Första steget inför IVF nr 3 är taget och jag frågar mig igen och igen - nr 3, hur gick det till egentligen?! Det var ju alldeles nyss vi gjorde det första försöket. Det har låtit så mycket när jag hört om andra som varit inne på sitt tredje försök men det känns inte riktigt så för mig ändå. Inte än i alla fall. Jag tror att det har att göra med att den senaste gången ändå kändes ganska "lindrig" och att behandlingen trots ett negativt resultat ändå gick ganska bra. Rent fysiskt mådde jag nästan som vanligt. Det jobbiga var/är den psykiska biten och det känns därför rätt att vänta några månader till nästa gång. Jag tror inte att jag hade pallat med att börja om igen direkt på nästa mens.
Vi kör korta metoden nästa gång också. Kommer att börja på lite högre dos för att kicka igång äggen och ska sedan sänka den efter några dagar. I övrigt the same procedure as last time. När nästa mens kommer meddelar jag kliniken och vi börjar på ännu nästa mens. Jag vet inte om jag kommer att våga ha så stora förhoppningar. Samtidigt så kan jag inte komma ifrån att jag har ett pirr i magen av förväntan.
Läkaren lyfte själv frågan om 1 eller 2 embryon tillbaka och det kan övervägas att återföra 2 st nästa gång. Jag är lite förvånad men samtidigt också glad över det. Vi ska fundera själva och meddela om vi är intresserade (vilket vi är). Det beror såklart på utfallet om det blir aktuellt men det känns bra att dom är öppna för det. Läkaren sa är vi ett gränsfall så jag vet inte om det blir av i slutändan.
Kommer det att bli tredje gången gillt tro?!
fredag 30 september 2011
torsdag 29 september 2011
28
Förra veckan fyllde jag år. Jag brukar inte ha några speciella känslor över att bli äldre men den här gången var det faktiskt lite jobbigt. 28 är den ålder som jag när jag var yngre tyckte var en "bra attfåbarnålder". Min mamma hade precis fyllt 28 när jag föddes. När vi började försöka bli gravid var jag knappt fyllda 25. Jag tänkte att jag skulle bli en ung mamma och kände mig väldigt glad över det.
Nu blir jag mest ledsen och irriterad över att tiden tickar och att vi inte fått vårt barn än. Jag vet att jag är relativt ung i ivf-sammanhang men vad hjälper det när hormonvärdena är som hos en 35-plussare? När längtan växer sig större och större för varje dag? Jag känner mig snuvad på värdefull tid och för varje dag som går missar vi en dag med vårt barn.
Nu blir jag mest ledsen och irriterad över att tiden tickar och att vi inte fått vårt barn än. Jag vet att jag är relativt ung i ivf-sammanhang men vad hjälper det när hormonvärdena är som hos en 35-plussare? När längtan växer sig större och större för varje dag? Jag känner mig snuvad på värdefull tid och för varje dag som går missar vi en dag med vårt barn.
tisdag 27 september 2011
Tack!
Åh vilken kick det var att få träffa er alla i helgen! Tacktacktack för att ni välkomnade mig med öppna armar! Det betyder massor! :)
Det känns dock lite overkligt (och såklart väldigt fint) att ha fått ansikten till de ord jag har läst under så lång tid. Att få se att det är riktiga människor av kött och blod som finns bakom. Inte för att jag har tvivlat på det, men ni förstår :) Det känns också bra att få känna att man inte är ensammast i världen om barnlösheten. Samtidigt blir jag också så ledsen över att så fina människor ska behöva gå igenom det här.
Det känns dock lite overkligt (och såklart väldigt fint) att ha fått ansikten till de ord jag har läst under så lång tid. Att få se att det är riktiga människor av kött och blod som finns bakom. Inte för att jag har tvivlat på det, men ni förstår :) Det känns också bra att få känna att man inte är ensammast i världen om barnlösheten. Samtidigt blir jag också så ledsen över att så fina människor ska behöva gå igenom det här.
torsdag 22 september 2011
Klump i magen
Nu har vi fått en telefontid med läkaren nästa vecka för planering av nästa försök. JAG VILL INTE! Jag får en klump i magen bara av att tänka på att börja om igen. Nya mediciner, nya ingrepp och framförallt ny väntan. Det är egentligen väntan och ovissheten som är värst. Mediciner och äggplock går ändå bra på något sätt. Funderar på om vi ändå ska göra ett FET... men jag vet inte om det blir så mycket bättre egentligen. Väntan blir lika lång ändå och det enda som händer är att vi minskar våra resurser i frysen. Helst vill vi ju kunna använda dom till syskon och slippa betala för fler färskförsök.
