Upp och ner och ner och upp

Igår kväll fick jag sådär fruktansvärt ont i korsryggen igen. Precis som jag fick vid behandlingen strax efter jul. Då försvann symptomen ganska snabbt efteråt så jag kan ju säga att jag inte är lite orolig nu direkt...

För att fokusera på det positiva så har jag fortfarande symptom som illamående som kommer och går, och det har inte blivit något mer brunt eller rosa utan det är samma status på det som igår, Jag har dessutom ett sug i magen mest hela tiden och mensvärk som kommer och går. Och vet ni, brösten har börjat ömma lite plus att de pirrar! Hoppet ökar!

Imorgon kommer jag att testa igen. Då är det motsvarande dag som vi plussade med dottern. Är testet hyfsat starkt imorgon har vi passerat ett delmål. Testdagen på måndag känns däremot evighetslångt bort...

Att vilja men inte våga

Det här är verkligen tortyr. Jag har så klart inte kunnat hålla mig från att testa, även om jag inte varit på samma besatthetsnivå som vid de tidigare försöken. Nu har jag dessutom slut på storpacket tester så nu får jag snällt vänta in onsdag (motsvarar den dagen jag plussade med dottern) och sedan nästa måndag som är vår testdag. Jag har hittills tagit ett test varannan dag och alla visar positivt. De två senaste mer än det första.

Jag mår illa av och till, är hungrig och känner mig lätt andfådd. När det kommer till trosanalyserandet så går det både bra och dåligt. För att gå in på detaljer så skulle jag vilja säga att lutinus kommer ut i två olika delar, dels nåt slags "vatten" och så klumpar. "Vattnet" är fortfarande helt vitt medan klumparna är svagt rosa. Rosa eller brunt har aldrig varit bra för mig i dessa sammanhang, och är väl egentligen det som gör att jag tappar hoppet mest. Magen har börjat kännas av mer, och sedan i natt har jag riktig mensvärk som går ut i ryggen. Dessutom känns det annorlunda när jag tar lutinus. Värken har vid de tidigare missfallen kommit strax innan spottingsen har ökat, och den där annorlunda känslan när jag tar lutinus har också alltid varit en dålig sak. Så imorgon borde jag vet åt vilket håll det barkar. Det pirrar i brösten någon minut per dag, men de är fortfarande helt oömma. Möjligtvis att jag kan lyckas klämma på dem så det gör ont en millisekund på kvällen.

Jag vill så gärna tro och hoppas att det här ska gå vägen, men jag förstår ju att chanserna inte är så stora. Jag känner mig mer gravid nu än för några dagar sedan, men jag tror egentligen inte på det.

Jag vill men vågar inte hoppas.

Samma visa om och om igen?

Jag testade igår och det blev ett väldigt svagt men ändå tydligt streck på testet. Gravid alltså. Men som alltid så ska det bara krångla för oss, och jag har ingen som helst tro i hela världen på att det här kommer att sluta bra. Tyvärr. Det positiva är att jag fortfarande inte har fått några färgade flytningar eller progesteronrester. Dessutom är jag illamående i vågor plus väldigt hungrig av och till. Det negativa är att jag inte har några som helst känningar i brösten och de har blivit helt mjuka och oömma nu. Det pirrar inte i dem heller. Dessutom har jag knappt haft någon värk eller känning av magen. Inget alls liksom. Bara lite mensvärk nån kort minut totalt sett på de senaste dagar och ont i svanken av och till.

I onsdags bröt jag ihop totalt och var tvungen att åka hem tidigare från jobbet. Idag känns det lite bättre, men jag sjukskrev mig faktiskt både igår och idag. Jag orkar inte med jobbet nu. Dessutom har jag blivit förkyld och mår dåligt pga det också. Jag tog inget test i morse, och tvekar på när jag ska testa nästa gång. Som det känns nu kommer inte strecket att bli starkare så det är nog lika bra att skita i det helt enkelt. Jag orkar inte stressa upp mig med en massa analyserande så länge som jag känner mig så här tom i kroppen.

Det känns fruktansvärt att jag är så här negativ nu, men med tanke på hur försöken under det senaste året gått så har jag faktiskt väldigt svårt att vara något annat. Det är bara att hoppas att det vänder snart. Det här är mer än jag egentligen orkar med.

