Tacksamhet och lycka

16 mm stor med tickande hjärta. Jag kan inte vara mer tacksam än jag är idag. Storleken stämde överens med dagen sånär på en dag. 8+0 och vi är i 8+1.

Läkaren gjorde en ordentlig kontroll och både klämde på magen, kollade på tappen och gjorde ett ultraljud. Idag gick det att se huvudet och antydan till armar och ben. Oh my, det är ju en liten miniminibebis där inne! :) Gulesäcken såg också fin ut. Vi frågade alla tusen frågor vi hade och det känns väldigt bra att ha fått svar på dem. Det gick inte att se var blödningen kom ifrån så jag får anta att den kom från sköra slemhinnor eller så.

Nu ska jag bara njuta av det här. Njuta av att jag är gravid. På riktigt! :)

v 9 (8+0) och oron äter upp mig

Eftersom jag var så orolig över blödningen ringde jag igår en barnmorska på vårdcentralen. Hon var tyvärr väldigt sur och otrevlig och snäste av mig. Blodet kunde komma från ultraljudet. Punkt slut. Och på slutet la hon till "och så finns det ju inga garantier".

Men eftersom jag fortfarande tycker att de små symptom jag har haft helt har avtagit och oron vägrar att släppa sitt grepp om mig ringde jag KK idag. Den enda jag fortfarande kan märka av är att brösten är lite större och lite mer ådriga. I övrigt känner jag mest bara mensvärk. Inget illamående längre, ingen trötthet... Den bruna flytningen har nästan helt slutat men det kommer fortfarande lite rosabrunt.

Sköterskan på KK som jag pratade med var förstående och efter ett samtal med en läkare har vi fått en jourtid för vul imorgon förmiddag. Jag måste säga att jag är lite förvånad över att få en vul-tid... Jag trodde att hon skulle lugna mig med att det var normalt med en blödning osv osv. Så det känns både bra och dåligt att få komma in. Hon sa också att om det här är början till ett missfall kan man inte göra någonting åt det nu, men samtidigt tyckte hon att det ju var bra för oss att få se hur det såg ut med tanke på att vi ändå har haft en lång resa med ivf. Tack för förstående personal!

På ett sätt är jag sjukt orolig och nervös över imorgon men samtidigt så utgår jag från att det ändå finns något levande i rätt storlek där inne. Något annat får inte hända... Om allt ser bra ut imorgon ska jag sluta noja. Eller försöka i alla fall. ;)

En känslosam jul

Hoppas att ni alla haft en härlig julhelg! Själv har jag haft det både bra och lite sämre. Julafton firade vi med min familj och lagom till lunchgröten berättade vi den stora nyheten. Det blev ett gråtkalas utan dess like! Min familj har vetat om att vi har hållit på med ivf under året, men de har inte varit uppdaterade om när försöken pågått. Det blev därför en stor överraskning för dom när vi kunde visa upp ultraljudsbilden. Jag tror att mamma grät utan avbrott i minst en timme. ;)

På juldagen berättade vi för mannens familj och dom blev minst lika glada. Dom förstod först inte vad det var för bild som låg i julklappslådan dom fått ;) Eftersom dom inte har vetat om ivf-försöken gjorde vi en snabb redogörelse för dom också så nu är alla i familjen uppdaterade. Vi hade tänkt att berätta för mannens familj under hösten, men det har inte blivit av så det känns skönt att dom nu vet vad vi gått igenom.

Tyvärr har helgens lycka grumlats av att jag på juldagskvällen fick en blödning. Inte särskilt mycket, men ändå en rejält brun flytning. Den har toppats av mensvärk av och till så jag är mer än lite orolig, det måste jag säga. Det bruna avtog iaf under gårdagen och idag verkar det än så länge vara lugnt. Hela kvällen igår låg jag i mannens knä och grät. Jag tycker inte heller att jag har så mycket symptom längre så jag är rätt orolig. Jag har googlat och googlat och blir inte direkt klokare. Det som gör mig mest nervös är att mycket av det jag hittat säger blod = ingen fara, värk = ingen fara, blod + värk = oro... Detta tillsammans med att jag inte tycker att jag känner så mycket längre (förutom mensvärken) gör att jag inte riktigt kan släppa oron. Det känns som att de närmaste dagarna kommer att bli en enda lång väntan på en eventuellt ny och större blödning... När ska man få slappna av egentligen...?