I förrgår kväll bröt jag ihop totalt. Jag var ensam hemma och satt och surfade runt om ivf. Jag vet att jag inte ska göra det, att det bara får mig att må dåligt, men jag kan inte låta bli. Under en timme gick jag runt i huset och tokgrät och sen somnade jag av ren utmattning. Jag vill verkligen inte må så här. Jag vill vara stark och känna att jag orkar med så många försök som behövs för att få vårt barn. Alla ni som gör försök på försök blir jag imponerad av. Hur orkar ni egentligen? Hur samlar man mod och ork inför varje nytt försök?
Jag vet ju att vår önskan och längtan efter ett barn är stark och jag vet att jag kommer att göra så många försök som behövs, men ändå... Tiden mellan försöken - hur ska jag få den att bli bra? Att inte fylla den tiden enbart med tårar och nedstämdhet? Jag försöker att komma iväg hemifrån och göra annat men det har inte hjälp än så länge. Tankarna följer med mig överallt, och nu funderar jag på att kontakta kuratorn igen. Hon kanske har några tips om hur jag ska tänka för att kunna hantera situationen. För om det ska det vara så här jämt, då vet jag inte hur länge jag kommer att orka.
Sedan måste jag ju berätta att jag i natt drömde om bloggträffen som är i helgen. Att jag träffade Solensstrålar och Ettvanligtliv men att jag inte fick skriva på bloggen att dom skulle vara med. Dom hade tydligen skrivit på sina bloggar att dom skulle på skidsemester eller nåt. Hemligthemligt var allt! Jag har blivit skadad av allt bloggande tror jag, haha! :)
I förrgår kväll bröt jag ihop totalt. Jag var ensam hemma och satt och surfade runt om ivf. Jag vet att jag inte ska göra det, att det bara får mig att må dåligt, men jag kan inte låta bli. Under en timme gick jag runt i huset och tokgrät och sen somnade jag av ren utmattning. Jag vill verkligen inte må så här. Jag vill vara stark och känna att jag orkar med så många försök som behövs för att få vårt barn. Alla ni som gör försök på försök blir jag imponerad av. Hur orkar ni egentligen? Hur samlar man mod och ork inför varje nytt försök?
Jag vet ju att vår önskan och längtan efter ett barn är stark och jag vet att jag kommer att göra så många försök som behövs, men ändå... Tiden mellan försöken - hur ska jag få den att bli bra? Att inte fylla den tiden enbart med tårar och nedstämdhet? Jag försöker att komma iväg hemifrån och göra annat men det har inte hjälp än så länge. Tankarna följer med mig överallt, och nu funderar jag på att kontakta kuratorn igen. Hon kanske har några tips om hur jag ska tänka för att kunna hantera situationen. För om det ska det vara så här jämt, då vet jag inte hur länge jag kommer att orka.
Sedan måste jag ju berätta att jag i natt drömde om bloggträffen som är i helgen. Att jag träffade Solensstrålar och Ettvanligtliv men att jag inte fick skriva på bloggen att dom skulle vara med. Dom hade tydligen skrivit på sina bloggar att dom skulle på skidsemester eller nåt. Hemligthemligt var allt! Jag har blivit skadad av allt bloggande tror jag, haha! :)
måndag 19 september 2011
Och där kom den
Så var då IVF-försök nr 2 till ända. Ruvardag 19, testdagen, blev cykeldag 1 då mensen som har hållit sig borta pga progesteronet dök upp idag. Skönt på sitt sätt, det betyder att vi är närmare försök nr 3 - och en graviditet! För nästa gång blir vi gravida, det har jag faktiskt bestämt nu. Jag vill tillhöra majoriteten nu! Hittills har vi som bekant tillhört minoriteten: ca 10-15% är ofrivilligt barnlösa, ca 30% av oförklarlig orsak. Eftersom ca 60-70% lyckas efter 3 försök är det nu dags att få tillhöra det större gänget, eller hur? Imorgon ska jag se om jag lyckas få tag på kliniken och kan planera in nästa försök.
Som jag skrev tidigare så har vi bestämt att vi väntar 2 månader till nästa gång. Om det hade fungerat hade jag gärna börjat om på nästa mens men nu blir det istället en resa genom halva landet för att träffa några av mina närmaste vänner. Hade vi kört nästa omgång i oktober skulle vi inte ha kunnat få till en träff på hela hösten. Det känns ändå bra och jag ser verkligen fram emot att få träffa dom en hel långhelg! Jag tror också att det är nödvändigt för mig att få komma bort från vardagen en stund, fylla på med positiv energi och att få göra roliga saker för att orka med ännu ett försök.
