Lugna och lyckliga dagar

Det har blivit ett gäng lugna dagar och det har varit välbehövligt efter förra veckans bravader. Någon som däremot inte har varit lugn är lilla pyret som sparkar och kickar på som bara den där inne. Jag har så svårt att koncentrera mig på jobbet när det börjar röra sig där inne. Jag vill bara få sitta och känna in, njuta med handen över magen och bara vara nära bebisen. Det är tokmycket att göra på jobbet under våren med några stora projekt som ska vara klara innan sommaren plus en vikarie som ska skolas in så egentligen har jag inte tid med magklappande, men det går ju inte att låta bli. Prioriteringar, ni vet. ;)

I helgen ska vi till Stockholm och det är en resa jag ser fram emot hur mycket som helst! Vara med familjen, äta god mat och framförallt - shoppa! Vi har inte köpt en endaste pryl eller plagg till pyret än, men det ska det bli ändring på nu. Jag tar med en halvtom väska ner och hoppas på att den är full när jag åker hem. :)

Jag känner själv hur tjatig jag låter med det jag kommer att skriva nu, men det är bara det att jag är så otroligt lycklig nu! Efter så många år av ångest, oro och stress är det så underbart att få vara i nuet, att planera för vårt lilla pyres ankomst och att inte behöva vara ledsen längre. Många av våra kompisar ska få barn i sommar/höst och det är så skönt att bara kunna känna gläjde för deras skull istället för att känna den ständiga avundsjukan som funnits där tidigare. Både jag och mannen har börjat leva upp på ett helt annat sätt nu och allt vi gör känns så mycket roligare. Det känns som att alla bitar i livet börjar falla på plats och det är underbart!

För ett år sedan

Den 23 mars 2011 satte mannen den första menopursprutan i magen på mig. Det tog några kvällar innan jag vågade ta den själv, men när jag väl vågat det insåg jag att det var så mycket enklare att göra det själv. Det känns som en evighet sedan dess eftersom det hänt så mycket på ett år, men samtidigt så känns det nära. Minnena från det där första försöket är så starka och kommer alltid att finnas inom mig.

Jag minns hur skakig jag var. Hur förväntansfull jag kände mig. Hur otroligt orolig jag var över att inte få fram några ägg. Känslan av att sitta i bilen tidig morgon på väg till kliniken. Nervositeten vid äggplocket. Lyckan över att få tillbaka ett embryo. De fruktansvärt jobbiga veckorna i väntan på besked.

Det där allra första ivf-försöket slutade med minus och mens i påskhelgen. Den dagen var vidrig. Sol och fint väder, lunchdejt med kompisar i värmen där det blev snack om hur snabbt de blivit gravida, frågor om vi ville ha barn snart, nekanden, och som grädde på moset ett graviditetsbesked senare på dagen från annat håll. Allt kom på en och samma gång. Jag grät ut i mannens och mammas famn.

Ett år har gått och med risk för att vara tjatig så är jag så otroligt tacksam över att jag nu är gravid. Jag vet att vi skulle ha samlat ihop spillrorna av oss själva och tagit oss igenom fler försök om vi behövt. Det gjorde vi ju under förra året. Men jag vet att hopplösheten ökar för varje gång. Att den psykiska påfestningen blir större för varje gång. Så som sagt, idag tänker jag på hur glad och tacksam jag är över att ivf:andet ligger som ett minne bakom oss och inte är något vi fortfarande är mitt i.

Med detta önskar jag er en trevlig helg och tänker lite särskilt på er som just nu är där, mitt i.

Halvvägs redan!

