Ingen bra kombo

Ajaj! Nackspärr i kombination med stor mage och foglossning är verkligen ingen bra kombination. Pga nackspärren har jag inte kunnat ligga på samma sätt i sängen som vanligt, och utöver väldigt ont i nacken gör därför också bäckenet rätt ont idag. Imorse höll jag knappt på att ta mig upp ur sängen. Efter 5 minuter av ålande, grymtande och stånkande lyckades jag på något sätt att rulla ut och upp ur sängen. Vi får hoppas på en bättre dag imorgon...

70 kg, 70 dagar, 75 %

För första gången i mitt liv väger jag 70 kg och för första gången i mitt liv har jag 70 dagar kvar till beräknad förlossning. Dessutom har vi i morgon kommit till v 30+0, och det betyder att 75% av graviditeten avklarad! Helt galet så snabbt det går nu! Älskade lilla pyret lever om där inne var och varannan stund och det är så ofantligt underbart varje gång. Känslan av att känna en fot eller knä eller arm stryka förbi där inne är oslagbar. Gunget på magen när det dansas loss där inne är så häftigt att se. Det börjar bli mer och mer tydligt att det är ett barn där inne, även om allt fortfarande är så otroligt diffust och svårt att förstå! Jag blir alldeles tårögd och pirrig i näsan när jag tänker på hur det kommer att bli den allra första gången vi får hålla vårt barn. Mannens ord till pyret i magen får mig nästan att gråta. Han kommer att bli en så underbar pappa!

Jag mår fortfarande väldigt bra och tackar min lyckliga stjärna att jag kan vara så pass aktiv som jag ändå kan. Bortsett från lugnare takt på promenader och inga tunga lyft så kan jag nog göra det mesta än så länge. Magen känns alldeles lagom stor nu och jag börjar känna att en sån här kula räcker alldeles utmärkt. Det är nog svårt att vända sig i sängen redan nu så hur det ska vara om 5-10 veckor känns svårt att greppa... Men det börjar kännas att magen är i vägen nu! Sammandragningarna kommer fortfarande lite av och till men det är nog bara att inse att det kommer att vara så här fram till förlossningen. Skillnaden nu jämfört med för några veckor sen är att de känns mer och mer, men samtidigt är ju livmodern också betydligt större. Jag tycker att magväxandet har stått stilla i ett par veckor, men nu stramar det och sticker i ligamenten igen så jag misstänker att den kommer att växa på sig lite mer nu framöver.

Slutspurten på jobbet har inletts och det känns så skönt när jag kan pricka av saker och ting och känna att jag gjort mitt. Nu är det bara 5 veckor kvar att jobba! Jag har aldrig längtat så mycket efter sommar och semester någon gång som jag gör i år. Tänk, 10 veckor till och sedan är vi föräldrar. Lycka! :)

Alles gut!

Allt såg bra ut hos barnmorskan och hjärtat slog den här gången med 144 slag/minut. Pyret passade också på att sparka barnmorskan på handen när hon skulle mäta magen. :)

Ultraljudet hos läkaren gick också bra. Moderkakan ligger i framvägg och är inte i vägen för utgången! Jippie! :) Mannen missade barnmorskebesöket den här gången och ville därför gärna få höra hjärtljudet när vi var hos läkaren istället. Hon försökte med en doppler men lyckades inte få till det så vi fick därför göra ett vanligt ultraljud på magen lite snabbt också. Oj så mycket större bebisen var denna gång! Hjärtat pumpade på som bara den och vi fick se den söta lilla profilen också. Det verkar som att bebisen brås på sin mor när det gäller näsan. :)

En lite rolig grej också: ultraljudet för att kolla moderkakan var ett vul, och ett tecken på att det faktiskt var ett tag sen jag behövde hoppa upp i gynstolen var att jag när jag varit inne på toaletten kom ut igen med kläderna på. Jag fick helt enkelt gå tillbaka till toan och klä av mig, haha. Förvirrad eller vad? :)

Nu tar jag långhelg och njuter av våren och trevligt kompissällskap. Trevlig helg på er alla!

v 29 (28+0) Det bästa sättet att bli väckt på

Efter en väldigt lugn dag i magen igår vaknade jag i natt av världens hålligång. Det var första gången jag blev väckt av bebisen (men inte den sista har jag en känsla av ;)) och trots att klockan bara var 4.40 kunde jag inte låta bli att ligga och småfnissa för mig själv av allt bökande och stökande där inne. Jag tror till och med att det var ett par kullerbyttor som blev gjorda där inne i natt.

Jag har inte känt av så mycket krämpor i kroppen de senaste veckorna och trodde nog att jag kanske var i lite bättre form än så här. En cykeltur på ca 8 km (iofs i rejäl motvind) och så en del grävande i trädgårdslandet efteråt fick nämligen min rygg och rumpa att helt braka ihop igår. Jag kunde knappt ta mig fram på kvällen och i natt har det varit svårt att vända sig i sängen. Jag har försökt att ta det lugnare idag, men det verkar svårt för min hjärna att ta in det faktum att jag måste anpassa mig efter en kropp som inte riktigt klarar av vad jag är van att den klarar av. Det känns så fånigt att stå på sidan och titta på när mannen gräver åt mig och bär tunga saker. Jag tycker ju inte att magen är så jätteenorm än, även om den så klart är rätt stor jämfört med i vanliga fall, men det är väl så att kroppen förändras mer än man tror och ser...

I veckan som kommer väntar både barnmorskebesök och det extra ultraljud vi ska på för att kolla till moderkakan. Det blir spännande!

Många tankar och så väldigt mycket tacksamhet

Graviditetsbeskeden trillar in ett efter ett, i en ström som aldrig verkar sina, och jag är så OFANTLIGT tacksam att ivf fungerade för oss och att jag bär vårt sparkande lilla pyre inom mig just nu. Jag vet inte hur jag hade klarat av det här året annars. Två nära kollegor, några släktingar, plus en hel drös med kompisar. Det har aldrig vara så många i min direkta närhet som varit gravida samtidigt förut. Taggarna jag skrev om förut känns inte lika mycket idag. Jag försöker att se på saken från annat håll. Att andra blir oplanerat ops-gravida eller kan planera in exakt vilken månad de vill ha barn och syskon påverkar ju egentligen inte mig och vår ofrivilliga barnlöshet. Idag är en dag när jag faktiskt kan se på det så, men jag vet att det andra dagar känns helt annorlunda...

Bebisen fortsätter att vara riktigt aktiv och igår buffade den runt mest hela dagen. Jag hajar fortfarande till varje gång och kan inte låta bli att lägga handen över magen. Alla små buffar gör mig lycklig in i själen och jag försöker att njuta av varje stund. Nu låter allt väldigt rosenskimrande, och visst är det så den mesta av tiden, men det ska jag villigt erkänna att det även finns stunder då jag undrar vad vi gett oss in på, då jag nojar över hur kroppen förändras och hur den kommer att se ut sedan, då jag är rädd att inte kunna knyta an till barnet, då jag ojar och stånkar över hur stel jag är, då jag funderar på om vi kommer att klara av att ta hand om ett barn, då det känns läskigt med hur mycket som kommer att förändras i våra liv osv osv osv. Men jag utgår från att det här helt normala tankar att få när man väntar barn, och tror ändå innerst inne att vi kommer att bli bra föräldrar. :)