Helvetesveckan har börjat

Om förra veckan var händelserik så är den här bara hemsk, vidrig och fruktansvärd.

Jag har känt mig ganska hoppfull efter återföringen och har tyckt att jag känt samma symptom som efter de andra återföringarna, dvs hugg och stickningar kring livmodern och ömma bröst. Men idag slog verkligheten till mig med ett hårt knytnävsslag. Det är som att jag har vaknat upp och insett att vi faktiskt är mitt i det här igen på riktigt. Kroppsanalyserandet håller på att ta kål på mig, och jag bara gråter och gråter. Jag satt i ett möte hela förmiddagen och försökte hålla ihop, men så snart det var klart skippade jag den gemensamma lunchen och åkte hem istället. Väl hemma bröt jag ihop totalt och jag klarar inte av att åka tillbaka till jobbet nu. Jag är helt söndergråten och förstörd.

Hoppet om att lyckas, och lugnet som jag haft ett par dagar, är helt bortblåst och allt jag känner nu är ren och skär ångest. Ruvningstiden blir värre och värre för varje gång, det är ett som är säkert.