Tydligen ska vi räkna 5 aug som BF-datum ändå enligt barnmorskan och helt plötsligt har lite drygt halva graviditeten passerat! Bara andra halvan kvar då. :)

Urinprovet visade inte på någon uvi så det var inte förklaringen till alla sammandragningar. Jag pratade både med bm och spec-mvc och ingen av dem tyckte att jag behövde komma in och kolla upp det. Upp till 20 sammandragningar per dag sa de var normalt (men jag hade nog närmare 40 st i torsdags) men eftersom det kändes bättre i fredags så jag kände jag mig lite lugnare i alla fall.  I helgen försökte jag ta det så lugnt det bara gick och då kändes det inte lika ofta i magen. Måndag och tisdag blev intensiva jobbdagar och då kom sammandragningarna tillbaka som ett brev på posten. Nu idag känns det bättre igen så jag får helt enkelt inse att det nog kommer att vara så här framöver. Jag ska i alla fall lyssna lite mer på kroppen och vila när den säger åt mig att göra det har jag tänkt.

Annars är allt bara bra. Magen växer, bebisen sparkar på där inne och nu kan jag känna tydliga sparkar varje dag. Mannen har också fått sig några slag på handen när han lagt sin hand på min mage. Igår när jag satt på flyget hem och tittade ut över molnen blev jag så där fånigt blödig. Jag satt med handen över magen och kände små buffar och blev helt plötsligt så otroligt fylld av lyckokänslor. Jag är så otroligt tacksam över att vi får vara med om en graviditet och nu väntar vår barn. Jag kan börja gråta bara vid tanken på att vi i sommar ska få träffa vår lilla plutt som vi väntat på så länge...

Sammandragningar

I tisdags kväll blev mig mage plötsligt helt stenhård när jag skulle sova och jag insåg att jag nog haft min första sammandragning. Åtminstone den första jag känt av. Sedan fortsatte det igår med sammandragningar både på kvällen och i natt. Imorse hade jag åtminstone två stycken innan jag ens kommit upp ur sängen. Nu under dagen när jag inte ligger ner är det svårare att känna, men det känns spänt i livmodern av och till.

Fy så dåligt jag sov inatt på grund av all oro. Jag ringde barnmorskemottagningen det första jag gjorde imorse i alla fall och fick prata med en BM som lugnade mig lite. Sammandragningarna gör inte ont (förutom att det sticker till lite precis när de kommer), de börjar långt ner i magen från blygdbenet, de är inte regelbundna och jag blöder ingenting. Det är troligen ingen fara alls utan helt normalt, men jag ska i alla fall in imorgon och lämna urinprov för att se om det beror på en urinvägsinfektion. Det är nästan så att jag har träningsvärk i magen idag... Nån annan som har liknande erfarenheter utan att det var nån större fara?

Efter ultraljudet i måndags har jag börjat se på pyret i min mage på ett helt annat sätt. Allt är så mycket verkligare och det blev helt plötsligt väldigt tydligt vem det är jag är så rädd om. Att det finns ett litet litet barn där inne som jag vill skydda till varje pris.

Vårt spralliga pyre!

Åhhhh! Jag hade kunnat ligga på den där britsen i flera timmar och bara tittat och tittat. På dom små armarna som viftade hela tiden, på dom små benen som sprattlade runt, på det lilla söta huvudet osv osv.... Allt gick som ni märker kanon och vår lilla bebis mådde hur bra som helst. Den ville inte ligga still utan sprattlade på hela tiden där inne. Det var en helt magisk upplevelse! <3

UL-maskinen ville flytta fram oss 3 dagar till 5 aug (utifrån ÄP-datum) medan måttet på bebisen flyttade oss till den 7 augusti istället. Så någon gång mellan 5 och 7 augusti får vi väl räkna som BF-datum nu. :) Moderkakan låg tyvärr rätt långt ner (det kan ställa till det vid förlossningen) så därför ska vi tillbaka på ett till ultraljud i v 27-28 för att titta om moderkakan följt med livmodern uppåt när livmodern blivit större. Jag vill så hemskt gärna få föda vaginalt, men just nu känner jag att det inte spelar någon roll alls. Huvudsaken är att vårt lilla pyre mår bra, resten löser sig.

Åh, vi är så underbart fantastiskt lyckliga! Här en bild på vårt lilla pyre. Kärlek!

Dagen D är här

Eller snarare dagen U som i ultraljudsdagen. I eftermiddag ska vi får se vår lilla skrutt på riktigt för första gången. Förra ultraljudet var i v 9 och då såg vi mest bara en antydan till huvud, armar och ben och såklart ett jättefint hjärta som pickade.

