Ringa, fixa, dona

Nej, det blev inte riktigt något sommarlov än. Jag hann med en telefontid med klinikens nya och rätt så orutinerade läkare innan semestern ändå, men jag vet inte om jag blev så mycket klokare.

Jag ska i alla fall starta på högre dos Menopur, 375 IE, nästa gång. Jag har också tagit nya ämnesomsättningsprover och får veta i veckan om jag ska justera Levaxindosen något. Utöver det ska jag också ta ett nytt FSH-prov vid nästa mens. Jag kommer att få ta Trombyl och Prednisolon i samband med nästa behandling. Läkaren  tror mer på dålig embryokvalitet än att det är något fel på min livmoder, tyvärr. Vet inte riktigt vad det baseras på eftersom alla embryon vi fått fram sett mycket fina ut, men det kanske har något att göra med att jag är svårstimulerad. Utifrån det jag läst kan äggkvaliteten vara sämre då.

Om vi får flera fina embryon nästa gång kommer vi i alla fall få göra långtidsodling och återföra en färsk blastocyst, och det har vi ju aldrig gjort tidigare. Det var väl så mycket vi kom fram till, men tyvärr har jag inte särskilt stort förtroende för läkaren, och alla idéer var mina egna och inget som kom från läkaren själv. Jag har därför bett om en ny telefontid med den mer erfarne läkaren och det samtalet blir i mitten av augusti efter semestrarna.

Jag har utöver det här också varit i kontakt med sjukhusets gynmottagningen, som inte hjälper mig, och även en annan privat klinik som hade några fler idéer på saker man skulle kunna göra inför nästa behandling, bla GBS-prov, hysteroskopi och ev skrapning av slemhinnan. Detta tar jag med mig till samtalet i augusti. 

Nu känner jag att det inte är så mycket mer jag kan göra för tillfället, utan nu är det bara en sak kvar: SEMESTER! :)

Vi hörs av i augusti igen!

På återhörande!

Tack för era kommentarer och omtanke! De värmer!

Testet jag tog på testdagen visade ett svagt positivt streck, precis som förväntat. Jag har inga symptom längre, och för sakens skull tog jag ett till test idag som var helt blankt. Nu efter ett negativt test kan jag få en telefontid med läkaren inbokad, men så klart var det fullt innan sommaren så det blir väl någon gång i augusti/september som jag får veta hur planen för framtiden ser ut. Kliniken räknar det inte som missfall i alla fall eftersom graviditeten inte var bekräftad med ultraljud, utan räknar allt som biokemiska graviditeter. Jag vet inte vad det innebär behandlingsmässigt eller utredningsmässigt, men jag ska ringa kvinnokliniken i morgon också för att lägga ut krokar på flera håll.

Nu kommer jag att ta en välbehövlig bloggpaus under sommaren. Pausen har jag tänkt ska bli total och det innebär att jag inte heller kommer att följa några andra bloggar. Jag kommer att radera historiken på datorn och telefonen och ska verkligen försöka att hålla mig borta från att läsa ivf- och graviditetsrelaterade saker. Att få vara i nuet med min familj är vad som behövs för att läka just nu känner jag.

Pausen innebär att jag istället skickar en sommarhälsning till er här!

Evl - stort, stort grattis till det lilla hjärtat som pickar på där inne och jag önskar dig en underbar sommar (utan alltför mycket illamående)! :)

Solens strålar - jag önskar dig all lycka med förlossningen i sommar! Ser fram emot en bild på det lilla underverket på fb sen :)

Lilla jag - Stort grattis till graviditeten! Så himla häftigt att det funkat av sig själv den här gången!

Och alla andra (Anna, Lina m fl), hoppas ni får en riktigt underbar sommar med mycket sol och härliga dagar!

På återhörande!

Hur mycket ska man behöva orka?