Lycka!!

10 mm stor med pulserande hjärta. Tänk att något så litet kan betyda så mycket. <3

Äntligen - imorgon gäller det!

Det är lustigt hur det svänger. Igår kväll hade jag ont i magen av och till, framför allt på ena sidan och jag satt frenetiskt och googlade på utomkvedshavandeskap. Jag var helt övertygad om att det var något sånt på gång. Smärtan blev dock bättre när jag var uppe och rörde på mig och inget blod syntes till hur mycket jag än letade. När jag skulle sova gjorde det så pass ont att jag tog en alvedon för första gången sedan äggplocket. Imorse när jag vaknade var smärtan borta och idag har jag istället haft mycket mer spänningar kring livmodern och magen har känts svullen efter varje måltid. På något sätt jag har lyckats lugna mig så pass mycket att jag fått det till att det är växtvärk jag känner. Och nu känner jag mig inte särskilt orolig heller. Den gravida hjärnan är bra lustig ;)

Imorgon kl 9.45 ska vi infinna oss på sjukhuset. Måtte det gå bra.

Två dagar kvar

Tack för alla lugnande kommentarer! Tyvärr har jag svårt att koppla bort all min oro och jag blir så ledsen på mig själv som alltid ska ta ut det värsta i förskott. Det hade varit så mycket enklare om jag bara hade kunnat vara positiv och tro fullt ut på det här. På samma sätt som jag trodde på det för två veckor sedan, för då var jag lugn som en filbunke. Nu har lugnet övergått i att jag är LIVRÄDD inför ultraljudet. Jag förstår inte hur jag ska kunna andas den dagen. Eller sova natten innan heller för den delen. Tänk om jag kunde byta ut oroskänslorna till förväntan och ett pirr i magen istället...

Det som också gör mig ledsen över att jag känner så här, är alla gånger jag blivit irriterad på andra som lyckats bli gravida efter IVF och sedan tjatar om hur oroliga de är. Då jag har tyckt att det har varit så överdrivet. Att de för tusan borde njuta av att de blivit gravida. Nu förstår jag. Så fort stickan visade plus dök en massa nya oroskänslor upp. Jag vill jaga ut vanemänniskan i mig som alltid ska ha något att oroa sig för...

Lugna mig, tack...

Kan nån vänlig själ lugna mig?

Jag kissar inte något på natten
Jag har inte kräkts
Jag är inte så mycket tröttare än vanligt
Jag är inte svullen om magen

Jag är illamående av och till, men jag är så otroligt nervös inför torsdagen så det känns mest som ett illamående grundat på nervositet. Brösten ömmar inte lika mycket, men är fortfarande svullna och ådriga. Inget blod. Det känns inte så mycket i magen. Lite stick och mensvärk ibland men inte alls lika mycket som den första veckan. Usch, att vänta är inte min grej...

Over and out.

En vecka kvar

Jag försöker att njuta och jag försöker att bortse från all dum oro som ligger och lurar runt knuten (men det är så svårt, sååå svårt). Om prick en vecka är vi på sjukhuset och jag ligger och spretar med benen. Jag hoppas så innerligt att vi får gå därifrån med tårar av lycka rinnandes längs våra kinder.

