v 40 (39+1) och ett augustibarn

Nu är den här. Den veckan bebisen är beräknad till. Den veckan som kändes så otroligt långt borta den där dagen i december. Början av augusti. Slutet av sommaren. Slutet av vår barnlöshet. Snart starten på våra liv som föräldrar. Föräldrar till ett så efterlängtat litet augustibarn. Vår alldeles egen bebis.

Mina hormoner är åt alla håll och kanter och det är konstigt att jag ännu inte gråtit mer än vad jag gjort. Bara några tårar i ögonvrån ibland. Än så länge i alla fall...

Jag har fortfarande inga speciella känningar, även om jag igår hade lite hopp om att det kunde vara nåt på gång då jag var tvungen att springa på toa säkert 4-5 gånger. Idag har det dock varit lugnt så jag tror att det var nåt annat som ställde till det. Igår kväll fick jag dessutom världens yrsel- och illamåendeanfall. Det gick som tur var över efter ett par timmar, men det var verkligen obehagligt att inte ens kunna gå pga yrseln. Det kändes precis som när man vinglar sig fram efter ett äggplock helt drogad av morfinet. I övrigt ungefär samma status som förra veckan. Trött, andfådd, småsvullen om fötter och ben, illamående av och till, en enormt kickande bebis och en mamma och pappa som toklängtar efter bebisen nu!

Imorgon ska vi till barnmorskan igen och jag hoppas verkligen att det blir det sista besöket. Mannen tror att bebisen kommer den 7 aug och jag tror på 12 aug. Jag hoppas att han har rätt, för en gångs skull. ;)