Potentiellt gravid!

Åhhh! Allt har gått så otroligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro!!!

Lite bakgrund: vid vårt första IVF-försök i våras fick de ut 8 ägg. 6 av dessa var mogna varav 2 befruktades. Det ena embryot var väldigt fragmenterat och kasserades men det andra fick jag tillbaka. Det innehöll då bara 3 celler. Mensen och minuset kom som ett brev på posten ett par veckor senare. Den här gången:

Av 5 ägg befruktades ALLA! Av dessa var det en som var lite otålig och delades för snabbt. De andra 4 delade på sig i fin takt och var 4-celliga idag. Ett av dem bär jag nu på och de andra 3 (TRE!!) ligger i frysen. Det känns så otroligt fantastiskt bra! :)

Jag är så lättad av så många anledningar. Både att äggen kan bli bra befruktade men också att jag och min man kan få till fina embryon. Och att vi har några i reserv i frysen - underbart!

Nu vet jag att det är otroligt lång väg kvar och att så många saker ska klaffa innan vi har ett barn i vår famn, men idag väljer jag att vara så där fånigt lycklig och glad! Vi är ett steg närmare vårt barn! :)

Och tack för era tumhållningar förresten! Det känns otroligt fint att ni tänker på oss och det har fungerat bättre än jag någonsin kunnat ana med några extra tummar. :) Om ni orkar får ni gärna hålla dem ett par veckor till. I utbyte håller jag mina för er! :)

Mellandagar

Kanske några av de jobbigaste dagarna på hela behandlingen. Dagarna då antingen en början till liv blir till, en alldeles egen blandning av min man och jag, eller dagarna då det kan visa sig att hela behandlingen varit förgäves. Så har det känts idag.

I våras var jag helt mör efter äggplocket men den här gången har jag knappt känt av det efteråt och därför gick jag till jobbet idag ändå. Det var skönt att få komma iväg hemifrån och att tänka på något annat. Jag kan väl dock inte påstå att dagen varit den mest effektiva i min karriär... Mitt fokus har inte direkt varit på något som har med jobb att göra och jag har konstant tittat på mobilen och väntat på det där samtalet jag inte vill ha. Kliniken ringer nämligen bara om det inte fungerat.

Och vet ni vad - inget samtal kom idag! :) Det betyder att något eller några av äggen befruktats och vi är ett steg närmare slutmålet. Nu är det bara en miljard steg kvar... Jag hoppas att äggen delar sig fint nu också och jag skickar iväg allt hopp jag har till de små liven på klinikens labb.

I övrigt känns allt bra. Lite mensvärk och lite småblödningar efter igår med det börjar att avta nu. Brösten blev sjukt ömma av menopuren men det känns knappt av längre. Nu är det bara bröstvårtorna som är ömma och jag misstänker att det kommer från ovitrellen. Idag började jag med progesteron-vaggisarna så det återstår att se hur kroppen reagerar på dem.

Åhhh, jag hoppas så att vi får tillbaka ett fint embryo imorgon! Om ett dygn är jag antingen ruvare eller på de djupaste av bottnar. Återigen är allt man kan göra att vänta...

Nyskördad

Hemma igen! Allt har gått bra. När vi kom dit fick min man lämna sitt prov och sedan var det bara att vänta. Och vänta och vänta. Mellan all väntan fick jag några lugnande tabletter och en nål i armen. Efter 3 timmar var det vår tur. Sist ut av alla som skulle plockas idag.

Själva ingreppet gick mycket bättre än förra gången. Den gången var jag så fruktansvärt spänd och väntade mig smärta hela tiden. Allt mitt fokus låg då i de nedre regionerna och på att känna efter. Idag försökte jag att slappna av mer och ha mitt fokus på annat håll. Det lyckades bra och det gjorde inte ont alls. Dessutom tyckte jag att medicinen funkade mycket bättre idag och jag var rätt drogad där ett tag... :)

Och så till resultatet - av fem stora blåsor och en liten blåsa blev det fem ägg! Nice! :) Eftersom det ändå inte är supermånga ägg som mina äggstockar lyckats få fram blir det mikroinjektion på alla ägg den här gången. Förra gången blev bara 2 av 6 mogna ägg befruktade på normalt sätt. Jag är ändå supernöjd med antalet ägg och läkaren verkade också nöjd och kallade det ett mycket bra utfall.