Min julkalender räknar i år ner till den 22 december, och den här väntan är nog snäppet värre än när man var liten och väntade på tomten. :)

Tiden går sakta framåt

Slutet av v 6 närmar sig och på onsdag går jag in i den sjunde veckan. Min veckoräkning har helt plötsligt ändrats från att måndagen är första dagen till att onsdagen blivit det. Varje dag utan blod känns som en seger, men jag vet ju att det på något sätt inte spelar någon roll. Det är hur det ser ut nästa vecka som spelar roll. Det enda som betyder något.

Jag har försökt att inte kolla så många bloggar eller googla de senaste dagarna. Det blir bara att jag dras in i en massa oro... Men jag känner efter. Hela tiden.

Inatt vaknade jag av världens kramp i magen. Precis som den värk jag hade innan vi plussade. Jag hann tänka många oroliga tankar innan jag somnade om, men inget blod har dykt upp idag. Värken höll sen i sig mest hela dagen, men jag hoppas att det bara är livmodern som växer där inne. Tycker också att det har spänt en del i magen de senaste dagarna.

Jag tog extra progesteron i 2 dagar efter testdagen men sedan gav jag upp det. Det är ju så skönt att slippa kladdet och jag känner så här: är något fel, då är det lika bra att det går fel så tidigt som möjligt. Jag vill inte att något progesteron ska stoppa upp en ev blödning... Dessutom känns det skönt att kroppen får sköta sig själv. Att alla symptom beror på en graviditet och inte på mediciner.

Annars mår jag rätt bra. Har varit illamående av och till de senaste dagarna, men det känns mest som något jag hittar på... Det är så svårt att veta vad som är "på riktigt" och vad jag framkallar själv. De ömma och svullna brösten hittar jag inte på i alla fall. Dom finns där. :) Ännu har jag inte heller börjat känna av någon speciell trötthet.

Ringde och berättade nyheten för närmaste vännen igår. Jag började tokgråta när jag hörde hur glad hon blev, så det är nog bara att ladda med näsdukar inför att berätta för familjen. :) Tanken är att få överraska dom på julafton. I år har jag bara en julklappsönskning: hjärtslag nästa torsdag.

Fått tid för ultraljud

Nu har vi fått tid för vårt första ultraljud. Vi hade först fått en tid efter julhelgen, men efter lite övertalande från min sida får vi komma redan den 22/12. Vi hoppas på att kunna få överraska våra familjer i jul... Vid ultraljudet kommer jag att vara i v 7+1 och som jag förstått det ska det inte vara för tidigt för att kunna se hjärtslag då. Det blir också väldigt spännande att se om det finns en eller två små bebisar där inne. En fin liten rackare räcker alldeles utmärkt... ;)

På något sätt känns det här som ytterligare en testdag. Jag vet att jag kommer att vara sjukt nervös innan. Jag blir alldeles skakis bara av tanken på att sitta där i väntrummet och vänta på att bli uppropad. På ett sätt är jag ändå lugn och tror att det här kommer att gå bra. Samtidigt vet jag att det inte finns några garantier. Åh, jag hoppas att vi får den bästa julklappen någonsin!

Tack för era tankar kring progesteronet också! Jag hittade 2 paket i skåpen hemma och tog faktiskt en igår kväll. Kommer nog att ta en per kväll fram till ultraljudet. Efter det kan jag förhoppningsvis slappna av lite mer och njuta. (Även om jag faktiskt njuter väldigt mycket redan, det ska jag erkänna. Just nu vet jag ju inget annat än att jag är gravid. Naivt? Javisst. Skönt? Absolut.)

No more progesteron

Igår tog jag den sista progesteronvagitorien. Det känns väldigt läskigt att kroppen nu ska sköta den biten själv. Jag har kvar ett eller två paket av min tidigare typ av progesteron och funderar på att ta en per kväll. Hur hade ni andra gjort? Samtidigt är det ju såååå skönt att slippa allt kladd...