Nu när jag bara går och väntar (som alltid när det gäller IVF...) så funderar jag lite över det här med akupunktur och kinesisk medicin. Jag ska försöka få ner det på pränt och återkommer. Hoppas att det finns någon läsare som har koll och erfarenhet. :)
En sista sak också: Hur har det gått för er, Maria och Åsa? (ni som kommenterat hos mig men inte har någon blogg)
Som jag skrev tidigare så har vi bestämt att vi väntar 2 månader till nästa gång. Om det hade fungerat hade jag gärna börjat om på nästa mens men nu blir det istället en resa genom halva landet för att träffa några av mina närmaste vänner. Hade vi kört nästa omgång i oktober skulle vi inte ha kunnat få till en träff på hela hösten. Det känns ändå bra och jag ser verkligen fram emot att få träffa dom en hel långhelg! Jag tror också att det är nödvändigt för mig att få komma bort från vardagen en stund, fylla på med positiv energi och att få göra roliga saker för att orka med ännu ett försök.
Nu när jag bara går och väntar (som alltid när det gäller IVF...) så funderar jag lite över det här med akupunktur och kinesisk medicin. Jag ska försöka få ner det på pränt och återkommer. Hoppas att det finns någon läsare som har koll och erfarenhet. :)
En sista sak också: Hur har det gått för er, Maria och Åsa? (ni som kommenterat hos mig men inte har någon blogg)
fredag 16 september 2011
Tom på något sätt
Jag känner mig tom och likgiltig, helt nollställd på känslor. Egentligen var det bara i onsdags som jag mådde dåligt och var ledsen. Både igår och idag har jag känt mig som vanligt och jag tror att jag vet varför. Det här med att känna sorg över barnlösheten, att ha en evig längtan som river i bröstet, att vara med om misslyckande på misslyckande och att känna hopplösheten - det har på något sätt blivit mitt normalläge. Det är inte längre något ovanligt. Min kropp och mitt hjärta har nog helt enkelt vant sig.
Jag kommer inte ens ihåg hur livet var innan det här. Det har blivit en del av mig. Barnlösheten har krupit in i minsta lilla vrå och naglar sig fast. Den vägrar att släppa sitt grepp om oss. Ångesten som jag vet finns någonstans inom mig gömmer jag undan. Jag orkar inte tänka på hur jag skulle må om vi aldrig lyckas, om jag aldrig skulle få vara gravid och föda vårt barn. Bara av att snudda vid tanken får jag yrsel och mår illa. Lika bra att stoppa huvudet i sanden ett tag till...
Tack för era fina kommentarer och tankar! Det betyder så mycket att veta att det finns de som tänker på oss.
Jag kommer inte ens ihåg hur livet var innan det här. Det har blivit en del av mig. Barnlösheten har krupit in i minsta lilla vrå och naglar sig fast. Den vägrar att släppa sitt grepp om oss. Ångesten som jag vet finns någonstans inom mig gömmer jag undan. Jag orkar inte tänka på hur jag skulle må om vi aldrig lyckas, om jag aldrig skulle få vara gravid och föda vårt barn. Bara av att snudda vid tanken får jag yrsel och mår illa. Lika bra att stoppa huvudet i sanden ett tag till...
Tack för era fina kommentarer och tankar! Det betyder så mycket att veta att det finns de som tänker på oss.
torsdag 15 september 2011
Dagen efter
Gårdagen var verkligen ingen bra dag. Det kom inga tårar direkt på morgonen, men hela förmiddagen på jobbet satt jag och smyggrät på kontoret. För att få ett avbrott blev det hemmalunch tillsammans med mannen. Kramar och närhet gjorde susen. Trots att allt känns fruktansvärt orättvist och jobbigt är det också väldigt skönt att ha fått veta resultatet. Ovissheten är det värsta, men nu vet vi och kan försöka ta oss framåt utifrån det.
Som jag skrev igår har jag fortsatt med progesteronet, men igår kväll började de färgade flytningarna att visa sig. Det här får mest bli ett litet test av att se hur länge progesteronet kan stoppa upp de riktiga blödningarna.
Vi har bestämt att vi väntar 2 månader till nästa försök. Jag har bokat in en massa roliga saker i oktober och känner inte att jag vill hoppa över dom pga jobbiga ivf-behandlingar. Efter testdagen på måndag ringer jag kliniken och hoppas på att det finns plats för oss framåt slutet av november. Vi väljer att vänta med ev FET tills vi gjort alla färskförsök eftersom vi ändå betalat för ett 3-pack. Det optimala hade ju varit att kunna använda dom i frysen till syskon!
