Om när lillan kom till världen

Den lilla blödningen på söndagen stannade vid lite blod på morgonen, och under dagen kände jag inte särskilt mycket mer än de andra dagarna. Möjligtvis lite mer sammandragningar framåt kvällen, men inget som gick att klocka eller som gjorde ont. Den natten sov jag väldigt bra och vaknade bara några gånger för toabesök och vändning.

På måndag morgon vaknade jag vid 7-tiden av en sammandragning som inte kändes som de jag haft tidigare utan var lite kraftigare. Vid toabesöket upptäckte jag en ny, lite rikligare blödning, och jag ringde förlossningen för att höra vad de trodde. Barnmorskan tyckte att vi skulle komma in för en kontroll och strunta i den inplanerade läkarkontrollen. Vi åt frukost i lugn och ro, läste tidningen, duschade, packade ihop våra grejer och kom fram till förlossningen vid 10-tiden. Under bilresan satt jag med mobilen och klockade värkar och körde TENS-apparaten. Jag trodde inte att värkarna var särskilt regelbundna, men såg ganska snart att de kom med 4-5 min mellanrum och var ca 1 minut långa. Ingen av dem gjorde särskilt ont egentligen och jag sa till mannen att jag trodde det var pinvärkar eller så. Vi har en rätt lång resa till förlossningen, men jag var aldrig stressad utan tyckte mest att det var spännande att äntligen få åka in på en kontroll. Jag trodde inte att det var riktiga värkar jag kände eftersom de var så korta och inte gjorde jätteont.

Väl inne på förlossningen gjordes en CTG-kurva och jag blev undersökt. Öppen 2 cm, en bit kvar av tappen och jag hade regelbundna värkar! Fortfarande inga som gjorde jätteont, men de kändes mer i alla fall. Vi blev inskrivna, men ivägskickade för att få det att komma igång. "Gå en sväng på stan och käka lunch" tyckte barnmorskan. "Det här kan ta tid."

Sagt och gjort, vi åkte iväg. Klockan var nu kring 11. Vi köpte med oss mat och satte oss på en parkbänk. Här nånstans började värkarna göra mer och mer ont, och jag var tvungen att ställa mig upp vid varje värk, vagga lite och fokusera på andningen. Vid 12 kände jag att det inte funkade längre utan ville åka in igen. Samtidigt tyckte jag att det var väl tidigt att åka in eftersom de sagt att det skulle ta tid. Jag funderade på om jag var mesigare gällande smärta än jag trott... Väl vid avfarten till sjukhuset bad jag därför mannen ta en extrasväng med bilen. Inte ville jag vara inne på förlossningen i onödan inte! Vi kom inte så långt innan jag bad honom vända... Men tjurskallen i mig fortsatte av någon anledning ändå att vägra gå in till förlossningen så vi tog en kort promenad i grönområdet utanför sjukhuset också... 

Vid 12.30 var vi inne på vårt rum på förlossningen igen. Nu kändes värkarna mer och jag hoppade in i duschen. Jag skulle tro att värkarna nu kom med någon minuts mellanrum. Mannen spolade min rygg med varmt vatten och värkarna vred om rejält i ryggen och magen. Den första timmen efter att vi kom in igen efter lunchen hade vi bara hjälp av en undersköterska som tyvärr var rätt mesig, och jag kände inget förtroende alls för henne. Jag larmade efter ett tag i duschen för att värkarna tog i så mycket och frågade om det skulle göra så här ont, berättade att det tryckte på nedåt och att värkarna kom så tätt. Jag ville bli undersökt, men hennes enda svar var "men det är väl skönt med en dusch?" (med bebisröst, not my thing!) och "du blir undersökt efter skiftbytet". Efter ett tag kände jag att duschen inte hjälpte längre och istället gjordes en ny CTG-kurva. Eftersom barnmorskorna var mitt i skiftbytet så det dröjde ända till kl 14 innan en barnmorska kom för att undersöka mig. Vid undersökningen visade det sig att jag var öppen 9 cm! Barnmorskan tog hål på hinnorna och efter detta tog det ännu mera fart. De slog igång lustgasen och jag hann andas typ tre andetag av den innan krystvärkarna kom. 

