onsdag 11 december 2013

Testdag = pestdag

Nä, tyvärr bjöd inte dagen på några roliga överraskningar. Precis som jag anat och redan känt på mig visade dagens test ett minus. Eller så här, det visade ett mycket, mycket svagt plus. Men jag hade nog inte sett det om jag inte vetat om att det funnits ett starkare streck där för några dagar sen. I torsdag och fredags kände jag av en aaaaning illamående och pirr i brösten, men det försvann framåt helgen.

Mensen/blödningen/missfallet har ännu inte startat på riktigt, men jag hoppas att det kommer igång inom några dagar. Jag slutade med progesteronet igår, och förut har blodet kommit några dagar efter att jag slutat med det. Det var faktiskt skönt att testet visade ett så tydligt negativt resultat ändå. Jag har nämligen under de här dagarna hunnit skrämma upp mig själv med att läsa om utomkvedshavandeskap, och jag hoppas att det är ett bra tecken att det knappt finns något hcg kvar i min kropp.

När blödningen har kommit igång ska jag höra av mig till kliniken igen för att planera in nästa frysförsök. Julstängningen kommer faktiskt ganska lägligt, för jag har varit inställd på att behöva vänta några månader, och efter ett missfall (väldigt tidigt iofs, men ändå) så tror jag det är bra att vänta någon månad. Ägglossningen kanske inte kommer igång på en gång heller, vad vet jag?

Och hur känner jag då? Jag har faktiskt inte gråtit något än. Jag har ju haft det halvt på känn genom hela behandlingen, och det där plusset som jag fick se några dagar var inget som jag riktigt trodde på. Men det är klart att det känns pissigt! Det hade ju verkligen varit en glad överraskning om det här första syskonförsöket hade lyckats. Jag tror och hoppas att vi en dag kommer att lyckas, och jag försöker bortse från det faktum att jag faktiskt känner mig lite stressad över tiden. Den har ju onekligen en förmåga att kunna rusa iväg väldigt snabbt mellan behandlingarna. Åh, jag hoppas verkligen att vi lyckas snart så att vår lillgumma inte hinner bli så stor innan lillasyster/lillebror kommer!

Nu gör jag nog ett litet uppehåll i mitt skrivande här igen, men återkommer så snart det är dags för nästa försök!

Ps. Vid nästa testdag planerar jag att få använda rubriken "Testdag = festdag!" Vad tror ni om det?! :)

fredag 6 december 2013

Tidigt missfall på gång?

Äsch, jag tror ändå inte att det här kommer att gå vägen. :( Testade med ett nytt test idag (testlagret) och nu visar det ett om möjligt ännu svagare plus än i förrgår. Det tillsammans med obefintliga symptom och färgade flytningar, förutom vanlig mensvärk, gör att jag har svårt att tro att det här kan sluta bra.

Testdag onsdag nästa vecka enligt kliniken när jag pratade med dom igår. På lappen stod det 4/12, men 11/12 låter mer rimligt.

Jag har en liten gnutta hopp, men realisten i mig säger att jag inte ska hoppas för mycket.

Nu testar jag inget mer förrän på onsdag.

torsdag 5 december 2013

Plus!

Jag får verkligen äta upp allt jag sagt tidigare. För testet visade ett plus! Svagt, men det finns där utan tvekan! Nu får vi vänta några dagar med att testa igen och se hur det utvecklar sig. Håll tummarna för oss!



Jag blir inte klok på hur jag ska tänka kring om det är för tidigt att testa eller inte. Om jag inte hade testat äl den här månaden hade jag förväntat mig mensen först nu på lördag, och då är ju både onsdag och torsdag lite tidigt. Men vi fick ju en 6-dagars insatt ganska tidigt i cykeln eftersom jag fick äl så pass tidigt, så om jag räknar med 2 veckor efter äl så var det ju igår. Jaja, ett plus är ett plus är ett plus är ett plus. Vi kör på den tanken ett tag i alla fall. :) Men jag kan inte låta bli att oroa mig för att plusset är så svagt. Det verkar ju inte vara ett så bra tecken alla gånger. Jag ska i alla fall ringa kliniken idag och höra om det här med testdagen.

Tänk att det kunde fungera igen! Wow!

/en försiktigt glad kanske blivande 2-barnsmamma?!

onsdag 4 december 2013

Eller?

Som planerat tog jag ett test imorse. Jag ville inte slösa på de dyra testen från clearblue utan testade med ett från testlagret, och precis som förväntat syntes inget på testet. Jag la ifrån mig testet på badrumshyllan, kollade efter nån minut och det var så klart fortfarande inget där, och sen gick jag in till dotterns rum och busade lite med henne. När jag kom tillbaka till badrummet och skulle slänga testet såg jag däremot något - ett till streck på testet! Svagt, men ändå helt tydligt, rosa och lika brett som kontrollstrecket. Då hade det gått ganska precis 10 minuter och testet ska läsas av inom 5-10 min så nu vet jag inte alls vad jag ska tro! Jag hade ju inte kollat på testet på i alla fall 5 minuter så jag vet inte när det där strecket dök upp.

