Bortom längtan

För lite drygt ett år sedan skrev jag mitt första blogginlägg. Vi var då precis på väg att köra igång med vårt andra ivf-försök. Det försöket slutade, precis som vårt första ivf-försök, med minus och tårar. Tänk om jag då vetat det jag vet nu. Att det till slut skulle lyckas för oss. Att vi ett år senare faktiskt skulle ha blivit föräldrar till en underbar liten tös. Att tårarna av sorg, hopplöshet och bitterhet skulle ha bytts ut till tårar av glädje, lycka och tacksamhet.

Jag är så glad att jag började blogga, för genom att skriva ner mina känslor och tankar har jag kunnat bearbeta mycket av det jobbiga med att leva som ofrivillig barnlös. Det stöd jag har fått via bloggen har varit ovärderligt. Det finns inga andra än de som upplever samma sak som vet hur det känns när alla andra lyckas och man själv inte gör det. Hur det känns med en längtan som river i bröstet och hur hjälplösheten, sorgen, bitterheten och frustrationen tär på en. Som sagt, ni som läst, peppat, tröstat och glatts med mig har gjort skillnad! Ni har hjälpt mig att inte sjunka lika långt ner i de svarta hålen när det varit som tyngst, och ni har höjt mig högre än de högsta bergen i min lycka. Tack!

Jag känner att jag nu har skrivit klart på denna blogg. Det känns vemodigt på ett sätt eftersom bloggen är så förknippad med både det jobbigaste, men också det mest fantastiska, jag varit med om. Samtidigt känns det skönt att nu gå vidare och att få lämna allt de jobbiga bakom mig och istället kunna fokusera på allt det fina som jag lever mitt i nu. Min blogg blir nu en i raden av nedlagda ivf-bloggar med lyckligt slut.

Att vara ofrivilligt barnlös har varit fruktansvärt jobbigt, men det har också gjort mig till den jag är idag. En mer ödmjuk människa som verkligen försöker ta till vara på allt det fina som nu finns i mitt liv. Lyckan och tacksamheten jag känner när jag tittar på min underbara dotter kommer alltid att finnas där. Tänk att hon kom till slut!

Helt och hållet i mål är vi nog egentligen inte förrän (om) vi har turen att få ett syskon till vår tjej. Kanske kommer jag tillbaka och berättar om det när det är dags för syskonförsök. Kanske inte.

Just nu väljer jag i alla fall att se det som att vi är i mål. Vi är inte längre mitt i längtan, utan nu är vi faktiskt där - bortom längtan.

Så mycket att berätta om

Under varje barnvagnspromenad formulerar jag blogginlägg i mitt huvud. Och varje gång jag väl sätter mig vid datorn är allt som bortblåst! Det är så mycket jag vill skriva om. Hur det är att vakna med en liten gobit intill oss i sängen, hur hon vägrar att sova i vaggan, hur hon fyller blöja på blöja i en aldrig sinande ström, hur fantastiskt underbart det är när hon tittar på mig och småflinar, hur konstigt det känns att helt plötsligt vara en del i föräldragemenskapen, hur söt hon är när hon nyper ihop munnen och sträcker ut sig efter att hon vaknat, hur hon växer ur sina kläder i rasande fart, hur otroligt bra allting gått med amningen, hur hon sov 6 timmar i sträck i natt, hur hon gör dreggelbubblor i munnen, hur det är att åka till BVC, hur mycket tjockare hon blir för varje vecka, hur ofantligt gott hon luktar, hur underbart fin min man är som pappa, hur det är att vara hemma och upptäcka en ny och dagledig värld, hur lyckligt lottade vi är som fått en så underbar tös osv osv. Men eftersom tiden går så snabbt så tror jag att jag får nöja mig med den här sammanfattningen. :)

Jag börjar äntligen känna att jag har landat i mammarollen, och alla ord om att "njut för det är ju så kort tid de är så små" gör mig inte längre stressad. Allt har varit väldigt omtumlande den här första månaden, och jag hamnade aldrig i den där himlastormande förälskelsen på en gång. Jag har som tur är inte känt mig stressad över det utan känt att det är okej att det tar lite tid. Och nu är vi äntligen där. Hon och jag har hittat varandra på riktigt nu. Min kärlek till henne blir starkare och starkare för varje dag, och jag är så stolt över mig själv som klarar av att vara den mamma just min dotter behöver!

Tre veckor gammal

Tiden rusar fram och lilla tösen har redan blivit tre veckor! Idag är hon och jag hemma själva för första dagen och än så länge har allt gått väldigt bra. Jag har till och med kunna ta en dusch medan hon sov. Framsteg! :)

Vi börjar så smått komma in i livet som småbarnsföräldrar, och nu känner vi att vi har koll på vad hon vill när hon gnäller eller piper. Det är otroligt hur mycket som hänt med henne bara på de här veckorna. Hon har varit rätt stark i nacken ända från början och man märker att hon blir stadigare och stadigare för varje dag. Ögonen har också blivit så stora och pigga nu. Det är så otroligt mysigt när hon tittar länge, länge på mig med de fina ögonen. Jag kan bara gissa hur det kommer att kännas när hon även börjar att le. Mannen säger att han kommer att behöva ta tjänstledigt ett år när hon börjar att le. ;)