Jag säger bara en sak: oj så häftigt vilka krafter som finns i kroppen! Krystvärkarna var en helt annan grej. Nu hände det ju saker! Det är klart att de gjorde ont, men jag var så fokuserad på vad jag skulle göra, och hann aldrig få någon panik eller knappt ens tänka på vad det var jag var mitt i. Jag bara följde med i vad kroppen sa åt mig att göra. Jag var så fascinerad av hela grejen minns jag att jag tänkte. Tacksamheten över att få uppleva en förlossning fanns med mig under krystningarna. Mannen satt intill och peppade och berömde mig. Världens bästa stöd!

Under värkarna tog jag i för kung och fosterland och ur mig kom en massa konstiga ljud jag inte visste att jag kunde göra. Mellan värkarna vilade jag, slappnade av och väntade på nästa värk. Det var en så fin stund med själva krystningen. I vilostunderna var det helt tyst och lugnt i rummet. Vi bara väntade. Sedan krysta, tyst och vila, krysta, tyst och vila osv. Vid 15-tiden, efter ungefär 20 minuter av krystningar, kom hon ut. En gallskrikande, blålila, mjuk och hårig tös. En perfekt liten flicka. Vårt barn.

Hela vår värld har stannat upp. Allt är nytt och ändå så självklart. Lilltjejen har tagit oss med storm och jag kan inte förstå att just vi har haft sådan tur och fått den sötaste bebisen i hela världen. :)

Efter förlossningen har jag känt mig nästan som vanligt i kroppen och har knappt haft ont. Magen har nästan helt försvunnit, likaså redan 12 av de 18 kilo jag gick upp. Jag är otroligt glad och tacksam över att jag fick en så enkel och fin förlossning! Jag tänker tillbaka på den med glädje, lycka och tårar i ögonen. Tänk att vi efter fyra års längtan till slut skulle ha turen och lyckan att få uppleva detta underbara!

Två har blivit tre

Så kom hon då till slut. Vår bebis. Vårt barn. Vår dotter! :)

Hon kom i måndags efter en oförskämt enkel förlossning. Vi kom hem igår och har nu fullt upp med att lära känna denna underbara lilla tös.

En längre uppdatering kommer längre fram.

Kärlek och lycka

Det händer grejer!

Äntligen har det börjat hända grejer. Inte mycket, men ändå saker som jag antar beror på att något snart är på gång. Blodblandade flytningar måste väl betyda något, eller hur? Det här är första gången på hur länge som helst som jag blev glad över att toapapperet inte var vitt som snö i morse. :)

Jag har inte känt av så mycket mer sammandragningar idag än vanligt, och bebisen bökar på precis som vanligt. Jag antar att vi får fortsätta vänta ett tag till, men det känns så otroligt skönt att kroppen visar att den börjar göra sig redo. Nu ser jag fram emot morgondagens läkarbesök och hoppas att allt ser bra ut.

Sega dagar

Med risk för att vara gnällig - men fyyyy så lååååååångsamt tiden gååååår!!! Vi är så nyfikna på vem som ligger där inne nu! Mannens teori är att bebisen inte vill få konkurrens från OS om uppmärksamheten och därför kommer att komma efter helgen. Vi får väl se. :)

Vid varje liten förvärk kommer hoppet om att det är just DEN värken som är den första riktiga värken. Att det ska komma en till ganska snart. Men det gör det ju inte. Bara enstaka förvärkar och en massa vanliga sammandragningar.

Det känns så dumt att bli så här gnällig. Vi har ju bara max någon vecka kvar innan bebisen är hos oss. Så här nära har vi inte varit förut. Jag vet det, men ändå... Ju fler dagar som går, desto mer tid till att fundera och fundera. Och hitta saker att oroa sig för. Jag är så trött på kvällarna men har svårt att somna för att jag ligger och tänker på allt. Det är precis som när man var liten och längtade till julafton, med den stora skillnaden att vi inte vet vilken dag det är vi längtar till.

På måndag har vi en första kontroll på spec-mvc och då får vi se om det verkar vara något på gång snart eller inte. Jag hoppas så klart att bebisen ska vara här innan dess, men realisten i mig säger att vi kommer att behöva åka på den där himla kontrollen... Jag känner mig orolig över att behöva gå för mycket över tiden och att behöva bli igångsatt. Jag vet inte hur mycket man får gå över tiden i vårt landsting när det är en ivf-graviditet. Några kompisar (inte ivf) fick gå över 15-16 dagar innan de sattes igång.