MEN. Jag känner fortfarande ingenting. Och då menar jag verkligen INGENTING. Jag har inte ens haft någon mensvärk de senaste dagarna, förutom en kort stund i morse och på idag eftermiddagen. Kroppen känns verkligen tom och progesteronresterna är fortfarande färgade. Efter en hel dags googlande blir jag inte direkt klokare. Det finns så många olika scenarion:

1. Spökstreck/falskt positivt (hittade dessutom en tråd på familjeliv om att många med samma tillverkningsdatum som mitt test visat falskt positivt)
2. Tidigt missfall/kemisk graviditet
3. Tidigt plus

Min gissning hela dagen har varit antingen alternativ 1 eller möjligtvis alternativ 2, men eftersom otåligheten själv verkar ha flyttat in hos mig tog jag ett test till efter middagen (testlagret igen, på ca 3h gammalt kiss). Samtidigt blötte jag ett test i kranvatten för att ha något neutralt att kunna jämföra med och se om det visade falskt positivt. Den här gången stannade jag kvar och satt och stirrade på testet. Och faktiskt, det testet jag kissade på fick ett svagt, men riktigt streck på sig efter ca 5 min. Det andra förblev blankt. Så nu vet jag inte alls vad jag ska tro längre. Jag är så himla rädd att jag blivit lurad och jag känner ingen glädje alls, jag är helt nollställd i mina känslor.

Dessutom fick vi testdag idag från kliniken (på ruvardag 9) och det känns väldigt tidigt. Vi hade först fått testdag den 10:e, men läkaren ändrade sig i sista stund. Jag fortsätter i alla fall med progesteronet och trombylen och testar med clearblue imorgon så får vi se vad som händer. Det här känns nästan onödigt spännande...

måndag 2 december 2013

Ingenting

Nä, då kan vi konstatera att det inte blir något fler augustibarn i vår familj. Åtminstone inte nästa år. Jag känner verkligen INGENTING nu, och dessutom testade jag igår ett fett minus. Lite tidigt i och för sig, bara på ruvardag 6 (motsvarar dag 10 med en 2-dagars), men jag vet att det stämmer. Vi har testdag på onsdag och jag kommer att ta ett test då också för att bekräfta det hela. Efter det slutar jag med progesteronet och inväntar mensen.
 
Det är ganska konstigt hur man känner sin kropp efter så många år. Och hur magkänslan eller intuitionen eller vad man nu kallar det för det mesta stämmer. Vid det första IVF-försöket var jag bombsäker på minus direkt efter återföringen, och vid det andra hade jag väl mer hopp, men gick ändå de sista dagarna och greppade efter halmstrån. Vid det tredje försöket hade jag ett pirr i magen genom mer eller mindre hela behandlingen, och hade faktiskt inte bara ett hopp utan även en tro om att det skulle fungera. Det är klart att det gick upp och ner även då, men jag kände att det var något som var annorlunda i kroppen då.
 
På samma sätt fick jag den här gången ingen större glädje eller pirr i kroppen efter återföringen. Mer bara en känsla av att vi skulle få det här överstökat så att vi kan gå vidare med nästa försök sen. Tyvärr är det så jag har sett på hela den här behandlingen. Nu låter det här lite som en efterhandskonstruktion, men det är faktiskt så här det har känts den här gången. Jag har aldrig riktigt trott på att det skulle fungera.
 
Vi planerar för en ny frysåterföring i januari om någon av våra 3 st 2-dagars klarar sig, men jag är inställd på att behöva göra om hela proceduren med äggplock och så vidare senare i vår, och det känns helt okej.
 
Igår kväll när jag låg och funderade kom jag på en sak som faktiskt gör det här misslyckandet lite lättare att hantera. Jag började jämföra med de som kan bli med barn på naturlig väg, där det kan ta upp till ett år att lyckas med ett syskon. Det är så jag ska tänka också, att det kan ta ett år utan att jag ska känna att det är hela världen. Skillnaden för oss är att vi kommer att behöva göra behandlingar under det här året, men jag har ändå en förhoppning om att vi under ett år borde lyckas. Vi har ju lyckats en gång, så jag tror nog att vi kommer att göra det igen. Hoppas jag. Vill jag. Snälla?!
 
Sen är det ju faktiskt så att vår lilla gullegumma här hemma gör så att det här misslyckande inte alls känns lika tungt. Vi har ju redan en helt fantastisk liten tjej - och jag är hennes mamma. Imorse stod hon i pyjamas och med morgonrufsigt fjun på huvudet och vinkade och sa hejdå till mig när jag åkte till jobbet. Hjärtat smälter och jag är så himla lycklig som har en så underbar dotter. Det är hon som betyder mest just nu. <3