Det är bara att inse fakta. Testet idag, som jag egentligen inte alls ville ta men ändå kände att jag behövde ta, visade ett svagare streck. Det här blir vårt tredje missfall. Tre missfall i rad. Det betyder en himla massa jobbiga saker som jag inte alls orkar tänka på egentligen. Är det fel på embryona? Är det fel på min kropp? Något av det är det ju, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är min kropp som jävlas och att det ska gå att medicinera bort. Det här betyder att vi inte kommer vilja köra igång något fler försök innan vi gjort en missfallsutredning. Missfallsutredning - ja, det ordet skrämmer mig mer än jag någonsin kunnat ana. Hur lång tid tar en sån? Vem ska jag behöva tjata på för att få göra en sådan? För att tro att någon läkare ska vara villig att hjälpa mig bara sådär har jag svårt att göra. Man måste alltid kämpa så jäkla mycket för allt hela tiden och det gör mig helt spyfärdig.

Hur ledsen och förbannad jag är just nu går inte att beskriva i ord tror jag. Det är tusen olika känslor som snurrar runt i kroppen just nu. Och så många saker som gör ont. Förutom det uppenbara i att misslyckas igen, så är det nog insikten av hur lite jag kan påverka som känns värst. Man har ju alltid en dröm om hur ens framtid och familj ska se ut. För mig har det varit 2-3 barn med kanske 2-3 års mellanrum. Max 3 år. Om vi lyckas till hösten blir det 3 år mellan dom. Misslyckas vi blir det fler. Just det här är det som gör mig mest illamående. Känslan av att inte kunna göra något åt vårt öde, utan bara finna oss i det. Det är klart att det hade varit värre om vi fortfarande varit barnlösa, men längtan efter ett till barn, längtan efter en familj med flera barn, har inte försvunnit för att vi fått ett barn.

Om hur det är just nu

Jag har inte berättat riktigt allt som hänt den här veckan. Jag beställde ju en massa tester för en vecka sedan. De dök upp redan på tisdagen och jag kunde inte hålla mig särskilt länge. Eller snarare, jag gick praktiskt taget direkt från brevlådan in till toan. Brösten hade pirrat precis innan jag kom hem så jag hade en förhoppning om ett svagt streck ändå. Och ett svagt streck var precis vad som kom upp. Jag har fortsatt att testa i veckan och tycker inte att strecket blivit så mycket starkare. Förrän idag. Det är ingen tvekan om att testen visar att jag är gravid, men jag är så himla nojig och känner mig rätt så bränd av de senaste missfallen.

Testerna är inte på långa vägar så starka som de var med dottern samma dag, så jag vet ju vad som kan komma att ske. Dessutom känner jag inte särskilt mycket i kroppen förutom hunger (inte lika hysteriskt som för några dagar sedan dock), illamående och trötthet ibland, och så har jag en himlans massa mensvärk nu. Mest i korsryggen, och det är nog det som gör mig mest orolig. Det tillsammans med det rosa i progesteronresterna. Inte lika mycket rosa som vid förra missfallet, men tillräckligt mycket för att jag ska oroa mig.

Jag försöker att ta en dag i taget, och nu är nästa stora dag på fredag då det är vår officiella testdag. Jag har en massa olika skräckscenaroin i huvudet, men samtidigt så inser jag att det inte är något jag kan göra för att påverka slutresultatet. Det är bara att vänta och se.

Så dagens status blir alltså: gravid! :)

Statusrapportering

Tyvärr tror jag fortfarande inte att detta kommer sluta väl. Brösten är helt oömma nu och känns inte direkt svullna heller. Fortfarande lite brunrosa flytningar ibland. Ingen mensvärk att tala om, känner bara av magen en liten stund varje dag. Igår dock hugg mot vänster äggstock under kvällen. Möjligtvis illamående någon millisekund ibland. Det enda "positiva" är min hunger som fortsätter att vara helt sjuk. Jag kan äta hur mycket som helst och är ändå hungrig, och jag har ett konstant sug i magen.