Den långsamma tiden

Dagarna går verkligen aldrig så långsamt som när man väntar på något slags resultat under ivf-behandlingen. I natt sov jag riktigt uselt och vaknade genomsvettig med pangont i huvudet kring halv 5. Jag hade drömt en mardröm och det gick knappt att somna om. Jag tyckte i natt att jag hade rejäl mensvärk, men jag vet inte riktigt om det var så eller om det bara var en förlängning av drömmen på nåt sätt.

Jag har känt mig väldigt positiv fram till idag. Nu börjar jag tvivla lite mer. Det är ju nu de jobbiga dagarna med mer seriöst analyserande börjar. Det är kring de här dagarna som jag börjat få spottings vid de andra syskonförsöken - ett dåligt tecken alla gånger.

Det har huggit, dragit och stuckit i livmodern sedan i söndags. Brösten ömmar inte lika mycket längre, men är svullna fortfarande. Jag tycker att jag är väldigt hungrig idag, men det är svårt att avgöra om det är mer än normalt. Kortisonet gör nog sitt till. Allt jag kan göra är att vänta och hoppas.

Klappat och klart!

Ja men då ska vi väl vara lite positiva va? Då säger vi så här: idag blev jag gravid och i juni kommer vårt barn. Vad säger ni om det? :)

För att vara lite mer realist så är vi alla fall många, många steg närmare för nu ligger en fin blastocyst på plats i min livmoder! Återföringsdagen är nog den mest positiva av alla dagar under behandlingen och idag njuter vi bara. Oron vet jag kommer om några dagar så det är bara att passa på att njuta så länge lugnet varar!

Äggrapport för minnets skull: alla åtta ägg var mogna och fem av dem befruktades. Alla fem hade klarat sig till idag på dag 5, och en hade redan åkt in i frysen när vi kom dit. De andra tre får vänta till imorgon och fryses in då om de ser fina ut. Vi kan inte vara annat än supernöjda med resultatet, och som jag känner så är det ändå bara en tidsfråga om när vi ska på gravida på riktigt. Vi får ut många och fina embryon som klarar sig till blastocyster och jag har blivit gravid och fått ett barn. Bättre förutsättningar borde inte finnas tycker jag? Nu har vi dessutom fyra blastocyster i frysen, och chans till tre till med lite tur.

Medicinarsenalen är enorm under den här behandlingen och jag tar från och med idag Prednisolon, Levaxin, Lutinus, Trombyl, Innohep och folsyra.

Nu kör vi igång med de "underbara" ruvardagarna. Heja, heja!

Från 1 till 2 till 3...

Nej, det är inte bara _en_ kollega som ska ha barn i februari/mars utan helt plötsligt tre stycken. Vi är fem tjejer på avdelningen, så nu är det väl bara att vänta in nr fyra också då... Hoppas av hela mitt hjärta att vi blir nästa på tur! Hur ska jag orka annars? Jag orkar inte ens försöka snudda vid tanken på att inte lyckas denna gång. Att tänka på att ladda om igen. Jag orkar inte. Helt plötsligt blev luften lite tyngre att andas.

Långtidsodling!

Kliniken ringde precis och 5 ägg har blivit befruktade och delat sig som de ska. Det betyder att återföringen är flyttad till på lördag istället. Underbart! :)

Det är något konstigt med alla våra IVF-försök för siffran 5 och 8 kommer igen hela tiden. Det är egentligen bara första försöket som sticker ut. Inte för att det påverkar något, men det känns ändå lite lustigt tycker jag.

Ivf 1: 8 ägg (2 befruktade)
Ivf 2: 5 ägg (5 befruktade)
Ivf 3: 13 ägg (dvs 8+5) (8 st såg bra ut dag 2)
Ivf 4: 8 ägg (5 befruktade)
Ivf 5: 8 ägg (5 befruktade)

Nu är det bara att chilla i väntan på helgen, och hoppas att embryona gosar till sig ordentligt på labbet under veckan.

Magknip

Jag känner verkligen av magen mer den här gången är vid de tidigare äggplocken. Jag har mensvärk av och till och ibland kniper det till ordentligt kring äggstockarna. Jag småblöder fortfarande lite även om det inte verkar vara färskt blod längre i alla fall.

