Snigeltiden

Alltså, hur långsamt kan tiden egentligen gå? Det har bara gått 3 dagar sen testdagen och det känns som en hel evighet. I tisdags fick jag hem ett brev från sjukhuset med tiden för ultraljud och den 23 mars gäller det. Den här veckan har varit väldigt lugn på jobbet och tiden har riktigt segat sig fram, men som tur är kommer det vara mer fart nästa vecka och då går tiden förhoppningsvis lite snabbare i alla fall.

Symptommässigt går det upp och ner för varje dag och jag tycker att jag mådde mer illa för ett par dagar sen än nu och det gör mig så klart orolig. Jag som inte tänkt testa något mer blev så orolig igår att jag tog ett till test ändå. Som tur var var det lika starkt, eller till och med lite starkare kanske, än det jag tog i söndags. Brösten ömmar lite nu och då och det pirrar i dom. Jag mår illa ibland och är kanske lite mer hungrig än vanligt Jag har mensvärk som kommer och går och blir andfådd för minsta lilla. De senaste kvällarna har dessutom magen svällt upp och blivit gigantisk, och om det ska fortsätta så här så kommer det vara svårt att hålla det hemligt särskilt länge till. Nu vet jag ju att det bara är tarmarna, men på kvällarna ser jag verkligen ut som jag gjorde i v 20 när jag väntade dottern! Jag skulle sluta med Lutinus i måndags men fortsatte ett par dagar. Jag hade egentligen tänkt att fortsätta veckan utan, men känner väl ändå nånstans att det är lika bra att sluta. Då vet jag att alla symptom beror på graviditeten och inte på medicinen.

Jag har tyvärr fortfarande väldigt svårt att tro på det här, och jag är så otroligt rädd att det ska ha stannat av där inne utan att jag märkt det. När jag väntade dottern var jag också orolig, men då hade jag ändå ett inre lugn som sa att jag innerst inne trodde att det skulle gå vägen. Den här gången har jag inte den känslan, jag är bara livrädd! 2,5 veckor kvar, sen vet vi.