Med hopp om en bättre vecka

Det är verkligen en resa med många upp och ner det här. Jag är väldigt orolig att det inte kommer att gå hela vägen den här gången heller, men samtidigt har jag ett lugn inom mig som jag inte haft de andra gångerna. (eller så är jag bara så avtrubbad nuförtiden. jag orkar inte riktigt bry mig. jag kan ju ändå inte påverka saker åt något håll) Symtomen kommer och går och det vet jag att de gjorde när jag väntade dottern också så det oroar mig inte längre när jag inte känner något under ett par timmar eftersom jag vet att det kommer tillbaka senare under dagen. Det är fortfarande helt vitt i trosorna (peppar, peppar!) och det har det inte varit så här många dagar efter äggplock vid något av syskonförsöken. Brösten pirrar och ömmar av och till under dagen och jag blir illamående och trött ibland.

Tyvärr verkar jag åkt på nån ny sjukdom för igår kväll fick jag ont i halsen, huvudvärk och hosta. I natt låg jag vaken en timme med feberfrossa och mag- och ryggvärk. Jag var till slut tvungen att ta en alvedon för att kunna sova. Jag hoppas att ryggvärken inte var av samma dåliga sort som jag haft vid några av de andra ivf-försöken. Idag känner jag mig helt mör i kroppen och har muskelvärk. Hoppas att det inte är någon influensa jag åkt på! En vecka kvar med prednisolon och sen får kroppen förhoppningsvis tillbaka lite immunförsvar igen.

Helgen har varit väldigt jobbig. Dottern har blivit sjuk igen och hon har varit extremt mammig. Hon och jag har varit hemma hos min mamma och allt har varit en prövning. Ingen annan än jag har dugt så det här med avlastning var bara att glömma. Sedan fick hon för sig att vakna 5.30 både lördag och söndag också och det gjorde inte saken bättre direkt. Dessutom blev min farfar akut sjuk i lördags och gick bort efter bara några timmar.. Jag var som tur var i min hemstad och hann ta farväl av honom, men det jag skrev om helvetesveckan stämde mer än jag kunde tro. Hur mycket man än vet att det kan hända så blir det så definitivt när det väl händer. Fina lilla farfar.

Nu hoppas jag att veckan som kommer blir en så mycket mer positiv vecka!

Helvetesveckan har börjat

Om förra veckan var händelserik så är den här bara hemsk, vidrig och fruktansvärd.

Jag har känt mig ganska hoppfull efter återföringen och har tyckt att jag känt samma symptom som efter de andra återföringarna, dvs hugg och stickningar kring livmodern och ömma bröst. Men idag slog verkligheten till mig med ett hårt knytnävsslag. Det är som att jag har vaknat upp och insett att vi faktiskt är mitt i det här igen på riktigt. Kroppsanalyserandet håller på att ta kål på mig, och jag bara gråter och gråter. Jag satt i ett möte hela förmiddagen och försökte hålla ihop, men så snart det var klart skippade jag den gemensamma lunchen och åkte hem istället. Väl hemma bröt jag ihop totalt och jag klarar inte av att åka tillbaka till jobbet nu. Jag är helt söndergråten och förstörd.

Hoppet om att lyckas, och lugnet som jag haft ett par dagar, är helt bortblåst och allt jag känner nu är ren och skär ångest. Ruvningstiden blir värre och värre för varje gång, det är ett som är säkert.

Händelserik vecka

Den här veckan har verkligen inte blivit som jag tänkte mig innan. Jag hade tänkt uppdatera tidigare men jag har varit, och är fortfarande, helt utslagen.

Dottern var förkyld i slutet av förra veckan och i helgen började jag också känna lite förkylningsaningar. Bra tyckte jag eftersom vi är mitt i en behandling, och det borde betyda att immunförsvaret är lite dåligt. Innan jag blev gravid med dottern var jag också superförkyld.