Att det här försöket misslyckades känns så otroligt surt. Jag hade verkligen så mycket hopp den här gången. Jag hade en så bra känsla. Det här visar att känslor och tecken bara är skit.
Som jag skrev igår har jag fortsatt med progesteronet, men igår kväll började de färgade flytningarna att visa sig. Det här får mest bli ett litet test av att se hur länge progesteronet kan stoppa upp de riktiga blödningarna.
Vi har bestämt att vi väntar 2 månader till nästa försök. Jag har bokat in en massa roliga saker i oktober och känner inte att jag vill hoppa över dom pga jobbiga ivf-behandlingar. Efter testdagen på måndag ringer jag kliniken och hoppas på att det finns plats för oss framåt slutet av november. Vi väljer att vänta med ev FET tills vi gjort alla färskförsök eftersom vi ändå betalat för ett 3-pack. Det optimala hade ju varit att kunna använda dom i frysen till syskon!
Att det här försöket misslyckades känns så otroligt surt. Jag hade verkligen så mycket hopp den här gången. Jag hade en så bra känsla. Det här visar att känslor och tecken bara är skit.
onsdag 14 september 2011
Nada, nothing, zero
Minus precis som förväntat. Inga tårar än, bara uppgivenhet.
Vår egentliga testdag är på måndag men jag har väldigt svårt att tro att något mirakel kommer att ske fram till dess. I våras gjorde vi ett test dag 14 och eftersom jag ändå hade börjat blöda slutade jag faktiskt med vagiatorerna då. Jag vet att kliniken vill att man ska fortsätta med dom trots riktiga mensblödningar och allt, men det pallade jag inte med då. Den här gången tror jag ändå att jag fortsätter med dem. Eftersom inget blod dykt upp än vill jag veta hur länge mensen kommer att hålla sig borta pga progesteronet.
De jobbiga och ångestfyllda tankarna är på väg att dyka upp, men jag orkar inte med att tänka hela vägen. Jag skjuter dom framför mig och känner att jag lämnar dom till en annan dag. En dag när jag känner mig starkare.
Vår egentliga testdag är på måndag men jag har väldigt svårt att tro att något mirakel kommer att ske fram till dess. I våras gjorde vi ett test dag 14 och eftersom jag ändå hade börjat blöda slutade jag faktiskt med vagiatorerna då. Jag vet att kliniken vill att man ska fortsätta med dom trots riktiga mensblödningar och allt, men det pallade jag inte med då. Den här gången tror jag ändå att jag fortsätter med dem. Eftersom inget blod dykt upp än vill jag veta hur länge mensen kommer att hålla sig borta pga progesteronet.
De jobbiga och ångestfyllda tankarna är på väg att dyka upp, men jag orkar inte med att tänka hela vägen. Jag skjuter dom framför mig och känner att jag lämnar dom till en annan dag. En dag när jag känner mig starkare.
tisdag 13 september 2011
Imorgon gäller det
Imorgon bitti ska jag göra det jag gruvar mig så mycket för - kissa på det där eländiga testet. Jag vet hur det brukar vara. Först måste jag titta på testet en stund för att se att vätskan verkligen har sugits upp. Sedan brukar jag sitta och stirra på det. Vända och vrida på det och hoppas på åtminstone en svag skugga där det lodräta strecket ska dyka upp. Något annat än minus har aldrig dykt upp hur mycket jag än har vinklat det och i vilka ljus jag än har tittat i.
Tyvärr så tror jag ju fortfarande inte att det har lyckats den här gången, men eftersom inget blod har dykt upp än så har jag lite hopp kvar. Mest troligt är dock att blodet håller sig borta pga progesteronet. Jag har under tidigare hormonstimuleringar varit med om att mensen kommit först 2-3 dagar efter att jag slutat med progesteronet.
Jag känner mig mycket mer likgiltig idag än igår. Någon form av skyddsinstinkt skulle jag tro. Dagen har bjudit på mensvärk men inte lika mycket som igår. Det känns som att det "rinner till" lite nu och då och det börjar nog bli ett litet spår i plastmattan mellan mitt arbetsrum och toaletten vid det här laget... Usch och fy, jag vill faktiskt inte veta. Imorgon blir allt så definitivt.
Snälla ni, håll alla tummar ni har! Vi behöver det verkligen!
Jag återkommer imorgon...
