Uppdatering

Drömmar kan verkligen spela en ett spratt. I natt en dröm om denna hopplöshet och kamp. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men någonstans mitt i allt kämpande i drömmen såg jag dem framför mig. Min dotter och ett till barn. Hennes lillebror. Lättnaden när jag insåg att vi just nu kämpar för ett tredje barn och att vår dotter redan fått ett syskon var så stor. Där och då kände jag att vi ju lika gärna kunde lägga ner ivf:andet, att vi redan kommit i mål. Besvikelsen när jag vaknar och inser att allt var en dröm, att vi visst är kvar mitt i allt jobbiga, att det inte alls finns något syskon till vår dotter. Tungt.

Inom mig så kämpar jag med alla möjliga tankar. Jag har fortfarande ett hopp om att det ska lyckas vid nästa försök, men samtidigt försöker jag att närma mig tanken på att vår dotter inte kommer att få något syskon. Att vi kanske kommer att bli den där familjen med bara ett barn. De familjerna som jag, som växt upp med flera syskon, alltid tyckt varit nästan lite konstiga. Jag vet inte varför, men jag känner verkligen en så stor skam och skuld om det skulle bli så. Som att jag inte lyckats med det mest naturliga - att få ett till barn.

Jag har varit på en första undersökning på kliniken där de gjorde ett ultraljud samtidigt som koksaltlösning sprutades in i livmodern. Undersökningen visade inte på något avvikande, och precis som vanligt såg allt sååå bra ut och var sååå normalt. Förstå mig rätt, det är klart att det är bra att allt ser bra ut, men det är så frustrerande att inte hitta något fel som går att åtgärda.

Läkaren skickade i alla fall iväg en förfrågan till en annan privat klinik om en hysteroskopi (även om han själv inte tyckte att det var nödvändigt) så nu väntar jag på besked därifrån om de är beredda att ta emot mig för en sån undersökning. Om de inte heller anser att det behövs får jag väl köpa det resonemanget då i så fall.

Jag ska i alla fall inför nästa behandling få göra en rispning av livmoderslemhinnan och dessutom kommer de att använda embryo glue vid återföringen. Dessutom kan det bli aktuellt att återigen ta trombyl, innohop och prednisolon. Både läkaren och jag är väl dock tveksamma till innohep och prednisolon eftersom det inte hjälpte den här senaste gången, men samtidigt så kanske det är lika bra att köra på med allt som bara går?

Det värsta för mig just nu är stressen över tiden. Jag inser att vi, om vi nu ska hinna med både hysteroskopi och rispning av slemhinnan, troligen inte kommer att kunna göra ett nytt försök förrän i februari. FEBRUARI! Det är ju evigheter kvar. Det innebär också att vi, om det försöket misslyckas, kanske bara hinner med ett försök till under våren. Pessimisten i mig har tagit över, och jag är så himla ledsen över att det i så fall blir så många år mellan dottern och hennes syskon. Jag kan verkligen inte släppa det där med åldersskillnaden. I det stora hela vet jag ju att det inte spelar någon roll, men jag kan inte låta bli att må så dåligt över det här. Och samtidigt så känner jag mig så dum som klagar så över det här. Vad har jag att klaga på, vi som redan fått en frisk och fin dotter? Det är väl bara att inse att barnlängtan inte försvinner trots att barnlösheten är botad. Vi är inte barnlösa i familjen, men i hjärtat och själen fattas det fortfarande ett barn hos oss. Jäkla infertilitet - jag är så fruktansvärt less på det här nu. 

Hopplöst. Tröstlöst. Lönlöst.

Status: Avtrubbad och samtidigt mentalt slut. Luften har helt gått ur mig. På något sätt också en lättnad för nu vet vi resultatet, och precis som vid de senaste gångerna slutade det här försöket också med ett tidigt missfall. Väntan och ovissheten är det värsta. Testet idag visade på ett knappt synbart streck. Symptomen försvann på några dagar så det var inte oväntat alls. Jag har fortfarande inte börjat blöda men det brukar komma igång några dagar efter att jag slutat med lutinus. 

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag känner mig. Jag är inte så där ledsen som jag trodde att jag skulle bli, inte nu längre i alla fall. Det är bara så fruktansvärt jobbigt att aldrig få komma vidare. Nu har vi hållit på med syskonförsöken i ett år och någonstans inom mig har något dött. Hoppet och tron kanske?

På fredag har jag fått en telefontid med läkaren på kliniken och då ska vi diskutera hur vi går vidare. Jag kommer inte att vilja göra något nytt försök innan vi fått göra en hysteroskopi, Magkänslan säger att något är fel där inne i livmodern eftersom jag har mycket spottings och får alla dessa missfall. Vad jag gör om allt ser bra ut där vet jag inte. Måste försöka tänka ett steg i taget. 

Jag försöker glädjas med alla ivf-systrar som är och blir gravida, men just nu är det kämpigt. Bland mina närmaste vänner och kollegor har missfallsvågen dragit in, och det gör att allt blir ännu mer grått och dystert. 

Trösten i allt detta jobbiga är vår dotter. Jag kan inte ens tänka mig ångesten jag skulle haft om vi fortfarande var barnlösa. Inom mig har jag ett lugn som jag inte trodde skulle finnas där, och på något sätt kommer jag inte ner till det där alldeles mörka och svarta rummet längre. Jag väljer att vila i tacksamheten och lyckan över vår underbar dotter, annars klarar jag inte av det här.

Gravid 1-2

Nej, att testet visar Gravid 1-2 när man ska vara i v 4+3 är inte helt bra. Det svaga strecket igår stämde, och det är bara att inse fakta. Vi kommer att behöva gå igenom ett fjärde missfall. Fyra i rad!

Jag är så less! Och ledsen! Det värsta är att kroppen verkligen skriker ut att den är gravid. Brösten ömmar som tusan, hungern är enorm och jag mår illa av och till. Det var nog det där magonda som tog död på det lilla livet. Varför, varför, varför måste vi behöva gå igenom det här om och om igen?

Som det känns nu så VÄGRAR jag att göra en till behandling innan jag fått göra en hysteroskopi. Nånting är ju inte som det ska där inne i livmodern, och jag köper inte att det är kromosomfel på alla embryon. Aldrig i livet! Tyvärr är läkarna på kliniken så trista och verkar bara vilja köra på hela tiden, men nånstans känner jag att jag måste säga stopp. Vi börjar allvarligt överväga att byta klinik efter att vi använt klart alla försök som ingår i vårt 3-pack, trots att det innebär resor på 40 mil enkel väg istället för 10 som idag.

Ruvardag 11 - på väg upp eller ner?

Jag vaknade redan vid 4-tiden och kunde inte somna om. Efter en halvtimme gav jag upp och gick upp och tog ett nytt test. Jag önskar så att jag hade fått uppleva något nytt, men testet var bara halvstarkt. Det är ju absolut ingen tvekan om att det var positivt, men det var inte alls så där starkt och självlysande som när vi väntade dottern. Mer som vid de senaste ivf-försöken. Jag har inte helt gett upp än eftersom jag ändå känner mig mer och mer gravid för varje dag och inte har börjat blöda än, men jag inser ju någonstans inom mig att jag greppar efter halmstrån.

Jag försökte att ta en bild på testet, men det såg mycket svagare ut på bilden än i verkligheten så det får vara.

Nu tror jag att det blir ett nytt test på lördag, och har inget hänt med testet till dess så kommer jag att deppa ihop totalt. Men inte än. Jag vägrar ge upp redan.