v 40 (39+1) och ett augustibarn

Nu är den här. Den veckan bebisen är beräknad till. Den veckan som kändes så otroligt långt borta den där dagen i december. Början av augusti. Slutet av sommaren. Slutet av vår barnlöshet. Snart starten på våra liv som föräldrar. Föräldrar till ett så efterlängtat litet augustibarn. Vår alldeles egen bebis.

Mina hormoner är åt alla håll och kanter och det är konstigt att jag ännu inte gråtit mer än vad jag gjort. Bara några tårar i ögonvrån ibland. Än så länge i alla fall...

Jag har fortfarande inga speciella känningar, även om jag igår hade lite hopp om att det kunde vara nåt på gång då jag var tvungen att springa på toa säkert 4-5 gånger. Idag har det dock varit lugnt så jag tror att det var nåt annat som ställde till det. Igår kväll fick jag dessutom världens yrsel- och illamåendeanfall. Det gick som tur var över efter ett par timmar, men det var verkligen obehagligt att inte ens kunna gå pga yrseln. Det kändes precis som när man vinglar sig fram efter ett äggplock helt drogad av morfinet. I övrigt ungefär samma status som förra veckan. Trött, andfådd, småsvullen om fötter och ben, illamående av och till, en enormt kickande bebis och en mamma och pappa som toklängtar efter bebisen nu!

Imorgon ska vi till barnmorskan igen och jag hoppas verkligen att det blir det sista besöket. Mannen tror att bebisen kommer den 7 aug och jag tror på 12 aug. Jag hoppas att han har rätt, för en gångs skull. ;)

Inget är som väntans tider...

Eller vad ska man säga? Jag trodde inte att jag skulle börja räkna ner på allvar så här tidigt eftersom jag räknar med att gå över tiden, men sen en vecka tillbaka letar jag tecken... Det tråkiga är att det inte finns några tecken att hitta. Inte än i alla fall. Men känslan av att det kan hända när som helst är häftig i vilket fall som helst! :)

Läget just nu:
Förvärkarna kommer någon enstaka gång per dag bara. Max.
Sömnen blir stadigt sämre och sämre. Jag vaknar på nätterna och har svårt att somna om.
Bebisen trycker på blåsan mer eller mindre hela tiden och så snart jag rest mig från toaletten måste jag sätta mig ner igen.
Utbrytningsförsöken via sidan av magen fortsätter och härom kvällen kunde jag inte somna på över en timme för att bebisen låg och tryckte på åt alla håll och kanter.
Magen verkar inte växa så mycket nu, men jag misstänker att det egentligen är så att det är rumpan på mig som växer mest och att magtillväxten därför ser mindre ut än den egentligen är. ;)

Nu är det vi som packar BB-väskan

Vi var hos barnmorskan idag och nu har bebisen fixerat sig där inne. Hjärtljuden låg på 140 slag/min denna gång och SF-kurvan har planat av. BM trodde att det är p.g.a. att magen har sjunkit lite. Det är en så hisnande känsla som kommer över mig när jag tänker på att bebisen mest troligt finns här ute hos oss om en månad. Jag hoppas att vi slipper gå över tiden alltför mycket...

Förberedelserna här hemma börjar gå mot sitt slut. Vaggan står färdigbäddad och väntar. Vagnen är redo. Kläderna och filtarna ligger tvättade i lådorna. Amningsgrejer finns på plats. Det enda som egentligen är kvar att fixa är lite blöjor, men det ska jag fixa imorgon. 

I helgen åker vi hem till våra föräldrar och stannar på obestämd tid. Det innebär att vi därför också kommer att packa BB-väskan den här veckan. I november förra året skrev jag om hur andra packade BB-väskan när vi packade ÄP-väskan. Nu är det vi som förbereder oss inför en bebis ankomst. Fullkomligt underbart.

Förvärkar

Äntligen (?) har jag börjat känna något som jag tror är förvärkar. Barnmorskan frågade mig om det förra veckan, men då hade jag inte känt något mer än vanliga sammandragningar. Nu kan sammandragningarna ibland kombineras med mensvärk och ont i nedre delen av ryggen, så jag antar att det är det som är förvärkar? Inte för att jag gillar att ha ont, men att känna smärta i samband med sammandragningarna gör att allt blir så mycket mer verkligt. Det är upploppet nu. Snart är vi där.

Bebisens rörelser har blivit väldigt mycket starkare de senaste dagarna också och nu trycker den på så fasligt åt sidorna med fötterna och rumpan, och kittlar mig i ljumskarna med sina händer och armbågar. Ibland tror jag nästan att den ska lyckas bryta sig ut via sidan av magen. :)

v 37 (!) (36+1) och nattliga tankevurpor

Hjälp vad tiden rusar fram! Nu är det mindre än 4 veckor kvar till BF! Jag har börjat landa i att lulla på hemma, och de mesta av prylarna vi behöver till en början är på plats här hemma nu. Jobbet gick dessutom väldigt snabbt att koppla bort. ;)

Kvar att fixa är fortfarande grejer till skötbordet, packa BB-väskan och så har jag ännu inte tagit tag i det här med amnings-BH, men det är för att jag tycker att det är så svårt! Vilken storlek ska man köra på? 1 eller 2 storlekar större än den vanliga? Är det bra med ett linne också?

Förra veckans BM-besök visade på en pigg krabat som låg med huvud nedåt, hjärtslag på 128 slag/min och en mage som växer enligt kurvan. Det är helt otroligt hur mycket bebisen bökar runt där inne nuförtiden. Minsta lilla rörelse känns och jag undrar när bebisen egentligen sover, haha.

Sen är det ju det där med förlossningen också. Jag tycker att det är jättesvårt att veta hur man ska/kan förbereda sig inför det. Det närmar sig ju onekligen med stormsteg. Vid senaste BM-besöket pratade vi en del om det, men allt känns så diffust och ofattbart. Jag har läst några förberedande böcker och tanken är att jag också ska ta tag i det där med avslappningsövningar och andningsövningar. Måste bara komma mig för också...

Kroppsligt mår jag fortfarande väldigt bra. Det är klart att jag känner mig tung och otymplig, och jag är stel och får ont i bäckenet om jag går några längre sträckor, men den större delen av tiden bara njuter jag av min mage, bebisens rörelser och sen känner jag mig fortfarande väldigt fin i min mage! Jag har inte börjat känna mig som en padda än i alla fall. ;) Toabesöken på natten har utökats till 2-3 st istället för ett, och det är ett litet projekt varje gång jag ska vända mig i sängen eller komma upp. I natt när jag vaknade för att vända på mig tänkte jag för att trösta mig själv att "nu är det bara en månad kvar, sen får du sova en hel natt igen". Sen kom jag på att det ju snarare är tvärtom, haha! Jag somnade om med ett leende på läpparna i alla fall. :)