Tyvärr så tror jag ju fortfarande inte att det har lyckats den här gången, men eftersom inget blod har dykt upp än så har jag lite hopp kvar. Mest troligt är dock att blodet håller sig borta pga progesteronet. Jag har under tidigare hormonstimuleringar varit med om att mensen kommit först 2-3 dagar efter att jag slutat med progesteronet.
Jag känner mig mycket mer likgiltig idag än igår. Någon form av skyddsinstinkt skulle jag tro. Dagen har bjudit på mensvärk men inte lika mycket som igår. Det känns som att det "rinner till" lite nu och då och det börjar nog bli ett litet spår i plastmattan mellan mitt arbetsrum och toaletten vid det här laget... Usch och fy, jag vill faktiskt inte veta. Imorgon blir allt så definitivt.
Snälla ni, håll alla tummar ni har! Vi behöver det verkligen!
Jag återkommer imorgon...
måndag 12 september 2011
Början på slutet?
Den här dagen är inte någon bra dag. Riktig mensvärk hela dagen, precis som den värk som kommer dagen innan de första bloddropparna dyker upp. Precis som den som jag har haft varje månad sedan jag var 11 år. Ingen molvärk - bara vanlig vidrig mensvärk. Jag vet inte ens om det är någon idé att testa på onsdag. Att få se ett minus hånle åt mig är inte något jag behöver just nu. De "symptom" jag kände igår var helt klart framkallade och ihopfantiserade av mig själv, och jag har inte känt något av dem idag. Det enda som känns är mensvärken. Humöret har varit och är nere på botten. Det hopp jag faktiskt har haft den här gången har helt försvunnit. Jag är beredd på mens och minus - inget annat finns i min värld.
Detta är så fruktansvärt jobbigt! Ivf:et har helt tagit min kropp i besittning och jag kan omöjligt fokusera på något annat. Gråten och tårarna ligger bara några blinkningar bort. Jag plågar mig själv genom att googla. På ruvardagar, på symptom, på inga symptom, på misslyckade ivf:er, på mensvärk och på fan och hans moster.
En sväng på stan sänkte mig ännu mer. Jag brukar aldrig någonsin reagera så hårt på gravida magar som jag har gjort de senaste dagarna. Lika mycket som varje mage putar ut, lika mycket växer hålet inom mig.
Jag vill bara gråta. Gråta tills det inte finns några fler tårar.
För att inte helt braka ihop måste jag tänka framåt, planera. Det är det enda jag kan kontrollera i den här situationen. Därför undrar jag om det är någon som vet hur det fungerar med 3-pack? Det här är det första av våra 3 försök. 1 FET ingår. Måste vi göra FET nu eller kan vi få göra ett till färskförsök innan? Vi skulle nämligen vilja spara på dom i frysen tills vi gjort alla färskförsök. Jag kan så klart ringa kliniken och fråga men det brukar vara så svårt att få tag på dem...
söndag 11 september 2011
Snart är det nästa vecka
Om 3 timmar har det blivit nästa vecka. Den vecka då vi får veta hur allt gått.
Helgen har varit väldigt bra och avslappnad. Middag och bio med några kompisar, husrenovering, idrottsmatch (tittade på), städning, uteaktiviteter. Tiden går sakta framåt...
Symptomen då? Ja, alltså... Jag tror att brösten nog ändå är lite ömma och spända fortfarande. Kan det bero på att jag klämt så mycket på dem i helgen tro? ;) Knappt någon mensvärk eller molvärk alls på hela helgen. Däremot har jag mått illa. Både i fredags och lördags kväll, troligen pga för mycket godis. Jag brukar inte äta lösgodis särskilt ofta annars. Dessutom mådde jag illa efter lunchen och middagen idag, men nu känns allt som vanligt igen. Jag har också varit rätt kissnödig idag, men funderar på om det kan vara uvi på gång. Ingen antydan till blod än. Vid förra ivf:et var det på dag 12 de färgade flytningarna dök upp. Gråtmild har jag varit sen en vecka tillbaka. Jag får tårar i ögonen av allt!
Åh, jag hoppas SÅ att det kan vara så att något har fastnat där inne och att inte allt bara är inbillningssymptom. De brukar ju som bekant vara rätt lätt att kunna framkalla sådana. 3 dagar kvar...
Helgen har varit väldigt bra och avslappnad. Middag och bio med några kompisar, husrenovering, idrottsmatch (tittade på), städning, uteaktiviteter. Tiden går sakta framåt...