En sak som jag så här dagen efter äggplocket stör mig lite på är att det var en läkarkandidat med under ingreppet. Jag hade sagt okej till att han skulle få  vara med, så det säger jag inget om, men det kändes verkligen som att läkaren glömde bort att jag var där. Hon förklarade för kandidaten vad hon gjorde, men glömde bort att prata med mig. Annars tycker jag att de brukar vara bra på att se mig som patient, men igår var det verkligen inte så. Det var den mer orutinerade läkaren som gjorde ingreppet, hon som jag hade min första telefontid med, och jag tycker inte riktigt att hon kan svara på mina frågor på ett tryggt sätt eller. Dessa två saker tillsammans gör att jag känner mig lite extra dyster idag.

Som jag skrev igår känner jag mig helt avtrubbad. Egentligen orkar jag inte med den här behandlingen, men det är ju bara att stå ut och genomlida den. Förhoppningsvis till någon nytta den här gången.

Anna, dina ord har fastnat hos mig. Snart är allt det jobbiga förlåtet. För det är ju så det blir när man väl lyckas, och det är det som får mig att orka den här gången. Tack!

Åtta ägg

Precis som förra gången blev äggskörden 8 ägg från 8 blåsor. Klart att jag är nöjd, men innerst inne hade jag nog hoppats på några fler inser jag nu efteråt. En liten klump i magen har jag faktiskt... Läkaren som gjorde ingreppet har inte gjort något äggplock på mig tidigare, och jag tror att hon inte tog de allra minsta blåsorna utan bara de i bra storlek. Jag hoppas därför att många av äggen är mogna den här gången.

Äggplocket gick bra och jag känner mig helt okej i kroppen nu efteråt. Jag blöder lite och har lite ont i magen men annars mår jag bra. Det enda är att jag är så fruktansvärt törstig idag och jag undrar om det kan vara så att det är kortisonet som ställer till det? Jag höjde från 5 till 10 mg imorse, kan det gå så snabbt med biverkningar tro?

Det var ju sagt att vi skulle få göra långtidsodling den här gången, men det beror ju på hur många ägg som befruktas. Vi har i alla fall fått en pessimistisk tid inbokad på torsdag av nån anledning. Fattar inte alls varför vi fått en tid efter 3 dagar och inte 2 som vanligt, och vi fick inget riktigt bra svar heller. Hursomhelst så kommer kliniken att höra av sig på onsdag, och om det är många embryon som ser fina ut då så blir återföringen först på lördag. Då blir det återföring av en 5-dagars blastocyst. Förra gången blev ju 5 av 8 ägg befruktade och delade sig bra så jag hoppas på minst samma resultat den här gången. Jag känner mig ändå rätt lugn över att komma så långt som till återföring den här gången, men frågan är ju mest vilken dag det blir. Men jag kan inte låta bli att känna mig avtrubbad och lite dyster. Hänger kanske ihop med att en stor anspänning släppt? Nu är det bara att ladda upp inför nästa och ännu större anspänning - ruvardagarna...

Vi inleder tumhållarmaraton för att många ägg ska bli befruktade och sedan delas fint, och jag tar gärna emot så många extratummar som möjligt! :)

Äggplock på måndag!

Blåsorna har vuxit precis som dom ska och äntligen har jag fått en äggplockstid inbokad. På måndag morgon smäller det! :) Jag har faktiskt ovanligt många lite större blåsor på gång så jag hoppas på ett fint resultat med många mogna ägg den här gången. Kring 8-10 st hade ju varit underbart om man får önska, men får vi ut 5 fina ägg är jag nöjd med det också. Om många ägg sedan befruktas är det lovat långtidsodling den här gången och det känns ju spännande. Magen har aldrig varit så spänd och öm som vid den här behandlingen, framför allt framåt kvällen. När jag går känner jag nästan hur äggen skvalpar runt där inne. Brösten har börjat ömma ordentligt och jag har mensvärk lite av och till. Nästa vecka blir en spännande vecka! :)

Galen

Jag blir galen på mig själv! Varför kan jag inte bara slappna av lite? Varför måste jag oroa mig hela, hela tiden?! Egentligen så tror jag inte att det är någon fara, utan jag tror att vi kommer att få ut ett helt gäng ägg den här gången, men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig. Jag kan inte sluta stressa upp mig över hela behandlingen. Jag har svårt att somna på kvällarna för att jag ligger och funderar. Jag har svårt att koncentrera mig på jobbet för att jag funderar mest hela tiden. Jag har haft ont i huvudet varje dag ända sedan semestern tog slut, och det måste ju bara höra ihop med allt det här. Blä.

