Den vackraste lilla bönan

Jag har varit så sjukt nervös i helgen och i morse fick jag inget vettigt gjort på jobbet innan det var dags att åka iväg till sjukhuset.

Vi fick komma in ganska snabbt och direkt utan onödigt kallprat fick jag hoppa upp i stolen. Läkaren vinklade undan skärmen lite men jag kunde ändå se den rätt bra. Nästan på en gång såg jag livmodern med något litet i. Läkaren vinklade tillbaka skärmen och där var den, den lilla fina bönan som i början av november kommer att göra vår dotter till storasyster, göra oss till tvåbarnsföräldrar, göra vår familj komplett.

16 mm stor med tickade hjärta. Daterad till 8+1 vilket stämmer väl med dagens 8+0.

Vi kunde se antydan till armar och ben, gulesäcken och läkaren visade oss också navelsträngen.

Tänk att vi äntligen får vara med om det här igen. Overklig, obeskrivlig lycka.

v 8 (7+0) Illa, jag mår illa...

Jag har inte tyckt att jag haft så mycket symptom, åtminstone inte några ihållande. Men i helgen slog illamåendet till. Kanske inte med full kraft men ändå rätt ordentligt. Ibland blir det bättre av att äta, men ibland blir det sämre av att äta. Svårt att veta hur man ska göra då. Samtidigt som jag är illamående är jag väldigt hungrig. Verkligen tudelat hur man ska göra då! :)

Jag kan känna igen mig i vissa symptom från när jag väntade dottern medan andra är helt nya. Jag är inte speciellt trött den här gången heller utan mest bara seg av illamåendet. Magen är väldigt trög den här gången och det märkte jag aldrig av då. Brösten ömmar och känns svullna ibland för att ibland kännas nästan helt som vanligt.

Nu är det en vecka kvar till ultraljudet och det är med skräckblandad förtjusning jag längtar efter att få se hur det ser ut där inne. Jag är livrädd att allt ska ha stannat av där inne, men samtidigt känner jag mig så tydligt gravid nu så jag hoppas ju såklart att allt ändå är okej där inne. Jag har fortfarande inte sett till en endaste bloddroppe och det gör mig lite lugnare också, även om jag vet att det inte alltid är ett säkert tecken heller.

Om en vecka vet vi mer.

Snigeltiden

Alltså, hur långsamt kan tiden egentligen gå? Det har bara gått 3 dagar sen testdagen och det känns som en hel evighet. I tisdags fick jag hem ett brev från sjukhuset med tiden för ultraljud och den 23 mars gäller det. Den här veckan har varit väldigt lugn på jobbet och tiden har riktigt segat sig fram, men som tur är kommer det vara mer fart nästa vecka och då går tiden förhoppningsvis lite snabbare i alla fall.

Symptommässigt går det upp och ner för varje dag och jag tycker att jag mådde mer illa för ett par dagar sen än nu och det gör mig så klart orolig. Jag som inte tänkt testa något mer blev så orolig igår att jag tog ett till test ändå. Som tur var var det lika starkt, eller till och med lite starkare kanske, än det jag tog i söndags. Brösten ömmar lite nu och då och det pirrar i dom. Jag mår illa ibland och är kanske lite mer hungrig än vanligt Jag har mensvärk som kommer och går och blir andfådd för minsta lilla. De senaste kvällarna har dessutom magen svällt upp och blivit gigantisk, och om det ska fortsätta så här så kommer det vara svårt att hålla det hemligt särskilt länge till. Nu vet jag ju att det bara är tarmarna, men på kvällarna ser jag verkligen ut som jag gjorde i v 20 när jag väntade dottern! Jag skulle sluta med Lutinus i måndags men fortsatte ett par dagar. Jag hade egentligen tänkt att fortsätta veckan utan, men känner väl ändå nånstans att det är lika bra att sluta. Då vet jag att alla symptom beror på graviditeten och inte på medicinen.

Jag har tyvärr fortfarande väldigt svårt att tro på det här, och jag är så otroligt rädd att det ska ha stannat av där inne utan att jag märkt det. När jag väntade dottern var jag också orolig, men då hade jag ändå ett inre lugn som sa att jag innerst inne trodde att det skulle gå vägen. Den här gången har jag inte den känslan, jag är bara livrädd! 2,5 veckor kvar, sen vet vi.

Testdag - GRAVID!

Egentligen skrev jag det här inlägget igår men jag kände av någon fånig anledning att jag behövde vänta till idag, vår egenliga testdag, med att publicera det.

Som rubriken lyder, jag är alltså äntligen gravid! :)

Jag kunde precis som vanligt inte hålla mig utan testade redan 5 dagar efter återföringen. Dvs dagen efter mitt ångestinlägg. Jag hade egentligen tänkt att hålla mig lite längre, men efter det där sammanbrottet kände jag att jag behövde få veta. Nu var det ju självklart otroligt svagt där i början, och jag har varit väldigt rädd att det skulle gå som vid alla de andra syskonförsöken och bara bli lite starkare, men den stora skillnaden den här gången har varit att det varken har kommit något rosa, brunt eller rött i trosorna. Ena dagen har jag haft mycket symptom för att dagen efter knappt känna något alls. Och så där håller det på fortfarande.

Det stora testet var på något sätt onsdagens test, för det motsvarade den dag som vi testade när jag var gravid med dottern, och det är det testet som alla andra syskonförsökstester jämförts mot. Den här gången var det lika starkt!

Jag tog ett till test igår och så här såg det ut: (dessutom taget på eftermiddagsurin 2 timmar efter att jag senast kissat)
















Nu kan det väl inte bli så mycket starkare va? :)

Jag har tyvärr lite svårt att glädjas åt det här och jag är fortfarande väldigt orolig att det ska avstanna ännu en gång. Symptomen kommer och går och det gör att jag ibland tappar hoppet helt. Ultraljudet känns otroligt långt borta just nu... De symptom jag har är litelite ömma bröst (lite ådriga också men inte direkt större eller mer spända än vanligt), illamående i vågor, andfådd och molvärk lite nu och då. Min förkylning har tyvärr inte gett upp än utan jag har både hosta och snuva fortfarande. När jag hostar kan det hugga till ordentligt kring livmodern och jag hoppas att det inte är någon fara. Jag tycker att det är konstigt att jag inte har mer känningar mot livmodern än vad jag har, och det här gör mig så klart också orolig... Aja, det är inte så mycket jag kan göra utan det är bara att vänta och vänta som gäller nu.

Jag ska försöka att glädjas åt att allt är bra just nu. Det första stora delmålet med ett positivt test på testdagen är uppfyllt och idag går jag in i vecka 6! :)