Symptomen då? Ja, alltså... Jag tror att brösten nog ändå är lite ömma och spända fortfarande. Kan det bero på att jag klämt så mycket på dem i helgen tro? ;) Knappt någon mensvärk eller molvärk alls på hela helgen. Däremot har jag mått illa. Både i fredags och lördags kväll, troligen pga för mycket godis. Jag brukar inte äta lösgodis särskilt ofta annars. Dessutom mådde jag illa efter lunchen och middagen idag, men nu känns allt som vanligt igen. Jag har också varit rätt kissnödig idag, men funderar på om det kan vara uvi på gång. Ingen antydan till blod än. Vid förra ivf:et var det på dag 12 de färgade flytningarna dök upp. Gråtmild har jag varit sen en vecka tillbaka. Jag får tårar i ögonen av allt!
Åh, jag hoppas SÅ att det kan vara så att något har fastnat där inne och att inte allt bara är inbillningssymptom. De brukar ju som bekant vara rätt lätt att kunna framkalla sådana. 3 dagar kvar...
lördag 10 september 2011
Tvåsiffrigt
Äntligen uppe på tvåsiffriga ruvardagar! Det börjar att dra ihop sig inför upploppet. Den sista skälvande veckan. I våras: antydan till blod på dag 12, negativt test på dag 14, mens på dag 16.
Kroppsligt: Inget nytt. Knappt någon mensvärk, knappt några ömma eller svullna bröst, ingen särskild trötthet, inget illamående, inget blod. Ingenting av någonting.
Själsligt: Hopp och förtvivlan om vartannat. Ena stunden är jag säker på att vi lyckats. Minuten efter helt övertygad om totalt misslyckande. Dessa dagar är psykisk tortyr. Jag fasar för att göra testet. Vill inte få ett misslyckande svart (blått) på vitt.
Gläds med alla som lyckats få ett plus de senaste dagarna! Av de bloggar jag följer har 3 av 3 fått plus. Det ger mig hopp och visar att det går.
Trevlig helg på er!
Kroppsligt: Inget nytt. Knappt någon mensvärk, knappt några ömma eller svullna bröst, ingen särskild trötthet, inget illamående, inget blod. Ingenting av någonting.
Själsligt: Hopp och förtvivlan om vartannat. Ena stunden är jag säker på att vi lyckats. Minuten efter helt övertygad om totalt misslyckande. Dessa dagar är psykisk tortyr. Jag fasar för att göra testet. Vill inte få ett misslyckande svart (blått) på vitt.
Gläds med alla som lyckats få ett plus de senaste dagarna! Av de bloggar jag följer har 3 av 3 fått plus. Det ger mig hopp och visar att det går.
Trevlig helg på er!
torsdag 8 september 2011
Det här med symptom
Det är så dumt. Jag har helt hakat upp mig på några symptom som jag av någon anledning är säker på att jag kommer att få när (om...) jag blir gravid. Jag har aldrig varit gravid så egentligen vet jag ju ingenting om hur det kommer att kännas. Jag vet lika lite om det som jag vet om hur det är att hoppa ut från ett flygplan fastspänd i en fallskärm, bli stångad av en arg tjur eller dricka kaffe med kungen.
I vilket fall som helst blir jag så less när jag inte känner något av det jag tror att jag ska känna, och istället känner det jag tror att jag inte ska inte känna. Frustrerande är ordet!
Mens/molvärken har fortsatt att besöka mig under dagen. Brösten är nog lika (lite) ömma och svullna som igår. Varken mer eller mindre. Jag har kommit fram till att det är mer på morgonen och mindre på kvällen.
När jag ändå är i farten måste jag få slänga in lite om det här med tecken som jag skrev om för en vecka sedan. Jag kan inte låta bli att leta efter dem! Jag är hopplös! Senast var igår kväll: jag sitter i soffan och tittar på tv. Plötsligt blir jag helt varm. Det sprider sig från magen och ner i benen, upp genom överkroppen och huvudet. Min kropp bara slukas upp av den lugna och varma känslan. I den stunden tänker jag "det är nu jag blir gravid, det är nu det händer". Jag försöker att hålla fast vid känslan men efter 5-10 sekunder försvinner den. Jag vill så gärna att det ska betyda någonting!
Snälla, snälla! Låt oss lyckas denna gång! Nu tycker jag att det är vår tur.
I vilket fall som helst blir jag så less när jag inte känner något av det jag tror att jag ska känna, och istället känner det jag tror att jag inte ska inte känna. Frustrerande är ordet!