På tillväxt

Monsterdosen av Menopur verkar fungera och äggblåsorna är än så länge både fler och större än vid vårt förra försök. Slemhinnan är också treskiktad och relativt tjock. Magen börjar kännas spänd och är öm både utanpå och inuti. Jag brukar inte känna av så mycket av behandlingarna, men den här gången tycker jag att jag både är yr, illamående, trött och faktiskt ganska så less. Det kanske är kortisonet som gör sitt till?

Vi har kommit ungefär halvvägs in i sprutandet och jag gissar på äggplock om en vecka ungefär. Jag vet inte hur mycket jag ska våga tro och hoppas den här gången. Jag vill så himla, himla gärna att det ska fungera den här gången. På riktigt. Inget svagt litet streck, inga småblödningar, utan "bara" en helt vanlig frisk och fin graviditet. Det farliga är att jag nu efter tre behandlingar som alla slutat med svaga plus nästan räknar med ett plus den här gången också. Hur kommer jag att må om det inte blir så? Hur kommer jag att må om det blir samma visa med svaga plus ytterligare en gång? Jag önskar så att jag kunde få vara lite naiv ibland och inte bara bränd av alla motgångar.

En annan sak slog mig för några dagar sedan: att göra ivf-behandlingar känns inte särskilt speciellt längre. Det är en vardagsgrej som vi bara gör. Hur hände det? När gick det så långt egentligen? När blev en månads behandling med hormoner, sprutor, ingrepp och ultraljud bara vanlig vardag?

Mediciner mest hela tiden

Medicinlistan är lång och jag måste tänka till hela tiden om jag kommit ihåg att ta rätt mediciner vid rätt tidpunkt. Jag tar olika doser Levaxin under veckan, så jag måste komma ihåg att ta rätt dos på rätt dag. Menopursprutan ska tas vid ungefär samma tidpunkt varje dag, dvs på kvällen. Prednisolonet ska jag ta på morgonen eftersom man kan bli pigg av den. Folsyra och B-vitamin ska helst tas i samband med måltid. Snart ska jag också börja med Orgalutran som tas samtidigt som Menopur. Inför äggplocket ska jag ta Ovitrelle ett visst klockslag. Efter äggplocket ska jag börja med Trombyl och dubbla dosen Prednisolon. Dessutom ska jag då börja med Lutinus som jag ska ta 3 gånger per dag. Sa jag att jag börjar känna mig smått förvirrad...?

Bring it on!

Och så var det det här med att skriva eller inte. På ett sätt har jag så himla mycket som snurrar i min skalle som jag egentligen skulle vilja få ur mig. Samtidigt så blir det mest bara en massa ältande. Helt ärligt vet jag inte om jag orkar med allt ältande och funderade, så därför kanske det är lika bra att inte skriva nåt alls istället?

Jag tycker att det är jobbigt att gå in på bloggar där folk är gravida i ungefär samma veckor som jag skulle ha varit, så det undviker jag. Jag tycker att det är jobbigt att vi fortfarande står kvar på samma plats som för ett år sedan. Det är jobbigt att vi gjort tre försök som inte fungerat. Jag känner mig omkört och förbiåkt. Här står jag kvar och vinkar till alla där framme - hejhej! 

En kollega berättade i veckan att hon är gravid och ska ha barn nästan på samma dag som vi skulle haft om vi inte fått det senaste missfallet. Jätteglad för hennes skull förstås, men ja ni vet ju hur det kan kännas...

Samtidigt så är jag så jäkla peppad inför nästa försök! Bring it on! Jag vill tjoffa in sprutorna i magen, svälja alla jäkla tabletter, plocka ut en herrans massa ägg, återföra ett toppenembryo och sedan få se ett starkt och fint plus på testet. Inga svaga streck som ska analyseras in i minsta detalj. Den här gången smäller det! Det bara måste bli så!