Bortom längtan

För lite drygt ett år sedan skrev jag mitt första blogginlägg. Vi var då precis på väg att köra igång med vårt andra ivf-försök. Det försöket slutade, precis som vårt första ivf-försök, med minus och tårar. Tänk om jag då vetat det jag vet nu. Att det till slut skulle lyckas för oss. Att vi ett år senare faktiskt skulle ha blivit föräldrar till en underbar liten tös. Att tårarna av sorg, hopplöshet och bitterhet skulle ha bytts ut till tårar av glädje, lycka och tacksamhet.

Jag är så glad att jag började blogga, för genom att skriva ner mina känslor och tankar har jag kunnat bearbeta mycket av det jobbiga med att leva som ofrivillig barnlös. Det stöd jag har fått via bloggen har varit ovärderligt. Det finns inga andra än de som upplever samma sak som vet hur det känns när alla andra lyckas och man själv inte gör det. Hur det känns med en längtan som river i bröstet och hur hjälplösheten, sorgen, bitterheten och frustrationen tär på en. Som sagt, ni som läst, peppat, tröstat och glatts med mig har gjort skillnad! Ni har hjälpt mig att inte sjunka lika långt ner i de svarta hålen när det varit som tyngst, och ni har höjt mig högre än de högsta bergen i min lycka. Tack!

Jag känner att jag nu har skrivit klart på denna blogg. Det känns vemodigt på ett sätt eftersom bloggen är så förknippad med både det jobbigaste, men också det mest fantastiska, jag varit med om. Samtidigt känns det skönt att nu gå vidare och att få lämna allt de jobbiga bakom mig och istället kunna fokusera på allt det fina som jag lever mitt i nu. Min blogg blir nu en i raden av nedlagda ivf-bloggar med lyckligt slut.

Att vara ofrivilligt barnlös har varit fruktansvärt jobbigt, men det har också gjort mig till den jag är idag. En mer ödmjuk människa som verkligen försöker ta till vara på allt det fina som nu finns i mitt liv. Lyckan och tacksamheten jag känner när jag tittar på min underbara dotter kommer alltid att finnas där. Tänk att hon kom till slut!

Helt och hållet i mål är vi nog egentligen inte förrän (om) vi har turen att få ett syskon till vår tjej. Kanske kommer jag tillbaka och berättar om det när det är dags för syskonförsök. Kanske inte.

Just nu väljer jag i alla fall att se det som att vi är i mål. Vi är inte längre mitt i längtan, utan nu är vi faktiskt där - bortom längtan.