Med hopp om en bättre vecka

Det är verkligen en resa med många upp och ner det här. Jag är väldigt orolig att det inte kommer att gå hela vägen den här gången heller, men samtidigt har jag ett lugn inom mig som jag inte haft de andra gångerna. (eller så är jag bara så avtrubbad nuförtiden. jag orkar inte riktigt bry mig. jag kan ju ändå inte påverka saker åt något håll) Symtomen kommer och går och det vet jag att de gjorde när jag väntade dottern också så det oroar mig inte längre när jag inte känner något under ett par timmar eftersom jag vet att det kommer tillbaka senare under dagen. Det är fortfarande helt vitt i trosorna (peppar, peppar!) och det har det inte varit så här många dagar efter äggplock vid något av syskonförsöken. Brösten pirrar och ömmar av och till under dagen och jag blir illamående och trött ibland.

Tyvärr verkar jag åkt på nån ny sjukdom för igår kväll fick jag ont i halsen, huvudvärk och hosta. I natt låg jag vaken en timme med feberfrossa och mag- och ryggvärk. Jag var till slut tvungen att ta en alvedon för att kunna sova. Jag hoppas att ryggvärken inte var av samma dåliga sort som jag haft vid några av de andra ivf-försöken. Idag känner jag mig helt mör i kroppen och har muskelvärk. Hoppas att det inte är någon influensa jag åkt på! En vecka kvar med prednisolon och sen får kroppen förhoppningsvis tillbaka lite immunförsvar igen.

Helgen har varit väldigt jobbig. Dottern har blivit sjuk igen och hon har varit extremt mammig. Hon och jag har varit hemma hos min mamma och allt har varit en prövning. Ingen annan än jag har dugt så det här med avlastning var bara att glömma. Sedan fick hon för sig att vakna 5.30 både lördag och söndag också och det gjorde inte saken bättre direkt. Dessutom blev min farfar akut sjuk i lördags och gick bort efter bara några timmar.. Jag var som tur var i min hemstad och hann ta farväl av honom, men det jag skrev om helvetesveckan stämde mer än jag kunde tro. Hur mycket man än vet att det kan hända så blir det så definitivt när det väl händer. Fina lilla farfar.

Nu hoppas jag att veckan som kommer blir en så mycket mer positiv vecka!

Helvetesveckan har börjat

Om förra veckan var händelserik så är den här bara hemsk, vidrig och fruktansvärd.

Jag har känt mig ganska hoppfull efter återföringen och har tyckt att jag känt samma symptom som efter de andra återföringarna, dvs hugg och stickningar kring livmodern och ömma bröst. Men idag slog verkligheten till mig med ett hårt knytnävsslag. Det är som att jag har vaknat upp och insett att vi faktiskt är mitt i det här igen på riktigt. Kroppsanalyserandet håller på att ta kål på mig, och jag bara gråter och gråter. Jag satt i ett möte hela förmiddagen och försökte hålla ihop, men så snart det var klart skippade jag den gemensamma lunchen och åkte hem istället. Väl hemma bröt jag ihop totalt och jag klarar inte av att åka tillbaka till jobbet nu. Jag är helt söndergråten och förstörd.

Hoppet om att lyckas, och lugnet som jag haft ett par dagar, är helt bortblåst och allt jag känner nu är ren och skär ångest. Ruvningstiden blir värre och värre för varje gång, det är ett som är säkert.

Händelserik vecka

Den här veckan har verkligen inte blivit som jag tänkte mig innan. Jag hade tänkt uppdatera tidigare men jag har varit, och är fortfarande, helt utslagen.

Dottern var förkyld i slutet av förra veckan och i helgen började jag också känna lite förkylningsaningar. Bra tyckte jag eftersom vi är mitt i en behandling, och det borde betyda att immunförsvaret är lite dåligt. Innan jag blev gravid med dottern var jag också superförkyld.

I måndags hade vi äggplock där vi fick ut rekordmånga mogna ägg. 11 ägg från 11 blåsor och alla var mogna! Samma dag bröt förkylningen ut på allvar. I tisdags ringde kliniken och meddelade att 9 st hade blivit befruktade. Den här gången hälften med mikroinjektion och andra halvan med vanlig ivf. Spermaprovet efter swim-up var också rekordbra, och på läkaren lät det nästan som ett av de bättre de någonsin sett på kliniken(?!). Ett superbra resultat som slår alla andra försök med råge alltså!

Jag stannade hemma på tisdagen, och på onsdagen kändes det hela mycket bättre trodde jag, så jag åkte till jobbet. Väl där insåg jag att jag nog ändå inte mådde så bra och efter en timme åkte jag hem för att vila igen. Sen på eftermiddagen bröt det lös. Galen värk i ena örat som bara blev värre och värre. Jag som brukar försöka undvika alvedon så mycket som möjligt (och helst i samband med ivf) var tvungen att ta maxdos alvedon för att inte gå under. Jag insåg ganska snabbt att det var öroninflammation jag råkat ut för men kunde ju inte gärna åka in för det mitt i natten. Jag sov i tvåtimmars-intervaller och vaknade vid 2 av att andra örat också börjat värka. När jag vaknade vid 4 igen sprack ena trumhinnan och värken i andra örat ökade sakta men säkert.

Efter några samtal med ivf-kliniken och ett besök på vårdcentralen har jag nu fått penicillin utskrivet, och faktiskt så började öronvärken ge med sig efter några omgångar av medicinen. Jag har däremot fortfarande nedsatt hörsel och en burkkänsla i huvudet. Tyvärr har jag nu börjat få känningar mot bihålorna och är verkligen inte kry. Jag hoppas att det vänder snart!

Idag var vi i alla fall tillbaka till kliniken för embryoåterföring. Där fick vi det fantastiska beskedet att av våra 9 befruktade ägg skulle vi få tillbaka en toppenblastocyst (så fin att man blir gråtfärdig sa läkaren), och dessutom FYRA blastocyster till frysen. Det innebär att vi nu har totalt 8 st blastocyster nedfrysta. De skulle dessutom odla vidare ytterligare några embryon så det skulle kunna bli någon fler till frysen. Kliniken har äntligen börjat med en skärm inne i operationssalen så den här gången fick vi se vår blastocyst. Tyvärr hade vi ingen telefon med oss in i salen så vi kunde inte ta någon bild men till och med jag såg ju att den såg perfekt ut. ;)

Jag inser ju att det här är ett fantastiskt behandlingsresultat, och jag hoppas verkligen att det går hela vägen den här gången. Igår innan jag somnade låg jag och tänkte på återföringen och jag fick verkligen en känsla av att det var vår bebis vi skulle hämta hem idag, inget embryo, utan en liten bebis. Jag hoppas att de här positiva känslorna stannar kvar, och jag gissar att jag inom 5-6 dagar vet åt vilket håll det går eftersom jag brukar känna av graviditetssymptom så tidigt.

Nu önskar jag er alla en härlig Alla Hjärtans Dag! :)

Välkommen hem till oss lilla du!