Ingenting

Nä, då kan vi konstatera att det inte blir något fler augustibarn i vår familj. Åtminstone inte nästa år. Jag känner verkligen INGENTING nu, och dessutom testade jag igår ett fett minus. Lite tidigt i och för sig, bara på ruvardag 6 (motsvarar dag 10 med en 2-dagars), men jag vet att det stämmer. Vi har testdag på onsdag och jag kommer att ta ett test då också för att bekräfta det hela. Efter det slutar jag med progesteronet och inväntar mensen.

 

Det är ganska konstigt hur man känner sin kropp efter så många år. Och hur magkänslan eller intuitionen eller vad man nu kallar det för det mesta stämmer. Vid det första IVF-försöket var jag bombsäker på minus direkt efter återföringen, och vid det andra hade jag väl mer hopp, men gick ändå de sista dagarna och greppade efter halmstrån. Vid det tredje försöket hade jag ett pirr i magen genom mer eller mindre hela behandlingen, och hade faktiskt inte bara ett hopp utan även en tro om att det skulle fungera. Det är klart att det gick upp och ner även då, men jag kände att det var något som var annorlunda i kroppen då.

 

På samma sätt fick jag den här gången ingen större glädje eller pirr i kroppen efter återföringen. Mer bara en känsla av att vi skulle få det här överstökat så att vi kan gå vidare med nästa försök sen. Tyvärr är det så jag har sett på hela den här behandlingen. Nu låter det här lite som en efterhandskonstruktion, men det är faktiskt så här det har känts den här gången. Jag har aldrig riktigt trott på att det skulle fungera.

 

Vi planerar för en ny frysåterföring i januari om någon av våra 3 st 2-dagars klarar sig, men jag är inställd på att behöva göra om hela proceduren med äggplock och så vidare senare i vår, och det känns helt okej.

 

Igår kväll när jag låg och funderade kom jag på en sak som faktiskt gör det här misslyckandet lite lättare att hantera. Jag började jämföra med de som kan bli med barn på naturlig väg, där det kan ta upp till ett år att lyckas med ett syskon. Det är så jag ska tänka också, att det kan ta ett år utan att jag ska känna att det är hela världen. Skillnaden för oss är att vi kommer att behöva göra behandlingar under det här året, men jag har ändå en förhoppning om att vi under ett år borde lyckas. Vi har ju lyckats en gång, så jag tror nog att vi kommer att göra det igen. Hoppas jag. Vill jag. Snälla?!

 

Sen är det ju faktiskt så att vår lilla gullegumma här hemma gör så att det här misslyckande inte alls känns lika tungt. Vi har ju redan en helt fantastisk liten tjej - och jag är hennes mamma. Imorse stod hon i pyjamas och med morgonrufsigt fjun på huvudet och vinkade och sa hejdå till mig när jag åkte till jobbet. Hjärtat smälter och jag är så himla lycklig som har en så underbar dotter. Det är hon som betyder mest just nu. <3