Era tumhållningar verkar fungera bra så fortsätt gärna med det i ett par dagar till! På onsdag är det planerat återförande. :)

Uppladdning

Puh! Jag är nog lite nervös ändå... Har försökt att sysselsätta mig med annat i helgen men tankarna far ändå hela tiden iväg till vad som ska ske imorgon (och förhoppningsvis senare i veckan).

Förra gången var jag mest nervös över om vi skulle få några ägg. Att något skulle bli befruktat var jag inte särskilt orolig över, och så fort äggplocket var gjort blev jag superlugn. Den här gången är jag nog mest nervös över att inget ska bli bra befruktat eftersom vi fick så låg procent förra gången. Jag försöker att tänka ett steg i taget men det är så lätt att man redan är fem steg längre fram i tanken...

Kliniken förvarnade om att det kan bli lite väntan den här gången eftersom det tydligen är många som ska in på äggplock imorgon. Hoppas att det ändå går rätt smidigt, för att ligga och vänta i flera timmar lär ju inte vara bra för min nervositet direkt.

Snälla ni, håll tummarna för många och fina ägg imorgon! :)

Äggplock på måndag!

Allt okej! Blåsorna har växt som de ska och jag är nästan lite nervös över att de blivit för stora nu! Alltid ska det vara nåt ;)

Min uppmaning till äggen verkar ha fungerat den här gången också och det hade dykt upp ytterligare någon blåsa också så vi får väl se hur många ägg de får ut i slutändan. Läkaren höll på att rota runt en hel del och hade lite svårt att få in någon bra bild på dem, men som jag förstod det var blåsorna mellan 18-24 mm nu. Förra gången blev antalet ägg så många fler än jag vågat hoppats på så jag är rädd för att bli besviken den här gången om de bara får ut ett par stycken. Å andra sidan blev det ju bara skit av de ägg dom fick då ut så det kanske inte spelar så stor roll. Bara något av dom som finns där nu är Ägget med stort Ä är jag nöjd :)

Äggplocket är bokat till på måndag och det känns väldigt bra! Jag är inte lika nervös som förra gången och det känns tryggare nu när jag vet hur det går till, hur lokalerna ser ut, hur personalen är och hur själva plocket går till. Det gick väldigt bra förra gången och gjorde inte alls särskilt ont. Det jag tyckte var mest läskigt då var att få en infart i armen och att få morfin. Jag har varit förskonad från sjukhusvärlden så det var mycket som var nytt.

Ikväll tar jag den sista Menopur- och Cetrotidesprutan och imorgon kväll blir det Ovitrelle. Sedan är det förhoppningsvis slutsprutat på 2 år eller så! :)

Sprutor och tårar

Hela magen känns som ett enda stort blåmärke. Det är knappt något som syns utanpå men att sticka 2 sprutor i magen varje dag under en vecka sätter sina spår. För ena sprutan är det till och med dag 9 idag. Igår kväll gick det tungt. Magen hade varit öm och spänd hela dagen och när jag skullle ta den sista sprutan fick jag nog. Det som började spruta istället var mina tårar. Det har gått så bra hittills men nu tog det stopp. Jag orkar inte stå och blanda 2 sprutor: 4 ampuller i den ena, 1 i den andra. Det svider av menopuren. Det kliar av cetrotiden. Efter lite gråt mot mannens axel hjälptes vi åt att blanda den sista sprutan och han hjälpte mig att ta den.

 

Idag känns det ändå lite bättre och jag ser fram emot morgondagens VUL. Jag hoppas att allt ser bra ut och att vi får en tid för äggplock i början av nästa vecka, helst måndag!

Hugg och stick

Det både hugger och sticker i äggstockstrakterna och jag hoppas att det innebär att mina små blåsor växer sig stora och fina. Nästa VUL blir på fredag och blodprovet som togs igår visade på ett bra värde. Jag pustar ut en aning.

Ett besök på apoteket hanns med idag också och därifrån kom jag ett paket Menopur rikare. Det lilla paketet räcker till 2 sprutor. Kostnad per spruta? 1100 kr! Jag är så evinnerligt glad att vi har högkostnadsskydd på medicinerna! 

Mindre rolig var den räkning från kliniken på över 50 papp som dök upp med posten idag. Det känns så trist att behöva lägga de pengarna på något som så många andra får alldeles gratis. Det är klart att det kommer att vara värt det när vi väl fått vårt barn, men ändå... Det hugger till lite i hjärtat.

Jag verkligen önskar, önskar, ÖNSKAR att vi kommer att lyckas den här gången. Jag längtar tills vi är på andra sidan. Andra sidan om barnlösheten, andra sidan om gravidmagen, andra sidan om barnvagnen...