Testdagen är här

Ruvardag 19 idag och den testdag kliniken gav oss. Jag har aldrig tidigare testat på vår riktiga testdag. Vi har alltid tjuvtestat på dag 14 och när det blivit minus har mensen kommit före denna dag. Idag var det därför en stor dag när jag faktiskt skulle få testa. Och dessutom få plus. Nu kom ju inte det som någon överraskning eftersom vi testat flera gånger tidigare, men ändå. Ett stort steg.

Inför det här ivf-försöket bestämde vi oss för att fota hela resan. Vi har inte ett endaste foto från något av de andra försöken och jag kände att jag ville ha bilder från det vi gått igenom. En möjlighet att kunna visa vårt barn hur det gick till. Jag har varit dålig på att tömma kameran, men fick ett ryck igår i kväll eftersom kameran ska lånas ut till några som inte vet något. Här kommer ett urval. Jag hoppas att jag får bygga på med bilder på en växande mage och till sommaren bilder på en söt bebis.

Dags att börja blanda. Tjejen på broschyren var gladare än jag.

Rätt dos...

...trycktes in i fläsket

Äggen plockades ut...

...och efteråt blev det vila, närhet

Dom små hämtades från labbet... 

...och sattes in av favoritläkaren

I väntan på testdagen räknade jag. Här alla sprutor från alla ivf-försök.

Resultatet. Det som förändrade allt. Positivt.

Om att bli nervös

Dagen började toppen. Jag hittade mina billiga tester och testade ett klart och tydligt gravid. Tog morgonproggen och sedan gick jag och la mig igen, fantiserade och drömde mig bort i den nya värld som uppenbarat sig för oss. Att vänta barn. När det sedan var dags för dusch hände det jag fasat för, men faktiskt inte varit så orolig för. Blod.

Nu ska jag inte överdriva, för det var inte mycket, men den där ljusbruna flytningen har skrämt vettet ur mig. När jag stod i duschen bannade jag mig själv för att ha varit så naiv. Som funderat ut hur vi ska berätta för familjen, som funderat ut hur vi ska möblera om, som funderat över en föräldraledig sommar nästa år. Skulle det vara över redan?

Jag har tagit ett djupt andetag vid varje toalettbesök idag men inget mer brunt har kommit. Jag var snabb med att googla (såklart...) och valde att lita på den info jag hittade på en sida. Att en av fyra får små blödningar i början av graviditeten, att det kan vara mer vanligt efter ett ivf-försök. Jag har haft lite mensvärk av och till, men det stod att så länge man inte blödde och har kramper samtidigt är risken mindre. Såklart kan allt hända, men jag väljer att vara optimistisk.

På något sätt är jag ändå lugn. Jag tror på det här. Jag tror att vi kommer att bli föräldrar till sommaren.

Status: fortfarande ömma och svullna bröst, mer på kvällen än dagen. Blir lätt andfådd. Hungrig. Känner mig lite svullen om magen och det spänner kring livmodern. Illamående som kommer i vågor. Inte så att jag behöver kräkas, mer som av nervositet. Mensvärk... nä växtvärk ska jag kalla det från och med nu... och sist men inte minst: lycklig!

Tack!

Tack för alla lyckönskningar! Ni är för underbara! :)

Allt känns fortfarande helt overkligt och hela dagen igår gick jag runt med ett fånigt leende på mina läppar. Var nästan tvungen att hålla igen lite på jobbet så att dom inte skulle börja fundera på vad som flugit i mig. ;) Varje gång jag har tänkt på stunden när det där andra strecket kom fram har mina tårar börjat rinna. Och jag kan omöjligt förstå att det är VI som har testat positivt. Att det efter över 3 års längtan och 3 st ivf-försök har fungerat. Galet och underbart! Det faktum att något litet kan fastna där inne har gett mig ett inre lugn som jag inte haft på flera år. Som att tusen ton oro lyfts från mina axlar.