Mens/molvärken har fortsatt att besöka mig under dagen. Brösten är nog lika (lite) ömma och svullna som igår. Varken mer eller mindre. Jag har kommit fram till att det är mer på morgonen och mindre på kvällen.
När jag ändå är i farten måste jag få slänga in lite om det här med tecken som jag skrev om för en vecka sedan. Jag kan inte låta bli att leta efter dem! Jag är hopplös! Senast var igår kväll: jag sitter i soffan och tittar på tv. Plötsligt blir jag helt varm. Det sprider sig från magen och ner i benen, upp genom överkroppen och huvudet. Min kropp bara slukas upp av den lugna och varma känslan. I den stunden tänker jag "det är nu jag blir gravid, det är nu det händer". Jag försöker att hålla fast vid känslan men efter 5-10 sekunder försvinner den. Jag vill så gärna att det ska betyda någonting!
Snälla, snälla! Låt oss lyckas denna gång! Nu tycker jag att det är vår tur.
onsdag 7 september 2011
Som förväntat
Knappt några ömma bröst längre och mensvärk stora delar av dagen. Allt följer samma mönster som förra gången. Ända skillnaden är att jag är mer jämn i humöret. Hoppet rätt lågt nu även om jag ändå har lite av den där pirriga och förväntansfulla känslan kvar också. Aja, än är det ju inte kört i alla fall...
Testdag är först den 19/9, dvs ruvardag 19, men jag tror att vi gör ett test den 14:e... Om jag räknar så istället har plötsligt halva ruvartiden passerat. Bra va? :)
Och tack för era kommentarer! Det värmer :)
Testdag är först den 19/9, dvs ruvardag 19, men jag tror att vi gör ett test den 14:e... Om jag räknar så istället har plötsligt halva ruvartiden passerat. Bra va? :)
Och tack för era kommentarer! Det värmer :)
tisdag 6 september 2011
Ruvardag 6
Jag hade egentligen inte tänkt att räkna dagar men det är svårt att låta bli. Framförallt sedan jag insåg att ruvardagarna följer datumet denna månad... Jag har väl inte haft så många symtom än egentligen. De ömma brösten kom igång igen efter ett par dagar med progesteron och jag har haft lite molande värk i magen de senaste dagarna. Jag brukar aldrig ha finnar men några små har dykt upp sedan någon dag tillbaka. Tittar jag tillbaka till förra gången så började de ömma brösten att avta kring dag 6 och mensvärken tilltog istället.
Det så svårt att tänka på något annat än hur det går där inne i magen. Jag skulle gissa att minst 70% av min vakna tid går åt till att tänka på allt som har med ivf att göra, och det är väl kanske inte så konstigt att jag känner mig helt galen! Tiden går så långsamt, men på ett sätt kanske det är bra. Jag vill inte att testdagen ska vara här. Jag vill fortfarande kunna ha lite hopp. Samtidigt så måste vi ju få ett besked, jag vet ju det. Det är oundvikligt...
Jag vet inte riktigt vad jag tror. Kommer vi att lyckas eller inte? Självklart hoppas jag av hela mitt hjärta, men njaaa, som det känns just nu skulle jag gissa att livmodern kommer att vara lika tom i slutet av månaden som den alltid brukar vara... Egentligen bara grundat på all besvikelse jag varit med om de senaste tre åren. Det är det enda jag har upplevt och känner till.
Mina tankar flyger ändå iväg till allt jag vill få vara med om. Jag funderar kring hur vi kommer att reagera på ett plus. Hur vi ska berätta för våra föräldrar. Hur det känns att vara gravid, att föda barn. Hur den där tröjan i garderoben som jag aldrig använt pga att den ser ut som en mammatröja ska få komma till användning. Var vi ska ha skötbordet, spjälsängen, leksakerna, vagnen. Men framförallt på vilken fin pappa min man kommer att bli. Bara tanken på att få se min man hålla vårt barn gör mig tårögd. Och så min målbild, det jag tänker på för orka med allting när allt känns skit: hur det kommer att kännas att få sitta i vår sköna fåtölj framför brasan en mörk kväll med vårt barn mot min axel, klappandes på en blöjrumpa och med näsan mot bebisens nacke. Åh, det är så många saker jag önskar att vi ska få uppleva!
söndag 4 september 2011
Lite bättre
Det kanske var några pissdagar och en rejäl urladdning som behövdes. Idag känns det mycket bättre och om jag känner efter riktigt noga och jämför med förra ivf-omgången så vet jag att jag har lite mer hopp nu än jag hade då. Den gången var jag 100% säker på ett misslyckande redan från ruvardag 1. Den här gången har jag ju faktiskt en gnutta hopp. Det ligger tyvärr inbäddat i alla negativa känslor men jag hoppas att de kan ta överhand snart igen.