I måndags hade vi äggplock där vi fick ut rekordmånga mogna ägg. 11 ägg från 11 blåsor och alla var mogna! Samma dag bröt förkylningen ut på allvar. I tisdags ringde kliniken och meddelade att 9 st hade blivit befruktade. Den här gången hälften med mikroinjektion och andra halvan med vanlig ivf. Spermaprovet efter swim-up var också rekordbra, och på läkaren lät det nästan som ett av de bättre de någonsin sett på kliniken(?!). Ett superbra resultat som slår alla andra försök med råge alltså!

Jag stannade hemma på tisdagen, och på onsdagen kändes det hela mycket bättre trodde jag, så jag åkte till jobbet. Väl där insåg jag att jag nog ändå inte mådde så bra och efter en timme åkte jag hem för att vila igen. Sen på eftermiddagen bröt det lös. Galen värk i ena örat som bara blev värre och värre. Jag som brukar försöka undvika alvedon så mycket som möjligt (och helst i samband med ivf) var tvungen att ta maxdos alvedon för att inte gå under. Jag insåg ganska snabbt att det var öroninflammation jag råkat ut för men kunde ju inte gärna åka in för det mitt i natten. Jag sov i tvåtimmars-intervaller och vaknade vid 2 av att andra örat också börjat värka. När jag vaknade vid 4 igen sprack ena trumhinnan och värken i andra örat ökade sakta men säkert.

Efter några samtal med ivf-kliniken och ett besök på vårdcentralen har jag nu fått penicillin utskrivet, och faktiskt så började öronvärken ge med sig efter några omgångar av medicinen. Jag har däremot fortfarande nedsatt hörsel och en burkkänsla i huvudet. Tyvärr har jag nu börjat få känningar mot bihålorna och är verkligen inte kry. Jag hoppas att det vänder snart!

Idag var vi i alla fall tillbaka till kliniken för embryoåterföring. Där fick vi det fantastiska beskedet att av våra 9 befruktade ägg skulle vi få tillbaka en toppenblastocyst (så fin att man blir gråtfärdig sa läkaren), och dessutom FYRA blastocyster till frysen. Det innebär att vi nu har totalt 8 st blastocyster nedfrysta. De skulle dessutom odla vidare ytterligare några embryon så det skulle kunna bli någon fler till frysen. Kliniken har äntligen börjat med en skärm inne i operationssalen så den här gången fick vi se vår blastocyst. Tyvärr hade vi ingen telefon med oss in i salen så vi kunde inte ta någon bild men till och med jag såg ju att den såg perfekt ut. ;)

Jag inser ju att det här är ett fantastiskt behandlingsresultat, och jag hoppas verkligen att det går hela vägen den här gången. Igår innan jag somnade låg jag och tänkte på återföringen och jag fick verkligen en känsla av att det var vår bebis vi skulle hämta hem idag, inget embryo, utan en liten bebis. Jag hoppas att de här positiva känslorna stannar kvar, och jag gissar att jag inom 5-6 dagar vet åt vilket håll det går eftersom jag brukar känna av graviditetssymptom så tidigt.

Nu önskar jag er alla en härlig Alla Hjärtans Dag! :)

Välkommen hem till oss lilla du!

Lugnet före stormen

Just nu njuter jag. Av att inte behöva känna efter, att inte behöva anpassa mig till läkartider eller medicintider, att kunna äta och dricka vad jag vill, att inte behöva vara mitt i stormen.

Framför oss väntar allt "det där". Det är snart dags att öppna dörren och gå ut, rakt in i den där stormen igen. 

Bara tanken på vad vi ska gå igenom den närmaste månaden gör mig nästan illamående. Jag har svårt att vara positiv och det känns mest bara jobbigt, stressigt och hemskt. Hur det än slutar är det så stora, jobbiga och omvälvande känslor inblandade. Jag förbereder mig mentalt på en månad av ångest och tårar. Jag har redan bestämt att jag ska tillåta mig själv några dagars sjukskrivning och vila om det här går åt skogen. Det kommer jag att behöva.

