Om att börja berätta

Jag var på tjejmiddag i helgen. Ett gäng som jag inte känner så jätteväl än men vi har träffats ett par gånger det senaste året. När jag kommer dit visar det sig att två av dom andra är gravida så då kände jag att det var lika bra att berätta att jag också är gravid. Det kändes jätteskumt att sedan sitta och diskutera en massa graviditetsrelaterade saker och faktiskt känna sig delaktig! Men väldigt härligt såklart. :)

Jag har tidigare tänkt att vi inte ska berätta för så många om ivf:andet, men ändå kommer jag på mig själv med att sitta och berätta. Det har varit en så stor del av vårt liv det senaste året och är ju (självklart) så starkt förknippat med graviditeten. På något sätt vill jag få berätta att det inte varit så självklart. Att det har varit en lång resa för oss. Jag tror inte att vi kommer att vara helt öppna för allt och alla, men vissa delar av umgängeskretsen kommer att få veta.

I övrigt rullar det på... Jag tror att det värsta illamåendet har börjat släppa även om jag hängde över toastolen senast imorse. Det har bara hänt ett par gånger och senaste gången var förra måndagen om jag inte kommer ihåg helt fel. Jag tror att kombinationen av för lite sömn och hunger är det som orsakar det.

På onsdag fyller min farfar år och då ska han få höra nyheten om att han ska få ett barnbarnsbarn. Jag hoppas att det gör honom lite piggare och gladare. Mannens mormor (som tjatat om barnbarnsbarn sedan typ 2005) ska också få veta då tänkte vi. Lilla söta stålmormor är över 90 år och späd och skör som en fågelunge, men jag hoppas att hon också finner en anledning att hänga kvar ett tag till.

Vecka 14 på onsdag och inskrivning på torsdag. Spännande!

Och ni, när kommer magen egentligen?! Jag är ju fortfarande platt som en pannkaka. Jag börjar bli otålig! ;)

Välkommen v 13!

Det är med ett leende på läpparna som jag välkomnar v 13 (12+0). Det känns fantastiskt att ha kommit så här långt. Nästa vecka kommer vi att släppa nyheten lös bland släkt och vänner och det är något som jag verkligen ser fram emot. Något vi har längtat efter så väldigt länge. Och det vet jag att släkten och vännerna också har gjort.

Fick höra igår att svärmor fått blåljuga mannens moster rakt upp i ansiktet. Mostern och kusinen (som hälsade på oss i helgen) hade nämligen tyckt att jag såg ut att må illa när vi träffades i julas och hade för nån vecka sen frågat svärmor om jag var gravid. Jag kommer ihåg att jag var både illamående och trött den dagen i julas så det är ju läskigt vad de misstänker och anar saker. :) Svärmor har så svårt för att ljuga och längtar efter att inte behöva ha hemligheter så länge till. Nästa vecka slipper hon. ;)

Måendet so far:
- illamående på mornarna och kvällarna plus när jag är hungrig
- mens/molvärk och spänningar kring livmodern
- raggarsträng över hela magen
- större och ådrigare bröst och ömma bröstvårtor
- värdelös kondis, andfådd för minsta lilla
- totalt osugen på kaffe och sötsaker
- lite sämre hy än vanligt
- uppe och kissar varje natt sedan drygt en vecka tillbaka
- lite tröttare, men inte så mycket mer än vanligt, känner mig segare än vanligt dock

Nästa vecka är det också dags för inskrivning på MVC och sedan hoppas vi på att få en ultraljudstid inbokad. Och så längtar jag tokmycket efter att få en liten kula på magen! Jag kan omöjligt känna var livmodern är och har inte riktigt brytt mig så mycket om det. Att det spänner och drar gissar jag är ett tecken på att det växer som det ska där nere. Dock tycker mig ana att jag är lite mer svullen över livmodern nu jämfört med för några veckor sedan och jag hoppas att det inte dröjer alltför många veckor innan det åtminstone går att se utan kläder.

Oh happy day! :)

Längtar ännu lite mer

I helgen har vi haft besök av min mans kusin och kusinbarn. Kusinbarnet är drygt ett år och det är så underbart sött att se ett litet blöjbarn springa runt och röja i huset! Och det var så mysigt med alla leksaker som låg precis överallt. Tänk, snart har vi en alldeles egen liten en som springer omkring! Längta!

