Nja...

Tror tyvärr fortfarande inte på det här försöket. Bara vanlig mensvärk nu. Fortfarande inga ömma bröst eller något annat "bra" tecken. Dessutom lite färgade progesteronrester. Skit också.

Inga känningar

Nog för att jag kommer ihåg att det var jobbigt att vänta på testdagen vid de förra försöken, men var det verkligen så här segt?? Jag är bara på ruvardag 3 och det känns minst som nummer 30. Tiden går verkligen superlångsamt. 

Min kropp känns tyvärr nästan helt nollställd och jag har knappt några känningar åt något håll. Inga ömma bröst eller så. Möjligtvis lite mens/molvärk nu på kvällen som går ut lite i ryggen. Typisk värk som innan mensen kommer. Jag hade väldiga hugg i magen i tisdags och det kom även lite rosa tillsammans med progesteronkladdet då. Jag vet att det är för tidigt att få symptom redan nu, men NÅGOT hade ju varit kul att få känna i alla fall. Om inga ömma bröst eller illamående dyker upp innan helgen är slut kan vi nog vara ganska säkra på att det är kört. Jag har väldigt svårt att tro att det skulle kunna skilja så mellan två graviditeter, och jag vet ju vilka symptom jag hade när jag väl var gravid.

Om jag ändå ska försöka leta tecken och symptom (som man ju gärna gör under de här dagarna) så kommer här min lista:

 

Hugg och stick = blaston fäste

Det rosa i tisdags = nidblödning (blaston var odlad 6 dgr så teoretiskt är det ju möjligt...kan ju också vara pga att de var och rotade där inne dagen innan)

Igår kväll = svullen mage

Imorse och nu på kvällen= illamående

 

Allt det jag radat upp är ju sånt man lika gärna kan ha inbillat sig, men jag ska försöka tänka positivt... Hur svårt det än må vara så har jag ju i alla fall mycket större chans att bli gravid den här månaden än alla andra månader i alla fall. :)

På plats! :)

Sådär, nu ligger en jättefin liten blastocyst på plats i min livmoder! :) Jag var så sjuuukt nervös hela förmiddagen och vaktade telefonen som en hök, men som tur var ringde ingen från kliniken! Tyvärr klarade sig inte den första de tinade upp, men den andra såg jättefin ut. Det enda lite konstiga, som jag tyvärr inte ens tänkte på då när vi var där, var ju att blastocysterna var odlade olika länge (5 och 6 dagar) och tanken var nog att vi skulle återföra 6-dagars imorgon egentligen om den första inte klarade sig (idag är det ju 5 dagar efter ägglossning). Jag glömde helt att fråga om det, men jag hoppas att en dag hit eller dit inte spelar så stor roll när det gäller blastocyster. Och det är nog bättre att det är åt det här hållet än det andra inbillar jag mig. Det var hur som helst en otroligt märklig känsla att gå uppför trappan till kliniken igen. Så mycket som har hänt sen vi gick uppför den senast. Det var i ett helt annat liv känns det som. Och det var det ju faktiskt också. Livet innan dottern.

Testdagen är i slutet av nästa vecka (inte riktigt säker på vilken dag, läkaren var lite förvirrad), men jag tror att vi kommer att testa på fredagen om inget oväntat händer.

Snälla lilla söta, vi vill så gärna att du stannar hos oss för alltid nu! Mamma och pappa har så mycket kärlek över, och du kommer att få världens bästa storasyster! Vi lovar! :)

Tänk, det kan faktiskt vara så att jag är gravid igen alldeles, alldeles snart. Häftigt! :)

Vilken dag!

Ja, vilken dag det här har varit! Cykeldag 11 och dagen för det första ultraljudet.

Det började med att jag igår kväll kände av magen och tänkte att det nog faktiskt kändes lite som ägglossningsvärk. Jag har inte börjat testa med ägglossningstester än, utan efter dagens ultraljud skulle jag få instruktioner om när det var dags att börja. Förra månaden fick jag utslag (med billiga tester) på cykeldag 15. Så när jag väl kommer till läkaren visar det sig att slemhinnan redan är 11 mm och en äggblåsa är 19 mm! Wow! Oj!

Kliniken ringde upp och jag fick instruktioner om att börja testa omgående. 2 timmar efter samtalet tar jag ett digitalt test från CB och får direkt en glad gubbe! Puh, vilken tur att vi inte missade den! Så nu verkar det som att det blir återföring på måndag eller tisdag om allt går som det ska. Så kan det gå när kroppen bestämmer sig för att ägglossa 3-4 dagar tidigare än både jag och läkaren trodde! :)

Och vet ni, jag har såna bra känslor i kroppen! Jag har ett lugn inom mig och det är inte alls samma press som vid de andra ivf-försöken. Det är klart att jag oroar mig lite, och är nervös för att embryona inte ska klara av upptiningen, men ändå. Det känns mest bara roligt och pirrigt det här. Hoppas, hoppas att de här känslorna stannar kvar!

Nedräkning

Nu börjar nedräkningen igen. Det är många saker som ska klaffa innan jag ens har en chans att bli gravid och det känns lite smått overkligt att vi är igång igen. Steg ett är avklarat i alla fall för mensen dök upp precis den dag jag hade trott. Om att går enligt plan kommer vi att få en blastocyst återförd om knappt 3 veckor. Men först: fin slemhinna, ägglossning på rätt dag, överlevande och fin blastocyst osv osv. Inte helt okomplicerat alltså... Vi har inte gjort något FET någon gång, och jag har väl lite svårt att kunna tro på att det kan fungera, men jag hoppas så klart att jag har fel!

För skojs skull kollade jag med ägglossningstest förra månaden och fick utslag. Däremot är jag ganska säker på att jag inte hade ägglossning månaden innan, så vi får väl se hur kroppen tänker sig att göra den här månaden... Jag tar inga hormoner för att framkalla ägglossning, men däremot kommer jag att ta extra progesteron och äta trombyl om vi kommer så långt som till återföring.

Huu! Det här känns så spännande, läskigt, nervöst och pirrigt! Att resultatet i bästa fall blir ett syskon känns så väldigt svårt att greppa, och jag är helt inställd på att det kommer att behövas flera behandlingar för att nå i mål. Hela den här syskongrejen känns faktiskt rätt så läskig. Det är en massa tankar som snurrar i mitt huvud, säkert såna tankar som alla som funderar på syskon tänker.

Jaja, ett steg i taget. Om lite drygt en vecka är det dags för vul.