Jag har fortfarande bara testat en gång och är jätterädd för att testa igen. Tänk om det inte finns nåt andra streck längre? Mannen har förbjudit mig att testa 1000 gånger eftersom han är rädd att jag kommer att stressa upp mig i onödan. Och han har rätt, jag vet, men en gång till innan testdagen kommer jag att testa i alla fall... ;)  Ironiskt nog köpte jag ett 10-pack billiga tester inför den här omgången, men jag hittar dom inte! Det får bli ett besök till apoteket idag tror jag minsann...

Trevlig helg på er och en jättemegakram till er alla!

Åh herregud!

Igår mådde jag piss, och då menar jag verkligen PISS. Mensvärken som kom under natten satt i hela dagen, brösten ömmade betydligt mindre och var inte lika svullna och när jag gick och la mig kändes allt totalt hopplöst. Jag grät och grät. Orkade inte längre. Vi pratade om vad vi ska göra istället. Hur vi ska börja må bra igen. Att vi ska ta en paus ett par månader. Mitt i allt det där kände jag att jag inte orkar längre. Jag ville göra slut på eländet. Vi bestämde därför att testa idag istället.

Det innebar att jag hela natten har drömt om mens, misslyckanden och tårar. Jag har i drömmen berättat för först min syster och sen mamma att vi gjort 3 försök som misslyckats. Hela natten har bestått av drömmar där jag har gråtit. Jag var helt slutkörd när jag vaknade i morse.

Med en puls på minst 220 doppade jag stickan i kisset. Mannen satt på badkarskanten bredvid. Jag gjorde precis som tidigare gånger och ville försäkra mig om att den var tillräckligt blöt för att kontrollstrecket skulle komma fram. MEN.... innan kontrollstrecket kom fram hände något som aldrig hänt oss tidigare. Ett annat streck. Ett plus.

Vi grät, skakade, skrattade, skrek och kramades. Kan det vara sant?!?!

Det är miljoner steg kvar och vi är försiktigt glada. (Nä jag ljuger, vi är hysteriskt glada!!) Det första steget är att få ett plus på testdagen nästa vecka, men ett så starkt plus på ruvardag 14 betyder att något kan fastna där inne. Det kan fungera. Idag är jag gravid. Resten tar vi sedan.

Rapport från en nervös själ

Det fortsätter att vara upp. Och det fortsätter att vara ner. Känslorna pendlar värre än värst.

Igår kändes allt precis som de senaste dagarna med mycket mindre ömma och svullna bröst på morgonen och när jag kom till jobbet var jag på riktigt pissigt humör, men precis som de andra dagarna kom det ömma tillbaka framåt eftermiddagen/kvällen. Jag hade mensvärk stora delar av dagen igår också och i natt vaknade jag av fruktansvärd mensvärk. Sån värk som vrider om hela magen och går ut i ryggen. Sån värk som jag brukar få precis innan mensen kommer. Men än så länge är det fortfarande vitt och fint i trosorna. Imorse när jag gick upp var jag helt övertygad om att det var kört. Jag brukar jämt få spottings ett par dagar före mens (både i vanlig cykel och vid de tidigare ivf-försöken), men än så länge har jag klarat mig undan det. Mensvärken ligger kvar och lurar i magen och gör mig orolig. Det är inte längre någon mild molvärk utan bara vanlig mensvärk. Jag har fortsatt konstant hungerkänsla. Jag orkar inte äta så mycket, men suget finns där hela tiden. Det pirrar i brösten.

Det som gör att jag känner mig tveksam är, förutom mensvärken, att jag inte har några känningar av bröstvårtorna. Efter att jag tog ovitrellen fick jag ömma bröstvårtor i en vecka, och eftersom den innehåller graviditetshormon borde jag ju rimligtvis reagera likadant vid en graviditet, eller vad tror ni?

Jaja, vi börjar båda två i alla fall vara smått hoppfulla, men som jag skrev tidigare så är jag orolig över att det är den nya typen av progesteron som lurar min kropp. Så här nära en graviditet har vi aldrig varit. På lördag vet vi. Jag hoppas att det blir det bästa lördagen i mitt liv.