Vi brukar inte prata så mycket barn och barngrejer med kusinen, men den här gången blev det lite mer än vanligt. Vi har nog börjat släppa på garden lite skulle jag tro... Dom vet inte att vi är gravida och vi väntar nog ett par veckor till med att bli helt öppna med det. Det är ju så mysigt att ha en egen liten hemlis ;) Det blev i alla fall snack om grindar till trappan och när de hade åkt hem satt vi i över en timme och kollade runt på barngrejer, barnvagnstester och skötbord. När jag skulle googla en grej på ipaden igår kväll såg jag dessutom att min man googlat på barnstolar och bärselar utan att jag vetat om det. Sånt gör mig extra kär! :)

En helt annan och betydligt mindre rolig grej var att jag igår gick och la mig hungrig. Jag kände direkt när jag lagt huvudet på kudden att jag mådde lite illa och var hungrig, men jag orkade inte gå upp och ta en macka... Det straffade sig ordentligt imorse med rejält illamående och efter 20 min jag låg dubbelvikt över toaletten. Som tur var var magen helt tom så det fanns inget att få upp, men puh så jobbigt det är att kallsvettas, må illa och bara känna sig minst i världen. Jag tycker att illamåendet har blivit betydligt värre de senaste 2-3 veckorna. Jag trodde ju att det skulle vara tvärtom... Jaja, jag tar det iaf som ett tecken på att det finns nån där inne som vill visa att den finns även om den inte syns än. :)

v 12 (11+5) idag och 10 dagar kvar till inskrivning på MVC.

Den här med tiden

Jag har funderat en hel del på det här med tiden. Och väntan och perspektiv. Innan jag blev gravid tyckte jag oftast att tiden segade sig fram. Det har alltid varit något man väntat på. Något som ofta legat rätt långt fram eftersom allt har styrts av mens, undersökningstider, ivf-klinikens öppettider osv. 2-3 månader har väl nästan varit standardväntan och till slut har man vant sig vid det. Jag har upplevt att de som blivit gravida först har plussat för att sedan helt plötsligt ha gått flera månader in i sin graviditet.

Och nu känner jag precis samma sak med mig själv. Det finns inte längre några uppehållsmånader. Tiden räknas hela tiden och det är det som gör att jag inte hänger med. Hjärnan är så inställd på en annan sorts väntan. En annan sorts nedräkning. Jag tycker att det känns jättekonstigt att vi redan är i vecka 12. Konstigt, men också väldigt skönt att tiden får ha sin gång. Lycka över att äntligen bara kunna få vara i nuet och inte behöva planera framåt hela tiden. Eller, tittar framåt gör jag ju såklart. Men till saker som jag nog aldrig trodde att jag skulle få räkna ner till. 12 hela veckor, inskrivning, RUL, barnmorskebesök, förlossning och föräldraledighet. En helt annan sorts väntan.

Luden

För några dagar sedan upptäckte jag att jag blivit mycket mer hårig på magen med en tydlig linje rakt över hela magen. Tror inte riktigt att det kan räknas som en hormonrand eftersom det bara är hår som syns, men ändå. Lite fränt är det :)

Imorgon går vi in i v 12 (11+0). Jippie!

Levaxinbrudar - se hit!

Hur har er TSH-nivå påverkats under graviditeten och hur ofta har ni fått kolla värdet?

Idag fick jag svar på det TSH-prov jag tog hos barnmorskan förra veckan när läkaren ringde med besked om att jag ska dubblera dosen från 50 till 100 mikrogram. Hjärtklappningen lär väl komma som ett brev på posten under några dagar... Som jag fattat det är det väldigt vanligt att behöva höja dosen, men det är ändå intressant att veta hur ofta ni andra fått lämna blodprov och hur er TSH-nivå påverkats. Vet ni om det är mest i början man ska hålla koll eller är det under hela graviditeten?

Och förresten, v 10+1 idag. Nu har en fjärdedel av graviditeten passerat! Det känns härligt med en tvåsiffrig vecka, och en fjärdedel låter så mycket. Samtidigt så har vi ju vetat om det i 6 veckor bara. Så om jag ska krångla till matten lite så har vi väl kvar 5/6-delar av den den tiden vi vet om att vi är gravida. Samtidigt så känns det som att väntan har varat ända sedan sommaren 2008 och då känns helt plötsligt dessa veckor, fjärdedelar och femtedelar som en fis i rymden. Påminn mig gärna om detta i vecka 40 när tiden troligen kommer att snigla sig fram...! ;)

Inte så mycket nytt

Det finns inte så mycket nytt att berätta och nu börjar jag tycka att tiden har stannat. Jag tycker att det är dags för en liten mage och en sparkande bebis snart! :)

Jag mår illa en sväng på förmiddagen och stora delar av eftermiddagen/kvällen. Som tur är har jag inga problem att äta och så fort jag ätit brukar illamående lägga sig i nån timme. Imorgon ska jag ut och åka bil några timmar på förmiddagen med några kollegor och det blir ju intressant. Jag har nämligen blivit rätt åksjuk också. Ingen bra kombo skulle jag tro...

Jag är enormt känslig för lukter (jag brukar vara rätt känslig i vanliga fall men nu är det extremt). Min man har börjat klaga på att jag tycker att han luktar illa hela tiden. ;) Är det inte vitlöksandedräkt så är det svett eller bara ogott helt enkelt. Han brukar ju lukta världsgott annars!