På andra tankar

En lite rolig sak som vi insåg för en vecka sedan. Vi glömde helt bort vår bröllopsdag i år! Det var den dagen vi var på äggplock och tankarna fanns verkligen på helt annat håll. Så här i efterhand tycker jag att det på något sätt känns fint - att äggen plockades ut och blev befruktade precis just den dagen.

Tur i oturen får man väl säga var att båda två glömde bort den i alla fall ;)

Inte så hoppfullt

Nä, det verkar inte gå vägen det här. Brösten är knappt ömma eller svullna längre. Jag känner inte så mycket i magen förutom lite mensvärk och ont i ryggen ibland. Lite illamående av och till. Men det som känns som det allra sämsta tecknet är de blodblandade flytningarna som började komma igår.

Jag "råkade" beställa hem lite gravtester i söndags, och de borde dyka upp idag eller imorgon. Morgonen efter de har kommit kommer jag att testa. Om det här försöket misslyckas kommer jag att ta en totalpaus från allt bloggande, bloggläsande och ivf-googlande. Jag behöver verkligen en paus känner jag, och jag behöver få vara i nuet och kunna njuta av sommaren tillsammans med min familj. Tänk, det här är ju den första sommaren som dottern kan springa i sanden på stranden, den första sommaren vi kan gå tillsammans upp i skogen bakom huset och plocka hallon, den första sommaren vi kan bygga sandslott tillsammans, den första sommaren vi på riktigt kan upptäcka alla spännande saker, djur och annat som finns. Vår lilla nyfikna, spralliga, busiga, glada, härliga och underbara pratkvarn som tycker att det är så spännande att sitta i cykelstolen och skrika hej till alla vi möter. Tänk så mycket vi har att upptäcka tillsammans. Jag vill inte missa en sekund av allt det här.

Terror på hög nivå

Jag vet ju att dessa dagar brukar vara hemska, men alltså, har de verkligen varit så här jobbiga förut? Jag trodde att det skulle gå bättre nu när jag varit långledig, men det har inte hjälpt ett dugg.

Torsdag och fredag högg och stack det i livmodern och mot vänster sida mest hela tiden, och jag har därefter haft mensvärk av och till. Igår kände jag mig så himla positiv och tyckte direkt på morgonen att den där konstiga superhungern kom. Igår hade jag kunnat äta hur mycket som helst precis hela dagen. Jag mådde dessutom lite illa en sväng både på förmiddagen och kvällen. De ömma brösten kom igång för några dagar sedan, men igår kväll tyckte jag att det började avta. Dessutom känner jag mig inte alls lika hungrig idag, men däremot lite illamående. Dessutom vet jag ju att jag varit himla hungrig veckan innan mens de senaste månaderna, så det är väl inget jag ska ta hänsyn till egentligen...

Det som är så jobbigt är ju att både hunger och illamående är sånt som man kan framkalla själv. Det är därför jag alltid hakar upp mig på det här med brösten, eftersom det är något jag inte kan påverka med hjärnan. Statusen på dom är i alla fall fortfarande lite svullna och ömma, men inget pirr i dom, och dom känns mindre ömma idag än igår. När jag var gravid vet jag att dom ömmade mindre på dagen än kvällen, så jag lever lite på hoppet fortfarande, men igår kändes de definitivt mindre ömma på kvällen än morgonen.

Fy vilken plåga detta är! Jag som har känt mig så himla positiv den här gången. Nu får verkligen kämpa för att ens få fram ett leende...

Ruvardag 6 idag (vilket motsvarar RD 7 med dottern), och jag läste i mina anteckningar att det var kring RD 9 som mina "riktiga" graviditetssymptom kom. Jag har inte kvar några av mina testlagret-tester, men såg att jag har 3 st CB-test. Som det känns nu kommer jag inte stå ut att vänta en vecka till. Vid graviditeten/missfallet i början av året testade jag på RD 9, så jag måste väl vänta minst så länge i alla fall. Det betyder på tisdag, men det vette tusan om jag vågar. Det bästa vore om jag kan hålla mig till fredag i alla fall.. Jaja vi får se hur det går.