Om man önskar något riktigt, riktigt mycket - går önskningen i uppfyllelse då?

Första äggräkningen

Det första ultraljudet och blodprovet är avklarat. För en gångs skull gick det smidigt och jag fick göra VUL i samband med att jag lämnade blodprovet istället för att komma tillbaka mitt på dagen. Toppen! Dessutom tog det bara 10 min från att jag gick in på kliniken till att jag kom ut igen. Rekord!

 

Läkaren hittade 3 blåsor som var jämnstora plus några små till på varje sida. Jag hoppas verkligen att de små också växer på sig lite till nästa vecka. IVF-kliniken ringde upp på eftermiddagen och det blir till att höja dosen ytterligare. Blåsorna är tydligen lite för små. 8-9 mm på dag 6 trodde jag var okej, men icke sa nicke. Blodprovet får de svar på först imorgon. Förra gången var jag helt hispig över att behöva höja dosen men jag var nog beredd på det den här gången. Att de bara hittade 3 blåsor känns väl ändå rätt okej eftersom de under mitt förra ivf bara hittade 4 st. Jag hoppas att de små växer till sig på slutet. Mitt mantra i veckan blir "väx! väx! väx!" och så blir det ett nytt VUL i slutet av veckan. Förra gången lyckades jag med min uppmaning till äggen. De 4 blåsorna resulterade då till slut i 8 ägg :) Hoppas på samma tur den här gången!

  

Jag skrev för några dagar sedan att jag var så lugn. Jag vet inte riktigt om jag lyckats hålla fast vid den känslan. Den oroliga och pessimistiska delen av mig vill bara skrika ut "HJÄÄÄÄÄLP! KOMMER DET ATT FUNGERA? BLIR DET DET NÅGRA ÄGG? HUR ÄR KVALITETEN PÅ ÄGGEN? KOMMER NÅGOT ATT BLI BEFRUKTAT? TÄNK OM VI ALDRIG LYCKAS!!!" medan den mer positiva och peppande delen av mig lugnt försöker kompensera med att "Det är klart att det blir några ägg, det blev ju det förra gången. Sluta oroa dig, du mår bara sämre av det!" Och så det mest klämkäcka "Någon gång kommer ni att lyckas, kanske bara inte nu..."

 

Suck och stön! Det är så jobbigt att slitas mellan dessa tankar och känslor om vartannat! Tips på hur man kan lugna ner sig? Går det ens att lugna ner sig i den här situationen?

Dagarna går

Nu är jag redan inne på sprutdag 4 och på måndag är det dags för det första ultraljudet. Tiden går så otroligt mycket snabbare den här gången jämfört mot förra. 

Hela behandlingen har hittills känts väldigt avslappnad också. Det är bara en tid att passa per dag jämfört med 3-4 tider per dag under förra behandlingen. Det jobbiga den gången var att behöva ta sprayen tre gånger per dag och att alltid ha alarmet på kl 6, vardag som helgdag. Det blev så svårt att koppla bort ivf:et eftersom jag blev påmind om det hela tiden. Den här gången har jag dessutom också hoppat över akupunkturen. Det blev bara ytterligare ett stressmoment att behöva passa de tiderna och att behöva gå från jobbet tidigare någon dag i veckan. Jag hoppas att kroppen förstår vad den ska göra ändå. 

Oron över att inte få fram några ägg har inte dykt upp än men jag gissar att den kommer på måndag när det är dags att hoppa upp i stolen. 

Jag känner mig så otroligt lugn just nu och jag önskar verkligen att den känslan håller i sig. 

En fråga till ev läsare som gjort korta metoden: hur blev er mens efter att ni börjat med sprutorna? Min har nästan helt försvunnit (jämfört med 1 vecka normalt). Är det någon annan som känner igen det?

Igång

Då var den första sprutan tagen. Allt gick smidigt och det känns väldigt bra att vara igång igen. Lite overkligt dock. Jag tittade tillbaka i kalendern och insåg att det faktiskt har gått nästan 5 månader sedan sist.

I övrigt har dagen mest präglats av ett sorgligt besked jag fick igår. En kompis fick vid rutin-UL reda på att barnet är gravt missbildat och inte kan överleva utanför magen. De kommer därför att behöva avbryta graviditeten. Jag kan inte ens tänka mig hur fruktansvärt det måste kännas för dem. Livet är inte alltid rättvist, varken på det ena eller det andra sättet.