De senaste dagarna tycker jag att det har känts i magen mer eller mindre hela tiden. Ibland som mensvärk och ibland bara spänningar och dragningar. Jag hoppas att det bara är livmodern som växer även om det känns väldigt läskigt när det är mer mot mensvärkshållet och dessutom går ut i ryggen. Jag håller fortfarande andan vid varje toabesök och förväntar mig blod varje gång. Före det bruna i julhelgen var jag inte särskilt orolig över det, men efter att ha sett det blodet har jag blivit alldeles för nojig för mitt eget bästa. Det känns lite som att gå på en skör tråd. För varje dag som går kommer man ett steg längre fram, men det går inte att veta om tråden kommer att hålla nästa dag...

Trots allt det här njuter både jag och min man väldigt mycket. Vi gottar oss i allt som har med graviditet att göra. Funderar över hur vi ska möblera om för att få plats, vi funderar över namn, pratar med magen och jag har till och med vågat skaffa en gravid-app. Allt det här känns lite förbjudet, men samtidigt, när ska man får göra sånt om inte nu när vi faktiskt är gravida? :) Och imorgon går vi in i vecka 11 - underbart!

v 10 (9+1) och en förvirrad barnmorska

Åh, det känns så härligt att tiden går och att vi nu är inne i en tvåsiffrig vecka. Om en vecka har 25(!) % av graviditeten passerat. Jag räknar ner till den 25 januari och hoppas av hela mitt hjärta att jag inte ska börja blöda innan dess. Den dagen har de första 12 veckorna passerat och vi går in i vecka 13. En stor milstolpe att få passera.

Jag vet att allt kan hända trots att man sett hjärtat slå, och jag har den sista tiden läst många berättelser om folk som råkat ut för missfall trots lyckade tidiga vul. Samtidigt känner jag att jag inte kan gå och oroa mig för det nu. För just nu vet jag ju inget annat än att allt är bra. Jag vill kunna njuta av det här och jag tror att jag har hittat en bra väg och ett bra tänk. Går det åt skogen kommer jag att bli lika ledsen oavsett om jag njutit på vägen dit eller oroat sönder mig. Jag väljer att njuta.

Den senaste veckan har symptomen kommit smygande tillbaka och jag har mått rätt illa av och till. Ingen spya än, även om jag var tvungen att springa in på toan för någon dag sedan och hulka lite. Jag försöker att äta regelbundet och illamåendet blir bättre just efter att jag ätit. Den där tröttheten alla snackar om vet jag inte om jag riktigt om jag drabbats av. Inte så mycket mer än vanligt i alla fall. Annars mår jag mest som vanligt. Lite mer andfådd bara, och så har jag nog lite lägre blodtryck för varje gång jag reser mig från liggande blir det alldeles svart för ögonen.

Igår var vi till barnmorskan för första gången för ett infosamtal. Det kändes dock mer som att det var jag som fick informera henne. Hon hade ingen koll på hur man räknade vid ivf-graviditeter, knappt någon koll på det blodprov som skulle tas och var allmänt förvirrad... Vi kommer att gå till henne vid nästa besök också (inskrivningssamtalet) men om jag känner att hon är lika rörig då funderar jag på att be att få byta barnmorska. Jag är en person som gillar mer rak kommunikation och säkra svar. För visst kan man tycka att en barnmorska som jobbat i säkert 30 år borde ha koll på vad som ska sägas vid det första hälsosamtalet? ;)

Hursomhelst så känns det väldigt stort att ha varit där, på MVC. Nästan som att det är lite förbjudet. Och boken vi fick med oss hem, Att vänta barn, kan det verkligen gälla oss? Overklighetskänsla.

Det som var, det som är, det som blir

Det är med blandade känslor jag ser tillbaka på det år som var. 2011 var året som totalt dominerades av ivf-försök och allt som hör till det. Aldrig har jag upplevt liknande känslostormar som under detta år. Hade jag vetat efter det första misslyckade försöket att vi trots allt ändå skulle lyckas till slut och vara gravida vid årsskiftet hade allt varit annorlunda under året. Men det är ju det som är det mest ångestframkallande i hela den här cirkusen. Att inte veta om det någonsin kommer att fungera. Man har inga garantier för något. Statistiken säger en sak, men verkligheten är något helt annat.

Så det är med stor tacksamhet och lycka jag tänker på hur det är nu. Att jag äntligen fick skåla in det nya året med en liten hemlighet i magen. Att det är någon som växer där inne och som under året kommer att göra oss till föräldrar för första gången. Som är så efterlängtad och kommer att vara så älskad från första stund. Inte bara av oss, utan också av alla blivande mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, farbröder och morbröder som väntat och längtat tillsammans med oss.

2012 hoppas jag blir året då vi kan lägga barnlösheten bakom oss. Att det blir det år då vi får börja kalla oss mamma och pappa. Vi har en lång väg kvar innan vi är i mål, men vi är en bra bit på väg på resan.

Mina tankar finns också hos dem som fortfarande kämpar. Hos alla som gång på gång möts av motvind och jobbiga uppförsbackar. Jag önskar så att 2012 bli året då vinden vänder och de jobbiga uppförsbackarna tar slut. Att det blir det år då alla når toppen av berget och sedan får njuta av en lång och behaglig nedförsbacke mot det mål vi alla vill nå.