Nä, kanske dags att knäskura golvet, gå en långpromenad, äta stark mat, pippa, äta ananas, dricka hallonbladste, massera bröstvårtorna och de tusen andra sakerna som det tipsas om för att få igång det?

(Okej då, allt är inte pest och pina. Det är mysigt att ligga och läsa i flera timmar i lugn och ro medan bebisen bökar där inne. Att fortfarande ha den bästa presenten i världen kvar att få. Att ha mannens hand på magen när vi somnar. Att få tårar i ögonen när jag tänker på och drömmer om den första stunden vi får se och hålla vårt barn.)

Nej, fortfarande ingen bebis

Nej, bebisen verkar trivas alldeles för bra där inne och har inte gjort några större försök att ta sig ut. Åtminstone inte den rätta vägen. Däremot buffas och bökas det på som aldrig förr där inne och det är nog större sannolikhet att den tar sig ut via sidan av magen än neråt just nu som det känns... Magen står ut i en massa konstiga vinklar mer eller mindre hela tiden och bebisen verkar inte vilja vila några längre stunder.

Jag måste säga att jag inte trodde att det skulle vara så här drygt att vänta på övertid. Varje dag känns som minst tio! Vi är än så länge bara 4 dagar över och fler kommer det att bli. Hur ska det då kännas efter 8? 12? 14?

Det jobbiga är att det är så svårt att hålla humöret uppe nu. Jag sover mycket sämre på nätterna, foglossningen som hållit sig borta ett tag har börjat komma tillbaka och störa, och allt vi gör är att vänta. Och längta. Och vänta. Och längta. Och vänta. Och längta. Vi försöker att göra andra saker så gott det går, men det enda jag tänker på är när det kan tänkas komma igång. Varje morgon när jag vaknar blir jag besviken över att det inte satt igång under natten. Samtidigt är det skönt med en ny dag för då är vi ju faktiskt en dag närmare. Alltid något...

Jag har inte haft några fler långa stunder av förvärkar. Ingen slempropp i sikte. Ingen konstig mage. Det enda jag känner som skulle kunna räknas som någon typ av framsteg är väl att jag får fler och fler sammandragningar och förvärkar för varje dag, men fortfarande inte särskilt många per dag. Snälla lilla bebis, det är dags att komma ut till mamma och pappa nu!

Övertid

Jahapp, då är vi inne på övertid då. BF igår kom och gick utan några speciella känningar. Jag kan inte direkt säga att jag är förvånad, även om jag så klart hoppats på att vi skulle bli några av de lyckliga att få föda före BF. Vi försöker att sysselsätta oss så gott det går och bara njuta av att kunna sova, vila, titta på tv, göra utflykter, träffa kompisar och göra precis det vi vill utan att någon annan styr vår tid. Än så länge går det bra i alla fall. Dessutom vet vi ju att bebisen är ute hos oss inom några veckor i vilket fall som helst och har vi klarat av att vänta i 4 år ska vi nog klara 2 veckor till också... Det enda som är liiiite stressande är att mannen har 4 v kvar av sin ledighet och ju längre tid bebisen dröjer med att komma, desto mindre tid får vi tillsammans efter att den kommit. Som tur är har han ett rätt flexibelt jobb och kommer att gå in och jobba några dagar om det drar ut på tiden mycket.

Det blir inga fler BM-besök utan nu är nästa kontroll hos läkare på måndag om en vecka. Jag hoppas innerligt att bebisen bestämt sig för att komma ut till oss innan dess.

Ännu fler förvärkar

I natt vaknade jag vid 3-tiden av en rejäl sammandragning som gjorde rätt ont. Efter det fortsatte de onda sammandragningarna ganska regelbundet under två timmar. Att somna om var helt omöjligt. Tyvärr slutade sammandragningarna sen och jag kunde somna om till slut. Men det måste ju ändå betyda att kroppen håller på att förbereda sig nu, eller hur? Jag lever på hoppet i alla fall. :)

Imorgon är det dagen för beräknad förlossning. Äntligen är den här!