Allt vi önskar oss är ett annat slut. Ett slut där vi blir fyra i familjen, där dottern får ett småsyskon, där jag återigen får bära ett barn nära, nära. Att det efter totalt 7 år, 8 IVF-försök och 4 missfall äntligen ska få vara slut på denna kamp. Det är allt vi önskar...

Hysteroskopi

Hysteroskopin gick bra även om det inte var någon behaglig upplevelse direkt... Jag fick lokalbedövning kring livmodertappen och den gick direkt upp i skallen (trodde jag inte!) så jag blev helt konstig och borta för en stund. Jag trodde nästan att jag skulle svimma där ett tag. I vilket fall som helst så försvann den effekten efter några minuter och själva ingreppet kändes inte särskilt mycket. Det var obehagligt och stack till lite i livmodern, men ingen direkt smärta. Efteråt fick jag fruktansvärd mensvärk som turligt nog gick över efter en timme.

Allt såg i alla fall bra ut som förväntat, men faktiskt så kunde läkaren se en liten flik eller antydan till polyp där inne på ena sidan livmoderväggen. Inget som han trodde har påverkat, men som han ändå valde att skrapa lite på. Han visste inte säkert om den försvann, men det kan komma ut lite slemhinna i en blödning efteråt. Han sa också att det kunde ha varit en sammanväxning som försvann i och med ingreppet och att det var därför han såg den där fliken. I vilket fall som helst så känns det ändå skönt att det var något som hittades där inne. Framför allt när det inte var något allvarligt. Jag hoppas att det är den lilla fliken som varit boven i dramat och att det nu ska rätta till sig till nästa försök.

Nu inväntar jag telefontiden med vår ivf-läkare på onsdag för att planera för nästa behandling. Jag ska ta upp frågan kring intralipiddropp har jag tänkt och det blir spännande att höra om min klinik kan tänka sig att ge mig det. Troligen inte eftersom de inte är särskilt taggade på nya saker, men jag ska verkligen tjata på dem. Utan min övertygelse om att göra en hysteroskopi hade vi ju aldrig fått göra en sån heller.

Vi har också bestämt oss för att byta till Falun om de två försök vi har kvar inte lyckas. Jag har varit i kontakt med dom och fick ett väldigt bra intryck. Nackdelen är längre resor och att jag inte kan göra vul etc i min hemstad, men läkaren vi träffade idag var mycket bra så det känns bara bra att byta till dem i så fall. Skönt att ha en backup-plan! Det främsta skälet till att vi vill byta klinik är att vi, eller framför allt jag, börjar bli så less på vår nuvarande kliniks bemötande. Sköterskorna är alltid sura i telefon, och varje sak man frågor om dem tycker de är världens besvärligaste sak. Dessutom tycker jag att läkaren inte riktigt vill anstränga sig att tänka utanför boxen, utan allt ska gå enligt samma standardschema varje gång. Jaja, vi hoppas ju ändå såklart att det ska räcka med ett försök till, men som sagt så känns det skönt att ha en plan b.

Tre år och ett år

Det är svårt att så här i slutet av november och början av december inte bli nostalgisk och tänka tillbaka på hur det var för några år sedan. För idag är det exakt tre år sedan den dittills mest fantastiska dagen i mitt liv, den dagen då vi testade positivt för allra första gången. Den stunden kommer jag aldrig någonsin att glömma. Den dagen blev starten på något helt fantastiskt!

Det är ju också nu ganska precis ett år sedan vi drog igång med syskonförsöken, och det var nog kring de här dagarna jag testade svagt positivt igen för första gången. Jag är så glad att jag inte visste då att allt vi skulle få uppleva under det här året skulle bli en massa svaga test och tidiga missfall.

Det börjar kännas tungt nu. Det är många av de jag känner som fick barn samtidigt som oss som väntar småsyskon eller redan har fått barn igen, och av alla barn på förskolan är det bara vår dotter och en annan tjej som inte har något syskon. Två syskon är på väg till barn födda samtidigt och året efter dottern. Jag har fått höra några osmidiga kommentarer från andra föräldrar om att det kanske är dags för syskon, och ja vad säger man? Jag suckar mest och byter samtalsämne. Bland våra kompisar är vi i alla fall rätt öppna och de flesta vet åtminstone lite kring vad vi gått igenom, och de har vett (tack och lov!) att inte fråga. 

