Innerst inne har jag vetat sedan några dagar tillbaka. Att desperat leta efter symptom är inget bra tecken, det har jag gjort allt för många gånger. Anledningen att jag testade så tidigt, redan på ruvardag 9, var att jag verkligen kände mig gravid då. Det var precis samma symptom som när jag väntade dottern, och när jag såg det svaga plusset då var det bara en bekräftelse på vad jag redan visste. I måndags hade jag ju som jag skrev fruktansvärt ont i både rygg och mage, och efter det tyckte jag att symptomen försvann ganska snabbt. I tisdags fick jag ju lite mer rosa i trosan, som nu verkar ha försvunnit nästan helt.
I morse testade jag igen, och nu var plusset svagare än det var i tisdags. Ungefär lite som för en vecka sen. Jag är inte dum, jag vet precis vad det betyder. Det är snart över. Igen. Jag har varit så ledsen under några dagar. Förra missfallet kändes inte så hårt, för då trodde jag aldrig riktigt på det eftersom jag inte kände något speciellt. Men nu, nu har jag hunnit ha riktiga symptom, fått se ett riktigt plus, och hunnit drömma och längta. I helgen var jag så himla glad.
Nu känns allt bara hopplöst. Och rädslan börjar smyga sig på. Vad är det som gör att jag får två tidiga missfall i rad? Är det min kropp det är fel på? Är det embryona? Var allt bara en lycklig slump att vi fick vår dotter? Kommer vi aldrig lyckas igen? Det är många jobbiga tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Och så känns det ju skit att vi inte har något kvar i frysen. Nu blir det ny stimulering med allt vad det innebär. Ledsen är bara förnamnet.
Det känns skit! Jag är också så jäkla rädd att det var en slump att lilla A kom. Att syskonet vi drömmer om aldrig kommer att komma. För hur går man vidare då? Men vi får helt enkelt bestämma att det inte är så. Vi blir mammor igen. Jag har liksom bestämt det. På ett eller annat sätt.
SvaraRaderaInteutanf.blogg.se
Jävla skit också!!!
SvaraRaderaNäää, stackars dig (er)! Usch så trist!!
SvaraRaderaLåter inte lockande att börja från början igen.
Visst är det konstigt - man är ju såå himla glad för den lilla parvel man fått och enormt tacksam och så. Men ändå är den där längtan efter ännu en liten så stark.
Jag tänkte förut att får jag bara ett barn så ska jag vara nöjd med det och glad och tacksam för att ha fått det. Men nu... bara en liten bebis till. En. Bara en till. Ett litet syskon, en liten att gosa med och amma hela nätterna...
Skickar i alla fall en stor KRAM
Nej! Vad synd! :( Jag var säker på att det skulle gå vägen den här gången.
SvaraRaderaVet att det är lätt att ge upp hoppet och tvivla men det kommer ordna sig!
Många kramar/ Anna S
Blir så ledsen när jag efter långt blogguppehåll går in och får läsa om detta..... Samtidigt är det kanske inte kört ännu??? Förstår din sorg och frustration, varför kan det inte bara få gå enkelt när ni kämpat för E?
SvaraRaderaKan det vara så att man får plus fast det inte har fäst? Tycker inte du ska ta ut något innan du har haft testdag....
Är otroligt ledsen för er skull och hoppas ni orkar kämpa ett bra tag till, för syskon ska ni ha!!!! Så är det bara.
kramar i massor
Åh vännen, så himla ledsen för er skull!! Har varit så upptagen med min egna nervositet att jag inte hunnit läsa på ett tag. Faan också vilket skit!
SvaraRaderaDet kommer att lyckas igen det är jag 110% säker på. Hoppas ni orkar kämpa lite till. Många kramar!!