vid 12 kände jag att det inte funkade längre utan ville åka in igen. Samtidigt tyckte jag att det var väl tidigt att åka in eftersom de sagt att det skulle ta tid. Jag funderade på om jag var mesigare gällande smärta än jag trott... Väl vid avfarten till sjukhuset bad jag därför mannen ta en extrasväng med bilen. Inte ville jag vara inne på förlossningen i onödan inte! Vi kom inte så långt innan jag bad honom vända... Men tjurskallen i mig fortsatte av någon anledning ändå att vägra gå in till förlossningen så vi tog en kort promenad i grönområdet utanför sjukhuset också... 

Vid 12.30 var vi inne på vårt rum på förlossningen igen. Nu kändes värkarna mer och jag hoppade in i duschen. Jag skulle tro att värkarna nu kom med någon minuts mellanrum. Mannen spolade min rygg med varmt vatten och värkarna vred om rejält i ryggen och magen. Den första timmen efter att vi kom in igen efter lunchen hade vi bara hjälp av en undersköterska som tyvärr var rätt mesig, och jag kände inget förtroende alls för henne. Jag larmade efter ett tag i duschen för att värkarna tog i så mycket och frågade om det skulle göra så här ont, berättade att det tryckte på nedåt och att värkarna kom så tätt. Jag ville bli undersökt, men hennes enda svar var "men det är väl skönt med en dusch?" (med bebisröst, not my thing!) och "du blir undersökt efter skiftbytet". Efter ett tag kände jag att duschen inte hjälpte längre och istället gjordes en ny CTG-kurva. Eftersom barnmorskorna var mitt i skiftbytet så det dröjde ända till kl 14 innan en barnmorska kom för att undersöka mig. Vid undersökningen visade det sig att jag var öppen 9 cm! Barnmorskan tog hål på hinnorna och efter detta tog det ännu mera fart. De slog igång lustgasen och jag hann andas typ tre andetag av den innan krystvärkarna kom. 

Jag säger bara en sak: oj så häftigt vilka krafter som finns i kroppen! Krystvärkarna var en helt annan grej. Nu hände det ju saker! Det är klart att de gjorde ont, men jag var så fokuserad på vad jag skulle göra, och hann aldrig få någon panik eller knappt ens tänka på vad det var jag var mitt i. Jag bara följde med i vad kroppen sa åt mig att göra. Jag var så fascinerad av hela grejen minns jag att jag tänkte. Tacksamheten över att få uppleva en förlossning fanns med mig under krystningarna. Mannen satt intill och peppade och berömde mig. Världens bästa stöd!

Under värkarna tog jag i för kung och fosterland och ur mig kom en massa konstiga ljud jag inte visste att jag kunde göra. Mellan värkarna vilade jag, slappnade av och väntade på nästa värk. Det var en så fin stund med själva krystningen. I vilostunderna var det helt tyst och lugnt i rummet. Vi bara väntade. Sedan krysta, tyst och vila, krysta, tyst och vila osv. Vid 15-tiden, efter ungefär 20 minuter av krystningar, kom hon ut. En gallskrikande, blålila, mjuk och hårig tös. En perfekt liten flicka. Vårt barn.

Hela vår värld har stannat upp. Allt är nytt och ändå så självklart. Lilltjejen har tagit oss med storm och jag kan inte förstå att just vi har haft sådan tur och fått den sötaste bebisen i hela världen. :)

Efter förlossningen har jag känt mig nästan som vanligt i kroppen och har knappt haft ont. Magen har nästan helt försvunnit, likaså redan 12 av de 18 kilo jag gick upp. Jag är otroligt glad och tacksam över att jag fick en så enkel och fin förlossning! Jag tänker tillbaka på den med glädje, lycka och tårar i ögonen. Tänk att vi efter fyra års längtan till slut skulle ha turen och lyckan att få uppleva detta underbara!