Nu kör vi!

Det här med att blogga var så mycket svårare än jag trodde. Å ena sidan har jag hur mycket som helst att skriva, å andra sidan vill jag inte skriva för mycket. Det är en svår balansgång och trots att jag är helt anonym känns det på något sätt så privat.

Under våren mådde jag dåligt under en period och gick faktiskt till en kurator ett par gånger. Det var så många tankar och funderingar jag höll inom mig. Det är klart att jag kan prata med min man, men på något sätt så är vi väldigt olika i det här, han och jag. Jag är den oroliga och informationsletande människan medan han mer är den lugna och coola typen. "Det ordnar sig" är hans motto och det kanske är mer så man borde försöka tänka. Jag har i alla fall insett att jag mår bättre av att få prata om barnlösheten och tror att det vore toppen att få kontakt med andra i samma sits. Jag vet ju att vi tyvärr är alltför många som går igenom samma sak...

Och nu vidare till vår närmaste framtid:

Jag har haft menskänningar under ett par dagar och imorse när jag vaknade hade jag en känsla av att jag haft rejäl mensvärk under natten. Efter så här många år med symtomletande vet jag alla små och stora tecken på att mensen är på väg. Ett par timmars kraftig mensvärk är alltid det sista och mest säkra tecknet. Mycket riktigt, under dagen kom den igång. Äntligen, får man väl kanske säga så här i "i-väntan-på-nästa-ivf"-tider. 

Efter ett samtal med kliniken är planen så här:

Imorgon sprutstart Menopur 225 IE.

På söndag lägger jag till Cetrotide som ska hämma ägglossningen.

På måndag blir det ett första VUL och blodprov.

Äggplock preliminärt v 35.

Åh, vad jag hoppas att det kommer fungera den här gången! 

Förra gången var jag så fruktansvärt orolig att vi inte ens skulle få fram några ägg. Trots att läkaren bara såg 4 blåsor på båda ultraljuden blev det i slutändan 8 st ägg. Tyvärr blev bara två ägg befruktade så denna gång kommer det att bli en kombination av "vanlig" befruktning och mikroinjektion. Nu hoppas vi att kort metod och mikroinjektion är receptet på vår lycka.

En början och samtidigt en fortsättning

Ja, jag tror att jag börjar nu. Att blogga alltså. Det som fortsätter, det är vår väntan och längtan efter barn.

För ganska precis 3 år sedan slängdes p-pillerna åt skogen. Jag kommer ihåg hur nervös jag var den första månaden. Mådde illa bara av tanken på att det kanske skulle blivit något när mensen var ett par dagar sen. Det kanske låter konstigt men på något sätt trodde jag nog att det ändå skulle ta ett tag. Jag var inte beredd på att det skulle tagit sig på första försöket. Testet som togs med skakig hand visade ett negativt resultat och på den vägen har det fortsatt. Tyvärr.

Den första hösten och vintern försökte jag trösta mig med att jag med största sannolikhet skulle vara gravid nästa sommar. 90% lyckas ju ändå inom ett år hade jag läst. Sommaren gick och inget hände. I augusti -09 ringde vi KK. Under nästan ett år lämnades prover, undersökningar gjordes och vi testade med enklare hormonstimuleringar. Av den första läkaren fick vi besked om att allt såg normalt ut. När han sen gick i pension kom en annan in i bilden och nu kom det fram att både mitt TSH och FSH varit lite halvdåligt. Med levaxin har TSH (sköldkörtelhormonet) kunnat rättas till, men mitt höga FSH går det inte att göra något åt. Det kan indikera att jag är på väg in i tidigt klimakterium, men framförallt att äggstockarna är tröga och att det kan vara svårt att få fram ägg vid ivf. Vi fick ändå remiss beviljad till ett gratis ivf-försök som vi gjorde våren 2011. Vi kom så långt som till återföring av ett embryo, men sen tog det stopp. Eftersom vi inte fick något till frysen och vårt landsting hör till de snålaste i landet ger vi oss därför nu in i de dyra försökens land.

Planen är att påbörja IVF nr 2 nästa vecka. Vi ändrar från lång till kort metod och jag ser fram emot att få börja direkt med sprutorna istället för det evinnerliga sprayandet. Blir det denna gång vi lyckas tro?

Och namnet "Bortom längtan"? Ja, det är var jag hoppas att vi är om några år när vi sitter med ett par guldklimpar i våra armar. För drömmen om 2-3 barn, den låter jag leva lite till.