Behandlingsmässigt står vi stilla, men förhoppningen är att kunna köra igång ganska snart efter jul igen beroende på resultatet från hysteroskopin som jag ska göra nästa vecka.

Uppdatering

Drömmar kan verkligen spela en ett spratt. I natt en dröm om denna hopplöshet och kamp. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men någonstans mitt i allt kämpande i drömmen såg jag dem framför mig. Min dotter och ett till barn. Hennes lillebror. Lättnaden när jag insåg att vi just nu kämpar för ett tredje barn och att vår dotter redan fått ett syskon var så stor. Där och då kände jag att vi ju lika gärna kunde lägga ner ivf:andet, att vi redan kommit i mål. Besvikelsen när jag vaknar och inser att allt var en dröm, att vi visst är kvar mitt i allt jobbiga, att det inte alls finns något syskon till vår dotter. Tungt.

Inom mig så kämpar jag med alla möjliga tankar. Jag har fortfarande ett hopp om att det ska lyckas vid nästa försök, men samtidigt försöker jag att närma mig tanken på att vår dotter inte kommer att få något syskon. Att vi kanske kommer att bli den där familjen med bara ett barn. De familjerna som jag, som växt upp med flera syskon, alltid tyckt varit nästan lite konstiga. Jag vet inte varför, men jag känner verkligen en så stor skam och skuld om det skulle bli så. Som att jag inte lyckats med det mest naturliga - att få ett till barn.

Jag har varit på en första undersökning på kliniken där de gjorde ett ultraljud samtidigt som koksaltlösning sprutades in i livmodern. Undersökningen visade inte på något avvikande, och precis som vanligt såg allt sååå bra ut och var sååå normalt. Förstå mig rätt, det är klart att det är bra att allt ser bra ut, men det är så frustrerande att inte hitta något fel som går att åtgärda.

Läkaren skickade i alla fall iväg en förfrågan till en annan privat klinik om en hysteroskopi (även om han själv inte tyckte att det var nödvändigt) så nu väntar jag på besked därifrån om de är beredda att ta emot mig för en sån undersökning. Om de inte heller anser att det behövs får jag väl köpa det resonemanget då i så fall.

Jag ska i alla fall inför nästa behandling få göra en rispning av livmoderslemhinnan och dessutom kommer de att använda embryo glue vid återföringen. Dessutom kan det bli aktuellt att återigen ta trombyl, innohop och prednisolon. Både läkaren och jag är väl dock tveksamma till innohep och prednisolon eftersom det inte hjälpte den här senaste gången, men samtidigt så kanske det är lika bra att köra på med allt som bara går?

Det värsta för mig just nu är stressen över tiden. Jag inser att vi, om vi nu ska hinna med både hysteroskopi och rispning av slemhinnan, troligen inte kommer att kunna göra ett nytt försök förrän i februari. FEBRUARI! Det är ju evigheter kvar. Det innebär också att vi, om det försöket misslyckas, kanske bara hinner med ett försök till under våren. Pessimisten i mig har tagit över, och jag är så himla ledsen över att det i så fall blir så många år mellan dottern och hennes syskon. Jag kan verkligen inte släppa det där med åldersskillnaden. I det stora hela vet jag ju att det inte spelar någon roll, men jag kan inte låta bli att må så dåligt över det här. Och samtidigt så känner jag mig så dum som klagar så över det här. Vad har jag att klaga på, vi som redan fått en frisk och fin dotter? Det är väl bara att inse att barnlängtan inte försvinner trots att barnlösheten är botad. Vi är inte barnlösa i familjen, men i hjärtat och själen fattas det fortfarande ett barn hos oss. Jäkla infertilitet - jag är så fruktansvärt less på det här nu. 

Hopplöst. Tröstlöst. Lönlöst.