Jag är inte speciellt orolig över att pyret inte ska leva där inne för i helgen har jag känt av den varje dag. Inte riktiga sparkar eller så, men däremot har den legat som en liten bula långt nere i livmodern lite av och till. Hela familjen har kunnat känna och efter att mamma bekräftat att det är så där det känns så vågar jag tro fullt ut på att det faktiskt är den lilla bebisen jag känner. Igår kväll när vi skulle sova kunde till och med mannen känna små pickande rörelser utanpå magen. Som att ett finger petade på magen, fast inifrån. Dessutom kunde jag känna tydlig hur lillen flyttade sig där inne. <3

Jag köpte förresten mammabyxor i helgen också. Jag säger bara en sak: vilken befrielse! :)

Återkommer med ultraljudsrapport ikväll! (Det är nu jag låtsas att jag inte är sjuuuukt nervös, att inte en massa hemska tankar snurrat i mitt huvud den senaste veckan, att inte mina nerver ligger utanpå kroppen och att tiden inte alls kommer att gå fruktansvärt långsamt idag fram tills att vi vet att allt är bra med bebisen... Det bara måste vara bra där inne. Så är det bara.)

v 19 (18+0) Magfascination - och så några bilder

Magen växer och det känns underbart! Jag kan inte sluta titta och klappa på den, haha! Jag hade som mensvärk (växtvärk) mer eller mindre hela v 16 och 17 och efter det ploppade magen ut mer på riktigt. Den är fortfarande ganska platt på morgonen (även om den är lite större över livmodern även när jag ligger ner) men så fort jag kommit upp och rört på mig lite sväller hela magen upp. Jag märker att tarmarna krånglar lite mer än de brukar, men det gör inget. Inget alls! Jag har av någon anledning trott att magen skulle växa ganska långt ner till att börja med, men har märkt att den vuxit överallt. Det trycker på upp mot revbenen när jag sitter ner. Jag gissar att jag ska njuta av att kunna röra på mig så pass fritt som jag kan nu, för nu börjar jag inse att det kommer bli ett himla bök att vända sig och komma upp ur sängen när magen blir större. :) Både igår och idag har jag känt av den lilla bulan långt ner på magen igen och dessutom knorrar och småbuffar det där inne lite nu och då. Jag hoppas verkligen att det inte är nåt jag inbillar mig utan att det verkligen är pyret som gympar på där inne...

Dessutom är det nu mindre än en vecka kvar till ultraljudet. På måndag eftermiddag smäller det! Jag längtar som en galning samtidigt som jag är livrädd. Att jag har börjat känna av pyret ibland har i alla fall gjort mig mycket lugnare. Och idag har vi gått in i 19! Det jag skrev om tiden för nån månad sen stämmer verkligen. Jag hänger inte alls med...

Och så några bilder på kaggen...

v 10+4

v 17+4

Och så lite klappande :) 

(ränderna på sidan av magen på denna bild och den ovanför är bara sovränder för jag somnade visst i soffan, hihi)

Kulor och bulor!

Försiktiga blickar mot magen. Kommentarer på jobbet om att det börjar synas nu. Åh, så jag suger åt mig! Som jag längtat efter att få bära runt en kula med ett litet pyre i! <3

Igår när jag låg i soffan la jag handen ganska långt ner över magen och helt plöstligt dök det upp en hård bula på vänster sida. Som en liten korv under huden. Jag ropade på mannen men han hann inte känna det innan det försvann. Efter 5 min kom det tillbaka och då var mannen snabbt framme med sin hand och kände även han att det var en hård bula på den sidan. Återigen försvann bulan efter en liten stund. Är det vårt lilla pyre som bökar runt där inne tro? :)

Tack för tips om kläder också! Jag var på vippen att beställa från Hm men leveranstiden var så lång så jag hinner åka och köpa i butik istället. Det ser jag fram emot. :)

Trevlig helg på er alla!