Jag skrev förut att mellandagarna var bland de jobbigaste. Det är de nog på sitt sätt, men dessa dagar fram till testdag när man bara går och väntar är nog ändå jobbigare faktiskt. Kanske mest bara för att allt blir så utdraget. Humöret är verkligen som en jojo. Upp och ner. Ner och upp.
Förmodligen är allt redan avgjort där inne. Om embryot har fortsatt att dela sig fäster det nog inom några dagar. Annars är det över. Och vi måste vänta i 2 veckor till innan vi får veta.
Idag ska jag försöka att sysselsätta mig med roliga saker och tanka positiv energi så att jag klarar av ytterligare några ruvardagar innan nästa sammanbrott. ;)
Jag skrev förut att mellandagarna var bland de jobbigaste. Det är de nog på sitt sätt, men dessa dagar fram till testdag när man bara går och väntar är nog ändå jobbigare faktiskt. Kanske mest bara för att allt blir så utdraget. Humöret är verkligen som en jojo. Upp och ner. Ner och upp.
Förmodligen är allt redan avgjort där inne. Om embryot har fortsatt att dela sig fäster det nog inom några dagar. Annars är det över. Och vi måste vänta i 2 veckor till innan vi får veta.
Idag ska jag försöka att sysselsätta mig med roliga saker och tanka positiv energi så att jag klarar av ytterligare några ruvardagar innan nästa sammanbrott. ;)
lördag 3 september 2011
Nersänkt
De positiva känslorna jag hade direkt efter ET försvann snabbare än snabbast. Nu känns allt mest bara svart. Varför skulle just vi lyckas liksom?
Det är helt omöjligt att koppla bort alla negativa tankar och allt känns faktiskt rätt pissigt nu. Jag känner mig låg, som att jag ligger nertryckt under vattenytan. Tårarna bränner bakom ögonlocken och munnen har fastnat i en sur min som inte går att rubba. Mitt dåliga humör har gått ut över min stackars man som får ta all skit. Jag fräser, surar och gråter om vartannat.
Jag har så himla svårt att se att det här skulle lyckas. Pessimisten i mig har helt tagit över och jag vet inte vad jag ska göra för att kasta ut henne? Jag vill ju vara glad och förväntansfull, inte en sur och bitter kärring. Jag vill känna mig glad och tacksam över att vi får den här chansen, inte vara ledsen och gråtfärdig.
torsdag 1 september 2011
Tecken
Jag är inte skrockfull och jag tror inte på ödet. Vidskeplighet är egentligen så långt ifrån mig man kan komma. Men det spelar ingen roll. Jag kan inte låta bli att fundera och läsa in saker i allting. Letar tecken överallt på att det är den här gången det kommer ske. Att det är de här dagarna vårt första barn blir till.
Att regnbågen gick ner mitt på sjukhuset när vi åkte till kliniken. Det kan väl inte betyda annat än att det var vår skatt som mötte oss där?
Att jag haft en tröja på mig som nog faktiskt (trots att jag aldrig haft några turkläder någonsin) ändå måste vara en riktig turtröja.
Att vi den här gången fick se vårt embryo när det landade i livmodern, att jag hade mina strumpor med hjärtan på. Osv osv...
Ni hör ju, jag hittar saker lite överallt :)
De kroppsliga tecknen då? Ja, än så länge är det ju för tidigt att börja leta och det känns faktiskt väldigt skönt. Jag gissar att jag om en vecka börjar med de jobbiga och dryga "menvisstmåstedetjagkännernuändåvaranågotsomkanskekanbetydaattjagärgravid"-tankarna.
Att regnbågen gick ner mitt på sjukhuset när vi åkte till kliniken. Det kan väl inte betyda annat än att det var vår skatt som mötte oss där?
Att jag haft en tröja på mig som nog faktiskt (trots att jag aldrig haft några turkläder någonsin) ändå måste vara en riktig turtröja.
Att vi den här gången fick se vårt embryo när det landade i livmodern, att jag hade mina strumpor med hjärtan på. Osv osv...
Ni hör ju, jag hittar saker lite överallt :)
De kroppsliga tecknen då? Ja, än så länge är det ju för tidigt att börja leta och det känns faktiskt väldigt skönt. Jag gissar att jag om en vecka börjar med de jobbiga och dryga "menvisstmåstedetjagkännernuändåvaranågotsomkanskekanbetydaattjagärgravid"-tankarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)