Status: Avtrubbad och samtidigt mentalt slut. Luften har helt gått ur mig. På något sätt också en lättnad för nu vet vi resultatet, och precis som vid de senaste gångerna slutade det här försöket också med ett tidigt missfall. Väntan och ovissheten är det värsta. Testet idag visade på ett knappt synbart streck. Symptomen försvann på några dagar så det var inte oväntat alls. Jag har fortfarande inte börjat blöda men det brukar komma igång några dagar efter att jag slutat med lutinus. 

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag känner mig. Jag är inte så där ledsen som jag trodde att jag skulle bli, inte nu längre i alla fall. Det är bara så fruktansvärt jobbigt att aldrig få komma vidare. Nu har vi hållit på med syskonförsöken i ett år och någonstans inom mig har något dött. Hoppet och tron kanske?

På fredag har jag fått en telefontid med läkaren på kliniken och då ska vi diskutera hur vi går vidare. Jag kommer inte att vilja göra något nytt försök innan vi fått göra en hysteroskopi, Magkänslan säger att något är fel där inne i livmodern eftersom jag har mycket spottings och får alla dessa missfall. Vad jag gör om allt ser bra ut där vet jag inte. Måste försöka tänka ett steg i taget. 

Jag försöker glädjas med alla ivf-systrar som är och blir gravida, men just nu är det kämpigt. Bland mina närmaste vänner och kollegor har missfallsvågen dragit in, och det gör att allt blir ännu mer grått och dystert. 

Trösten i allt detta jobbiga är vår dotter. Jag kan inte ens tänka mig ångesten jag skulle haft om vi fortfarande var barnlösa. Inom mig har jag ett lugn som jag inte trodde skulle finnas där, och på något sätt kommer jag inte ner till det där alldeles mörka och svarta rummet längre. Jag väljer att vila i tacksamheten och lyckan över vår underbar dotter, annars klarar jag inte av det här.

Gravid 1-2

Nej, att testet visar Gravid 1-2 när man ska vara i v 4+3 är inte helt bra. Det svaga strecket igår stämde, och det är bara att inse fakta. Vi kommer att behöva gå igenom ett fjärde missfall. Fyra i rad!

Jag är så less! Och ledsen! Det värsta är att kroppen verkligen skriker ut att den är gravid. Brösten ömmar som tusan, hungern är enorm och jag mår illa av och till. Det var nog det där magonda som tog död på det lilla livet. Varför, varför, varför måste vi behöva gå igenom det här om och om igen?

Som det känns nu så VÄGRAR jag att göra en till behandling innan jag fått göra en hysteroskopi. Nånting är ju inte som det ska där inne i livmodern, och jag köper inte att det är kromosomfel på alla embryon. Aldrig i livet! Tyvärr är läkarna på kliniken så trista och verkar bara vilja köra på hela tiden, men nånstans känner jag att jag måste säga stopp. Vi börjar allvarligt överväga att byta klinik efter att vi använt klart alla försök som ingår i vårt 3-pack, trots att det innebär resor på 40 mil enkel väg istället för 10 som idag.

Ruvardag 11 - på väg upp eller ner?

Jag vaknade redan vid 4-tiden och kunde inte somna om. Efter en halvtimme gav jag upp och gick upp och tog ett nytt test. Jag önskar så att jag hade fått uppleva något nytt, men testet var bara halvstarkt. Det är ju absolut ingen tvekan om att det var positivt, men det var inte alls så där starkt och självlysande som när vi väntade dottern. Mer som vid de senaste ivf-försöken. Jag har inte helt gett upp än eftersom jag ändå känner mig mer och mer gravid för varje dag och inte har börjat blöda än, men jag inser ju någonstans inom mig att jag greppar efter halmstrån.

Jag försökte att ta en bild på testet, men det såg mycket svagare ut på bilden än i verkligheten så det får vara.

Nu tror jag att det blir ett nytt test på lördag, och har inget hänt med testet till dess så kommer jag att deppa ihop totalt. Men inte än. Jag vägrar ge upp redan.